Tonåringen i mig
Vill så gärna vara en sådan som planerar, genomför och utvärderar. Typ:
Dag 1: "Imorgon ska jag gå ner till skolan och låna böckerna jag behöver".
Dag 2: *Går ned till skolan och lånar böckerna jag behöver".
Senare under dag två: *Konstaterar att det gick ju som planerat, det där*
Men jag fastnar nästan alltid i planeringsfasen, åtminstone när det gäller tråkiga måsten. Det kan kännas en aning layed back att bara slacka, nästan lite tufft faktiskt. Lite som att: "Äh, jag bryr mig inte, jag MÅSTE ingenting". Jag vill fortsätta ta ansvar över mig och min framtid, men den sedan länge undertryckta tonåringen inom mig revolutionerar mot den ordentliga, pluggiga, målinriktade, driftiga vuxna, som fått råda så länge - och jag är åter rabiat och motvalls, konventionsbrytare. Och jag är den slappa, dumma, elaka, oansvariga Linda, den Linda som borde skämmas, samma Linda som ingen trodde på.
Jag skulle behöva vara en sådan som stiger upp i tid, strukturerar upp dagen, följer sina planer, äter näringsrikt var fjärde timme, tar genomtänkta beslut, tänker långsiktigt ekonomiskt och allt sådant tråkigt. Sådant definitivt O-Rock'nRoll:igt. Men hur ballt är det nu, att göra en låda lasange och äta den alla måltider tills den tar slut, att bo i noppiga strumpbyxor, tjocksockar och sladdrig t-shirt, att spela tv-spel tills tummarna värker och ögonen ser dubbelt, att det känns osäkert om jag håller för en ordentlig promenad, att skita i studierna så att man kan falla på den absoluta mållinjen? Hur Rock' n Roll är det, egentligen?
Tänkte om det kanske kunde hjälpa att skriva morgondagens måsten här, samtidigt som jag utlovar en samvetsenlig utvärdering här i morgon, så känner jag mig liksom tvungen att genomföra, för att liksom inte tappa fejset.
1. Posta brev, paket
2. Gå till skolan och låna böcker och
3. Plugga ikapp
4. Handla
5. Baka cakepops inför helgen, då jag vill bjuda svärfamiljen på ngt
6. Vilket påminner mig om att jag måste ringa och bjuda dem hit/mig dit
Ja, det är faktiskt ingenting mer. Man kanske inte ska överdriva.
Dag 1: "Imorgon ska jag gå ner till skolan och låna böckerna jag behöver".
Dag 2: *Går ned till skolan och lånar böckerna jag behöver".
Senare under dag två: *Konstaterar att det gick ju som planerat, det där*
Men jag fastnar nästan alltid i planeringsfasen, åtminstone när det gäller tråkiga måsten. Det kan kännas en aning layed back att bara slacka, nästan lite tufft faktiskt. Lite som att: "Äh, jag bryr mig inte, jag MÅSTE ingenting". Jag vill fortsätta ta ansvar över mig och min framtid, men den sedan länge undertryckta tonåringen inom mig revolutionerar mot den ordentliga, pluggiga, målinriktade, driftiga vuxna, som fått råda så länge - och jag är åter rabiat och motvalls, konventionsbrytare. Och jag är den slappa, dumma, elaka, oansvariga Linda, den Linda som borde skämmas, samma Linda som ingen trodde på.
Jag skulle behöva vara en sådan som stiger upp i tid, strukturerar upp dagen, följer sina planer, äter näringsrikt var fjärde timme, tar genomtänkta beslut, tänker långsiktigt ekonomiskt och allt sådant tråkigt. Sådant definitivt O-Rock'nRoll:igt. Men hur ballt är det nu, att göra en låda lasange och äta den alla måltider tills den tar slut, att bo i noppiga strumpbyxor, tjocksockar och sladdrig t-shirt, att spela tv-spel tills tummarna värker och ögonen ser dubbelt, att det känns osäkert om jag håller för en ordentlig promenad, att skita i studierna så att man kan falla på den absoluta mållinjen? Hur Rock' n Roll är det, egentligen?
Tänkte om det kanske kunde hjälpa att skriva morgondagens måsten här, samtidigt som jag utlovar en samvetsenlig utvärdering här i morgon, så känner jag mig liksom tvungen att genomföra, för att liksom inte tappa fejset.
1. Posta brev, paket
2. Gå till skolan och låna böcker och
3. Plugga ikapp
4. Handla
5. Baka cakepops inför helgen, då jag vill bjuda svärfamiljen på ngt
6. Vilket påminner mig om att jag måste ringa och bjuda dem hit/mig dit
Ja, det är faktiskt ingenting mer. Man kanske inte ska överdriva.
I-landig självömkan
Känner mig inte pigg. Trötthet med en underliggande rastlöshet som dansar. Jag vistas nästan uteslutande i sovrummet, som luktar instängt och unket av overksam människa. Ser värdelös kommersiell tv och läser. Jag bäddar bara ena sidan av dubbelsängen nu när jag är ensam, men sedan tvättningen för några dagar sedan har jag hållit till godo med en mjuk fleecefilt som underlag för min passiva kropp. Ingen särskild viktläggs vid dygnets rytm och skiftningar och då finns det egentligen ingen anledning att klä av eller på sig kläder, så jag bär samma mjuka plagg dag som natt. F:s ensliga sänghalva är tidvis belamrad med tidsskrifter och böcker som jag behöver ha nära till hands.
På stolen i hallen ligger rentvätten från i förrgår i en trasslig hög, den orkade inte ta sig längre. På hallgolvet gapar backpacken och datorväskan tomma sedan hemkomsten (de har succesivt packats upp när jag behövt någonting).
Och i köket tornar disken. Jag lagar mat och bakar för att få tiden att gå. Vissa dagar svullar jag, andra äter jag just intet. Disk blir det hur som helst.
Det är svårt att somna i tid på natten, delvis eftersom de nyinflyttade grannarna ovanför kanske är vampyrer. Fram till sen eftermiddag är det dödstyst uppifrån, som om att de ligger nedgrävda i jordfyllda kistor och bidar sin tid fram till mörkrets infall - men då börjar de springa fram och tillbaka på de tunna golven, spela musik på tillräckligt hög volym för att dånet skall spridas nedåt (förmodligen fungerar de porösa gipsväggarna som ljudledare) och prata sällsynt högljutt så att jag nästintill kan urskilja, de högst sannorlikt enfaldiga, glosorna. Det blir inte tyst förrän jag trots allt lyckas somna in omkring fyrasnåret. Jag avskyr verkligen detta att ständigt bli medvetandegjord, erinrad om att jag tvunget lever i samexistens med ovalda intillboende.
Jag vill bo någon annanstans, långt bort, i öppna vidder, men omgärdad av skyddande berg, i en tystnad som medger telefonledningarnas sus, i klara nätter där rymden är mer stjärnor än sammetssvart, i en ödslighet där hundars skall ändå hörs på avstånd, som ett löfte om att det likväl finns ett val. Så vill jag leva.
På stolen i hallen ligger rentvätten från i förrgår i en trasslig hög, den orkade inte ta sig längre. På hallgolvet gapar backpacken och datorväskan tomma sedan hemkomsten (de har succesivt packats upp när jag behövt någonting).
Och i köket tornar disken. Jag lagar mat och bakar för att få tiden att gå. Vissa dagar svullar jag, andra äter jag just intet. Disk blir det hur som helst.
Det är svårt att somna i tid på natten, delvis eftersom de nyinflyttade grannarna ovanför kanske är vampyrer. Fram till sen eftermiddag är det dödstyst uppifrån, som om att de ligger nedgrävda i jordfyllda kistor och bidar sin tid fram till mörkrets infall - men då börjar de springa fram och tillbaka på de tunna golven, spela musik på tillräckligt hög volym för att dånet skall spridas nedåt (förmodligen fungerar de porösa gipsväggarna som ljudledare) och prata sällsynt högljutt så att jag nästintill kan urskilja, de högst sannorlikt enfaldiga, glosorna. Det blir inte tyst förrän jag trots allt lyckas somna in omkring fyrasnåret. Jag avskyr verkligen detta att ständigt bli medvetandegjord, erinrad om att jag tvunget lever i samexistens med ovalda intillboende.
Jag vill bo någon annanstans, långt bort, i öppna vidder, men omgärdad av skyddande berg, i en tystnad som medger telefonledningarnas sus, i klara nätter där rymden är mer stjärnor än sammetssvart, i en ödslighet där hundars skall ändå hörs på avstånd, som ett löfte om att det likväl finns ett val. Så vill jag leva.
Hemma bäst
Det är skönt att vara hemma igen. Lugnet, tystnaden, snön, kylan - norrland. Men jag saknar F...
Jag gör ingenting annat än läser fack- och skönlitteratur, förkovrar mig. Njuter och inte njuter av ensamheten.
Och så saknar jag mina syskon och Oggis. Han känns lite som en drog systersonen - har man bara smakat lite på han så vill man bara ha mer och mer och MER.
Här är vi, Oscar och jag!
Jag gör ingenting annat än läser fack- och skönlitteratur, förkovrar mig. Njuter och inte njuter av ensamheten.
Och så saknar jag mina syskon och Oggis. Han känns lite som en drog systersonen - har man bara smakat lite på han så vill man bara ha mer och mer och MER.
Här är vi, Oscar och jag!
Syskonfotografiet
Vi groomade oss i fyra timmar, eftersom vi skulle ta det ultimata syskonporträttet, det fulländade gruppfoto vi alla skulle placera på väl valda platser i våra hem. Vi markerade ögon, lackade läppar blodröda, lockade hår, fjantade oss, blev nerspydda av Oscar (jag belv nerspydd och skrek upphetsat "ta den", varpå de andra bara skrattade hämningslöst), åt underbar vaniljparfait, gullade med Oscar, fotograferade oss en och en, en och en tillsammans med barnet, två och två, två och två tillsammans med barnet - sedan blev vi akut hungriga, gnälliga, bråkiga, extraordinärt flamsiga och gick ner till pizzerian. Nu måste Bale (och kanske även jag - som delvis skall bli hennes granne) sätta ett kryss över kvarterspizzerian på listan över besökbara ställen, den har vi liksom förbrukat (med flamsighet och tomburksteater).
Idag blev det ingen ultimat syskonbild.
Först kom jag*
Sex år senare kom Bale till världen*
Fyra år efter Bale föddes Bidi*
Och ytterligare tjugoett år senare anlände denna lilla guldklimp
*1 Lockarna kommer från Vidal Sasson
*2 Lockarna kommer från Vidal Sasson
*3 Lockarna kommer från Vidal Sasson
Idag blev det ingen ultimat syskonbild.
Först kom jag*
Sex år senare kom Bale till världen*
Fyra år efter Bale föddes Bidi*
Och ytterligare tjugoett år senare anlände denna lilla guldklimp
*1 Lockarna kommer från Vidal Sasson
*2 Lockarna kommer från Vidal Sasson
*3 Lockarna kommer från Vidal Sasson
Sanningen om Lagamati
De säljer atteraljer att laga-mat-i (jag hade alltså rätt angående innebörden av namnet). Det är lite humoristiskt, detta med färgerna och markiserna, som tillsammans med namnet skapar en illusion av italiensk restaurant. Kanske är köksprylarna importerade från italien, eller så säljer de produkter som används för framställan av pasta, pizza, mortadella, espresso och salami. Någonting med butiken anknyter till italien och italienskt, det är jag säker på. Jag tycker det är underhållande - Lagamati.
Nu när jag vet innebörden av Lagamati, tycker jag att F:s förslag är ytterst skrattretande - Lagamati, en maträtt, pöh!
Nu när jag vet innebörden av Lagamati, tycker jag att F:s förslag är ytterst skrattretande - Lagamati, en maträtt, pöh!
Vasastaden
I dag är det vår i Stockholm, så jag tog en promenad i solljuset istället för att hjälpa F med flyttstädningen. Imorgon är vår sista dag i Vasastaden, men det är faktiskt ingenting jag sörjer nämnvärt. Jag är ingen innerstadsbo. Jag känner mig som en (redig, norrländsk) katt bland hermeliner, med mina rejäla kängor och skogsgröna parkas, med mina oborstade lockar och grisrosa vinterhy och oigenomtänkta inköp på Konsum. Hermelinerna bär dyra kappor och högklackat trots snö och slaskmodd, eller så har de sådana där folklore-delux-inspirerade kläder med gutemönster eller dalarosor typ.
Hermelinerna handlar ekologisk, lufttorkad parmaskinka när jag handlar djupfryst fiskgratäng från Findus. Fyrtioåriga hermeliner styr trendmedvetna barnvagnar och samtalar pedagogiskt med de välklädda barnen som sitter där i. Sextio-åttioåriga hermeliner har omsorgsfullt målade läppar (utan rök-rynkor) mellan vilka de smuttar sig mätta på smakprover på Konsum.
Här finns många trevliga restauranter med hyfsade prisnivåer (som vi gladeligen besökt), men också ett antal exklusiva secon-hand- och antikbutiker och kroppsvårdskliniker - sådant som lämpar sig för anspråksfulla medborgare tillhörandes övre medelklassen. Jag har faktiskt besökt dem alla - naturligtvis i forskningssyfte =-)
Ja, mina besök här i Vasastaden har varit spännande, intressanta och lärorika (som en liten klass-upptäcksresa) och min kärlek till norrland är starkare än någonsin!
Undrar vad Lagamati betyder på italienska. Efter en öl i gårkväll tänkte jag att det kanske var ett svitalienskt (svensk-italiensk slang, liksom svengelska), skämt, med betydelsen: Laga-Mat-I, fast med italiensk betoning och yvighet. F skrattade hjärtligt - han trodde det var en italiensk restaurant och att Lagamati är namnet på en maträtt eller så.
Jag stannade vid ett anrikt konditori och firade våren med årets första semla. Den hette Lyx, därför att det var mer mandelmassa och grädde på den. God var den. Där satt jag och läste Dagens Nyheter bland misstänkta Svenska Dagbladetläsare. Ett äldre, parant par diskuterade lammfilé och opera (jo, faktiskt). Himla trevligt var det!
Hermelinerna handlar ekologisk, lufttorkad parmaskinka när jag handlar djupfryst fiskgratäng från Findus. Fyrtioåriga hermeliner styr trendmedvetna barnvagnar och samtalar pedagogiskt med de välklädda barnen som sitter där i. Sextio-åttioåriga hermeliner har omsorgsfullt målade läppar (utan rök-rynkor) mellan vilka de smuttar sig mätta på smakprover på Konsum.
Här finns många trevliga restauranter med hyfsade prisnivåer (som vi gladeligen besökt), men också ett antal exklusiva secon-hand- och antikbutiker och kroppsvårdskliniker - sådant som lämpar sig för anspråksfulla medborgare tillhörandes övre medelklassen. Jag har faktiskt besökt dem alla - naturligtvis i forskningssyfte =-)
Ja, mina besök här i Vasastaden har varit spännande, intressanta och lärorika (som en liten klass-upptäcksresa) och min kärlek till norrland är starkare än någonsin!
Undrar vad Lagamati betyder på italienska. Efter en öl i gårkväll tänkte jag att det kanske var ett svitalienskt (svensk-italiensk slang, liksom svengelska), skämt, med betydelsen: Laga-Mat-I, fast med italiensk betoning och yvighet. F skrattade hjärtligt - han trodde det var en italiensk restaurant och att Lagamati är namnet på en maträtt eller så.
Jag stannade vid ett anrikt konditori och firade våren med årets första semla. Den hette Lyx, därför att det var mer mandelmassa och grädde på den. God var den. Där satt jag och läste Dagens Nyheter bland misstänkta Svenska Dagbladetläsare. Ett äldre, parant par diskuterade lammfilé och opera (jo, faktiskt). Himla trevligt var det!
Vinteraktivitet i snöyra
Vi hade planerat att åka skridskor i Kungsträdgården ikväll, för flera dagar sedan bestämde vi det. Ibland är vi barnsligt envisa och realiserar våra projekt, trots hinder och missöden. Ikväll var vädret inte direkt optimalt för utomhusaktiviteter. Snöblandade flingor kastades i virvlar av hård vind.
F åkte direkt från jobbet. Jag promenerade några kilometer i ovädret. Det kändes lite motigt. Just när det kändes som värst passerade jag en gatumusikant som skickligt behärskade sitt handklaver och spelade - jo, det är sant - Sjösalavals, min sommarmantrasång! Genast kändes det lite varmare och behagligare.
Initialt var det lite vingligt på skrillorna, men efter en stund hade vi fått kläm på det, men det var blött och kallt och glasögonen hade behövt vindrutetorkare. Och nu var det två genomblöta och trötta innerstadsfriluffare som svidade om och damp ned i soffan med en värmande kopp te, framför antikrundan som var i Umeå.
Systrar och skratt
I går var jag och fikade med mina älskade systrar och lille Oscar, på ett barnvagssvänligt café i närförorten, tillika staden där vi växte upp. Ingen av oss bor kvar, men Bale jobbar i en skola ett stenkast från centrumet, så vi träffades efter hennes arbetspass och tog en riktig långfika. Jag älskar mina systrar! När vi träffas retas vi med varandra och de råa skratten är många och härliga. I går gaddade de ihop sig mot mig, och det är inte riktigt lika överväldigande roligt som när man är allierad med någon av dem. Det är som ett lotteri varje gång, vem som kommer att bli utatt. Men, man bjuder ju på sig själv liksom...
En välkänd vy, som jag skådat nästan var dag under min uppväxt. En del av shoppingcentrumet, stadshuset, ett blåkullahus, det gamla vattentornet där det skall bo en framgångsrik konstnär, och i husen med röda tak, där växte jag upp. Barndomsstaden har väl alltid en särksild plats i en människas hjärta - den representerar det bekanta, trygga och förutsägbara.
Oscar älskar att bli vibrerad. Vi raljerade om "shaken baby syndrome".
Två av Oscars förebilder
Ja, kanske finns det underlag för ett akut omhändertagande. Jag vet inte - måste läsa färdigt den här sista kursen först...
En välkänd vy, som jag skådat nästan var dag under min uppväxt. En del av shoppingcentrumet, stadshuset, ett blåkullahus, det gamla vattentornet där det skall bo en framgångsrik konstnär, och i husen med röda tak, där växte jag upp. Barndomsstaden har väl alltid en särksild plats i en människas hjärta - den representerar det bekanta, trygga och förutsägbara.
Oscar älskar att bli vibrerad. Vi raljerade om "shaken baby syndrome".
Två av Oscars förebilder
Ja, kanske finns det underlag för ett akut omhändertagande. Jag vet inte - måste läsa färdigt den här sista kursen först...
En dag som hemmafru
Igår bjöd vi F:s kusin och hennes man och deras lilla "Kersitn" på lunch. Kerstin är verkligen ett receptivt barn som ivrigt och till synes kunskapstörstande immiterar de läten och miner man utsätter henne för. Vi hade jättetrevligt!
På kvällen for jag och hälsade på min syster och hennes kille. De bor nästan precis där Fredrik ska hyra en liten lägenhet från och med om några veckor. Området verkade lugnt, med stockholmsmått mätt. Men när jag och Bale väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka till pendeltågsstationen, ivrigt diskuterades feminism och kvinnohistora (utifrån vitt skilda perspektiv skulle det visa sig), var det några oroväckande ungdomsfigurer som figurerade där vid hållplatsen. Jag beslutade mig resolut för att undvika att vistas utomhus sena kvällar och nätter, när jag är där på besök. Ja, man blir alltmer medveten om sin dödlighet ju äldre man blir och nu blev de alldeles uppenbara - skillnaderna mellan storstaden och norrland. Dessa, och rimliga orsaker därtill, får jag säkert tillfälle att dryfta någon annan gång.
I dag är jag hemma bara. Det är ganska skönt att slappa, medan maken är på jobbet. Jag inser fördelarna med hemmafruskapet (förutsatt avsaknad av skrikiga och krävande ungar). Dagen förflyter i sakta mak, med enbart disken, lite matlagning och billiga såpoperor och talk-shows på agendan. Varje gång jag ser Oprah show rättfärdigar jag, inför mig själv, mitt USA-förakt - ändå kan jag inte sluta att med skräckblandad förtjusning se när värdinnan (mer eller mindre explicit) berättar om sin egen fulländning, säljer in produkter eller människor och delar ut presenter som publiken skriker sig hesa av hysterisk upphetsning för. Jag tycker Oprah Winfrey show borde byta namn till "American commersial show for promoting capitalist-consuming behavior and old-fashioned christian values (all presented in a cheezy, sentimental way)".
Ja, och sedan såg jag ett program på Animal Planet, som handlade om husdjur och hur det kommer sig att vi älskar våra katter och hundar så gränslöst mycket. Hundar och katter har, enligt programmet, spegelneuroner precis som vi människor. Spegelneuronerna är de hjärnceller som förmår fyra månader gamla Kerstin att härma mina ansiktsuttryck, eller låter mig förminna vad en annan människa kanske behöver, enbart med utgångspunkt i affektuttrycken i den andres ansikte. Våra bästa fyrbenta vänner upplever alltså det vi kallar för medkänsla, eller sympati. Detta är knappast någon nyhet för djurägare som blivit tröstade av en katt eller uppmuntrade av en hund, det är ju som att de känner på sig vad man behöver. Tv-programmet var smäktande, med en hel del snyfthistorier i Oprah-stuk (vilket här ursäktades) och jag fällde nog en och annan tår - kanske för att jag saknar Chicki.
Propaganda på tolvhundratalet
Idag besökte vi historiska muséet och där fanns knappast något nytt under solen (ha ha). Men ett altarskåp från tolvhundratalet fångade mitt intresse. Jag stod länge och betraktade konstverket och fascinerades av såväl hantverkarens skicklighet som av det otvetydliga och ödesdigra budskapet.
Om du är snäll så hamnar du i himlen, och däruppe sitter Gud, en myndig och guldprydd fadersgestalt som låter dig flyta omkring uppe i det blå i all oändlighet. Men om du är dum - då bär det av rätt ner i gapet på djävulen!
Det är tydligt att på domedagen, då har det ingen betydelse om du är fattig eller rik, adelsdam, munk, präst eller ens kung - har du inte skött dig så kommer du att bli ledd av smådjävlar ned till helvetet. Det är på skåpdörrens nedre del som konsthantverkaren har lagt krutet, antagligen därför att ingen i dåtidens kyrkoförsamling fick ta miste på vad som vederfor den som inte levde under Herrans tukt och förmaning.
Det går inte att ta miste på konstnärens religiösa inlevelse, kolla exempelvis det ogudaktiga lättsinnet i förförerskans hela uppenbarelse, och den uppenbart falska fromheten hos klerken som står till höger om fresterskan. Undrar vad det är för hattar männen främst i ledet bär, de som skall slukas just efter de förtappade, redan halvt svalda, kvinnorna. Jag misstänker att den röda hatten som påminner om vår tids fiskemössor är någon typ av mosaisk huvudbonad, men den andra, den som påminner om en bröllopstårta - är det också en prästmössa kanske (då finns det en klar överrepresentation av religiösa anförare i bilden, undrar varför i sådant fall)?
Om du är snäll så hamnar du i himlen, och däruppe sitter Gud, en myndig och guldprydd fadersgestalt som låter dig flyta omkring uppe i det blå i all oändlighet. Men om du är dum - då bär det av rätt ner i gapet på djävulen!
Det är tydligt att på domedagen, då har det ingen betydelse om du är fattig eller rik, adelsdam, munk, präst eller ens kung - har du inte skött dig så kommer du att bli ledd av smådjävlar ned till helvetet. Det är på skåpdörrens nedre del som konsthantverkaren har lagt krutet, antagligen därför att ingen i dåtidens kyrkoförsamling fick ta miste på vad som vederfor den som inte levde under Herrans tukt och förmaning.
Det går inte att ta miste på konstnärens religiösa inlevelse, kolla exempelvis det ogudaktiga lättsinnet i förförerskans hela uppenbarelse, och den uppenbart falska fromheten hos klerken som står till höger om fresterskan. Undrar vad det är för hattar männen främst i ledet bär, de som skall slukas just efter de förtappade, redan halvt svalda, kvinnorna. Jag misstänker att den röda hatten som påminner om vår tids fiskemössor är någon typ av mosaisk huvudbonad, men den andra, den som påminner om en bröllopstårta - är det också en prästmössa kanske (då finns det en klar överrepresentation av religiösa anförare i bilden, undrar varför i sådant fall)?
Mental istid
Jag orkar ingenting, minst av allt studera. Mina skolprestationer har dalat käpprätt nedåt sedan i december. Kanske att uppsatsen tog kol på mig...Jag vet inte, men jag känner mig alldeles håglös, passiv, apatisk, slö, omotiverad och på något vis livsfrånvänd och jag finner mig fullständigt likgiltig inför detta faktum. Absolut ingenting gör mig glad, inspirerad eller upprymd, inte ens förestående möten med familj och vänner.
Jag sover nästan hela dagarna och suddar till långt fram på småtimmarna och det känns fullständigt omöjligt att ta sig ur den spiralen. Jag ser medvetet till att förlägga alla måsten (tvättid, arbete, flygresor) till kvällstid, för att undvika uppvakandet till det Normala livet.
Det är svårt att veta säkert vad som är orsak och verkan. Kanske är det min "trötthet" som leder till att jag inte ser någon poäng i att vara vaken och aktiv på dagen, eller så är det den avvikande dygnsrytmen (och skammen däröver) som föranleder kraftlösheten.
Hur somhelst måste jag försöka bryta det destruktiva mönstret, trots att jag inte känner någon lust eller ens besitter egen drivkraft till att göra det. Så i morgon skall klasskamraten hämta mig och tvinga mig till skolan. Ibland finns det ingen annan utväg än tvångsåtgärder, tyvärr.
http://www.youtube.com/watch?v=_jUM4ZV2pV8
Ibland kan lite patetisk Kent lindra och skänka en aning insikt
Jag måste säga det; jag tycker att Björn Ranelids "Kniven i hjärtat" inte främst skildrar den tilltänkta intrigen, den berättar istället historien om en bombastisk, egocentrisk och kvasi-intellektuell författare. Jag kan för mitt liv inte förstå hur Ranelid kan ha vunnit allmänheten och diverse recensenters erkännande! Jag läste honom, mot bättre vetande, därför att han vann någon form av legitimitet i skenet av Per Olov Enquist, sittandes i samma tv-soffa som PO. Och PO verkade lite kompis med honom (nu inser jag att det handlade om pragmatiskt medlidande), vilket väckte mitt intresse för denna prudentligt överfriserade man och hans alster.
Tisdagen den första februari
Jaha, då har F åkt tillbaka nedöver. Känns lite tomt, men jag åker ned redan på fredag. Det har känts lite oroligt på sistone, eftersom det varit oklart med vart vi ska bo därnere från och med mitten på denna månad. Men återigen ordnade det sig via Facebook. En gammal gymnasievän hörde av sig och erbjöd oss hyra hennes etta i Sollentuna. Känns som en sten lyfts från mitt bröst!
Jag pratade i telefon med gymnasievännen i nästan två timmar i gårkväll och det var verkligen spännande och intressant att höra hur hennes liv har utvecklats de senaste tio åren. Under samtalet väcktes många kära minnen från (den, i mitt fall, osedvanligt korta) gymnasietiden till liv. Vi erinrade oss att vi ständigt bantade på den tiden, men att vi, på grund av karaktärsdag som kunde härröras till inkonsekvens och ungdomlig försumlighet, nästan varje eftermiddag trillade dit på utsökta bakverk, som vi köpte och slukade på konditoriet som var beläget bara en rulltrappa ned i det stora köpcentrumet som låg i närheten av vår skola. Min karaktärssvaghet gällande syndiga inmundiganden kvarstår till viss del än idag, men jag har lärt mig att trixet är att inte banta, eftersom det åtagandet blir en press, ett prestationskrav som leder till en ångest som, av någon anledning, enbart kan dövas med napoleon- eller prinsessbakelser, hetsätning av lösviktsgodis eller överdosering av feta såser. Ha ha - ja, ibland motverkar metoden sitt eget syfte.
Se så vackert rosorna har slagit ut!
Nu har jag även köpt hem tulpaner! Jag älskar dem! Deras sköra, rena, fruktigt fräscha fulländning!
Tulpaner är ett släkte som ingår i familjen liljeväxter. De är lökväxter med stora kronblad och sex ståndare. Växtens namn härstammar från det persiska ordet för turban.
Jag pratade i telefon med gymnasievännen i nästan två timmar i gårkväll och det var verkligen spännande och intressant att höra hur hennes liv har utvecklats de senaste tio åren. Under samtalet väcktes många kära minnen från (den, i mitt fall, osedvanligt korta) gymnasietiden till liv. Vi erinrade oss att vi ständigt bantade på den tiden, men att vi, på grund av karaktärsdag som kunde härröras till inkonsekvens och ungdomlig försumlighet, nästan varje eftermiddag trillade dit på utsökta bakverk, som vi köpte och slukade på konditoriet som var beläget bara en rulltrappa ned i det stora köpcentrumet som låg i närheten av vår skola. Min karaktärssvaghet gällande syndiga inmundiganden kvarstår till viss del än idag, men jag har lärt mig att trixet är att inte banta, eftersom det åtagandet blir en press, ett prestationskrav som leder till en ångest som, av någon anledning, enbart kan dövas med napoleon- eller prinsessbakelser, hetsätning av lösviktsgodis eller överdosering av feta såser. Ha ha - ja, ibland motverkar metoden sitt eget syfte.
Se så vackert rosorna har slagit ut!
Nu har jag även köpt hem tulpaner! Jag älskar dem! Deras sköra, rena, fruktigt fräscha fulländning!
Tulpaner är ett släkte som ingår i familjen liljeväxter. De är lökväxter med stora kronblad och sex ståndare. Växtens namn härstammar från det persiska ordet för turban.
Kolhydrater för vissa, proteiner för andra
Ikväll var favoritklasskamraterna här. Många sociala frågor avhandlades. Mest samtalade vi om könsmaktordningen och vad som "läker". Kanske tändes, inom mig, ett nytt hopp för min tillkommande socialarbetarkarriär.
Det är förtröstansfullt att umgås med framtida socionomer som tänker själva och inte sväljer alla socialtjänstkoncept som ofta är tungt influerade av EBP och positivistiskt, naturvetenskapligt inspirerat tänkande. Jag påstår inte att man inte skall använda sig av metoder som har vetenskapligt belägg i socialt arbete, men jag vill hävda att det är ganska förringande av det sociala arbetets komplexitet (och människors individualitet), att hävda att det finns metoder som är bevisat verkningsfulla vid behandlig av en viss typ av problematik.
Sociala kategoriseringar och tillhörande "propplösare" (behandlignar, metoder) är ett problem, eftersom alla så kallade "fall" tillhör ett antal olika sociala klassificeringar samtidigt. En och samma individ kan ju samtidigt vara invandrare (vilket BTW inte bör betecknas i presens, eftersom man förmodligen redan har invandrat färdigt när man bor i Sverige), äldre, funktionshindrad och missbrukare. Det är således hart när omöjligt att påvisa allmängiltiga metoder som skall appliceras på exempelvis missbruk, eftersom varje person som har ett missbruk är en unik individ, med högst personliga fysiska, psykologiska, kognitiva och sociala förutsättningar.
Enligt mig torde socialt arbete utgå från att socialarbetaren, i samspråk med klienten, finner den möjlighet till förändring som kan passa för just den klienten, människan. Men sådant detektivarbete tar tid och passar inte in i de system som alltmer syftar till att snabbt, enkelt och kostnadseffektivt, tanka personer som befinner sig i olika prekära situationer, med lite lyckobränsle (lite KBT och eller piller). I dagens resultatinriktade vård och omsorg förlorar "proteinbehandlingar", som psykoanalys, ständigt mark eftersom andra metoder anses vara mer snabbverkande och effektiva på omedelbart mätbara sätt (och således "bevisligen" överlägsna andra metoder).
Ibland, för vissa individer, kan det dock säkert vara mycket värt att verkligen gå till botten med problemet istället för att lära/tänka eller medicinera bort besvären. Som jag ser det kan det finnas en risk för att det snabba bränslet, likt snabba kolhydrater, förbränns jävligt fort, för vissa. Det största värdet inom socialt arbete verkar tyvärr vara att det ska gå så fort som möjligt och kosta så lite som möjligt och väldigt lite fokus läggs (trots vackra begrepp och ledord som brukarfokus och klienten i centrum) på människan bakom klienten. Med ett sant brukarfokus finns, enligt min utgångspunkt, enbart vad jag skulle vilja kalla Individbaserad Praktik (IBP). Jag tror att ett problem kan avhjälpas eller lindras med exempelvis KBT för en klient, med psykodynamik för en annan och med kärlek för en tredje. Jag tror att IBP blir mer etiskt oklanderligt och hållbart (och kostnadseffektivt) än EBP i längden.
Och jag tror att man underskattar den läkande kraften i det respektfulla, genuina mötet mellan två människor (utan någon annan "metod" än medmänsklighet). För många utsatta personer räcker det kanske med att bli sedd, hörd, "älskad" och bemött som en jämbördig individ.
God natt
Det är förtröstansfullt att umgås med framtida socionomer som tänker själva och inte sväljer alla socialtjänstkoncept som ofta är tungt influerade av EBP och positivistiskt, naturvetenskapligt inspirerat tänkande. Jag påstår inte att man inte skall använda sig av metoder som har vetenskapligt belägg i socialt arbete, men jag vill hävda att det är ganska förringande av det sociala arbetets komplexitet (och människors individualitet), att hävda att det finns metoder som är bevisat verkningsfulla vid behandlig av en viss typ av problematik.
Sociala kategoriseringar och tillhörande "propplösare" (behandlignar, metoder) är ett problem, eftersom alla så kallade "fall" tillhör ett antal olika sociala klassificeringar samtidigt. En och samma individ kan ju samtidigt vara invandrare (vilket BTW inte bör betecknas i presens, eftersom man förmodligen redan har invandrat färdigt när man bor i Sverige), äldre, funktionshindrad och missbrukare. Det är således hart när omöjligt att påvisa allmängiltiga metoder som skall appliceras på exempelvis missbruk, eftersom varje person som har ett missbruk är en unik individ, med högst personliga fysiska, psykologiska, kognitiva och sociala förutsättningar.
Enligt mig torde socialt arbete utgå från att socialarbetaren, i samspråk med klienten, finner den möjlighet till förändring som kan passa för just den klienten, människan. Men sådant detektivarbete tar tid och passar inte in i de system som alltmer syftar till att snabbt, enkelt och kostnadseffektivt, tanka personer som befinner sig i olika prekära situationer, med lite lyckobränsle (lite KBT och eller piller). I dagens resultatinriktade vård och omsorg förlorar "proteinbehandlingar", som psykoanalys, ständigt mark eftersom andra metoder anses vara mer snabbverkande och effektiva på omedelbart mätbara sätt (och således "bevisligen" överlägsna andra metoder).
Ibland, för vissa individer, kan det dock säkert vara mycket värt att verkligen gå till botten med problemet istället för att lära/tänka eller medicinera bort besvären. Som jag ser det kan det finnas en risk för att det snabba bränslet, likt snabba kolhydrater, förbränns jävligt fort, för vissa. Det största värdet inom socialt arbete verkar tyvärr vara att det ska gå så fort som möjligt och kosta så lite som möjligt och väldigt lite fokus läggs (trots vackra begrepp och ledord som brukarfokus och klienten i centrum) på människan bakom klienten. Med ett sant brukarfokus finns, enligt min utgångspunkt, enbart vad jag skulle vilja kalla Individbaserad Praktik (IBP). Jag tror att ett problem kan avhjälpas eller lindras med exempelvis KBT för en klient, med psykodynamik för en annan och med kärlek för en tredje. Jag tror att IBP blir mer etiskt oklanderligt och hållbart (och kostnadseffektivt) än EBP i längden.
Och jag tror att man underskattar den läkande kraften i det respektfulla, genuina mötet mellan två människor (utan någon annan "metod" än medmänsklighet). För många utsatta personer räcker det kanske med att bli sedd, hörd, "älskad" och bemött som en jämbördig individ.
God natt
Rosor
Jag fann ett knippe underbara kvistrosor på Ica! De förärar mitt hem med ett litet uns vår, sommar och glädje.
På torsdag kommer F hem och han stannar hela helgen. Jag blir så glad! Jag har saknat honom och faktiskt känt mig lite ensam och enländig på sistone, vilket resulterat i leda och likgiltighet, bland annat inför det faktum att jag bör studera inför kommande seminarium. Jag är vaken halva nätterna och sover nästan hela dagen och gör ingenting vettigt alls. Kanske kan F:s besök väcka lite liv i mig.
Rossläktet (Rosa) består av ca 200 arter, som är spridda från subtropiska till kalltempererade områden. Rosor har odlats i tusentals år i Persien, Egypten, Indien och Kina. Idag odlas rosor mest för dess skönhet och doft, men de har haft en stor betydelse som läkeväxter och som mytologiska, mystiska och religiösa symboler. 
Den här underbara buskrosen (Leander) skulle jag vilja njuta av i min rabatt! Men den överlever inte i växtzon 4/5, tyvärr. Dessutom ska jag flytta innan rosor slår ut, dit där inga uteplatser och möjligheter till självsvåldigt anläggande av blomstersängskreationer finns...
Idolen
Jag hade i mina tidiga tonår, i likhet med de flesta andra, affischer på snygga, beundransvärda och kända människor från amerika, uppsatta. Bilderna lirkades försiktigt ut ur OKEJ eller Frida, så att det inte skulle bli märken efter häftstiften i vikskarvarna. En plansch minns jag särskilt, den föreställde Patrick Swayze i smörig pose, med gitarren mot låret och glänsande hockeyfrisyr. Jag tror att det var under den värsta Dirty-Dancing-hysterin. Kanske bar han ett brottarlinne, eller så var det en brunbeige Lasse-Berghagen-kavaj. Jag minns inte riktigt.
Annars var det väl Pitt och Depp som hängde hos mig, som hos de flesta andra. Men jag var inte särskilt in-to-it, hela den här idoldyrkargrejen. När andra hade tapetserat hela sina rum med idolbilder, hade jag förpassat affischerna till garderobsdörrarna, där de fästes med häftgummi. Det arrangemanget kändes inte lika definitivt och destruktivt som tejp och knappnålar och ärrade tapeter. Egentligen tyckte jag nog att det såg ganska skräpigt ut med veckotidningsblankt pappersslarv med porträtterade låtsaskarlar som tittade ned på en.
Sedan kom Torgny och nu funderar jag helt seriöst på att rama in honom och hänga honom i en viktig vrå. Jag tror han skulle göra sig bra omgärdad av en mindre, murrig sextiotalsram. 
Tjugofjärde januari helt enkelt (no. 2)
Slö dag. Har bara varit iväg och postat ett paket, till en lycklig traderamedlem som gjort sig ett storkap. Jag känner mig lite snopen. Först tyckte jag det blev en hyfsad affär, men det var innan portot skulle betalas och betaltjänsten och auktionsfirman skulle ha sitt. Ja, ja - man lär sig av sina misstag...
Annars tänker jag inte göra någonting i dag, på sin höjd spela tv-spel, eller kanske läsa. Jag läser Kerstin Ekman och Björn Ranelid paralellt. Det blir en idealiskt avmätt sammansättning av två världar, olika tidsepoker, olika perspektiv, som tillsammans bildar någon form av helhet. De skildrade människoödena känns ofta bekanta, det ena det andra en aning likt. Social misär, klass, kön - det är oftast sådant jag läser om, när jag inte umgås med Lindgren - för då är det, utöver sociala betingelser, ursjälen, omsorgsfullt iklädd skröneskrud, det filosoferas omkring. När jag läser Torgny, då behövs ingen annan. Han är som "Den rätte", följeslagaren som fyller alla ens känslomässiga, praktiska och intellektuella behov. Han är Författaren och det närmsta någon kommit att vara Idolen.
En dag tillsammans med Lill-Timman
Yngstens och min dag har varit kul! Vi har varit ute och lekt, lärt oss skillnaden mellan vit och gul snö, handlat, gräddat pannkakor, skött städning och tvättstuga, bakat en post-födelsedagstårta och öppnat presenter. Duplolegot blev uppskattat! Vi lekte med det flera timmar sammanlagt.
Jag har verkligen haft det jätteroligt hela dagen och sedan tackar Lill-Timmans föräldrar hjärtligt med exklusiv choklad och ansiktskräm (fast det är jag som ska tacka för att jag fått låna lite av deras sons energi - när jag umgås med någon av pojkarna väcks jag till liv, påminns om varför jag lever).
Nästa helg är det storebrors tur. Jag gillar att ha dem en åt gången, då kan jag rikta hela strålkastarljuset på den utvalde för dagen och behandla honom som en prins. Jag överöser prinsarna med massor av godsaker, vilda lekar, kärlek och betydligt fler JA än NEJ.
Jag har verkligen haft det jätteroligt hela dagen och sedan tackar Lill-Timmans föräldrar hjärtligt med exklusiv choklad och ansiktskräm (fast det är jag som ska tacka för att jag fått låna lite av deras sons energi - när jag umgås med någon av pojkarna väcks jag till liv, påminns om varför jag lever).
Nästa helg är det storebrors tur. Jag gillar att ha dem en åt gången, då kan jag rikta hela strålkastarljuset på den utvalde för dagen och behandla honom som en prins. Jag överöser prinsarna med massor av godsaker, vilda lekar, kärlek och betydligt fler JA än NEJ.
Tankar om kollektivism och individualitet
I dag flyttade min klasskamrat in här hos mig. Hon ska hyra ett rum tills vi går ut i juni. Kändes onödgit stort och dyrt med en trea all by my self. Det var hon, jag, ett släp och ett bohag (som nu pressats in i ett rum på 15 m2). Nu känner vi oss jävligt nödja med oss själva.
Imorgon kommer yngsten och nu filar jag på ett schema för morgondagens aktiviteter. Jag tycker att det är viktigt att vi båda får ut mesta möjliga av umgänget. Bland annat skall han få öppna sina presenter (han fyllde tre år när vi var i Stockholm). Jag älskar när barn öppnar paket! De tindrande, förväntansfulla ögonen, som antingen gnistrar alltmer om innehållet under inslagspappret är till förnljelse, eller slocknar om paketet visar sig innehålla kläder eller något annat nyttigt. Jag tycker att det är underbart att barn inte kan förställa sig och att man alltid kan lita på deras uttryck. Det är härligt okomplicerat att umgås med barn som fortfarande är barn. Ungefär när de börjat skolan falnar och försvinner oskuldens och den spontana ärlighetens skimmer i deras ögon för alltid. Då har barnet blivit införlivad i det sociala spelets systematik och regelverk, och därmed till viss del berövats sin särart.
Normer och värderingar är ett hinder för oss människor, för det säregna och kreativa i varje unik människa. Utan dessa premisser kunde vi alla leva som vi är (som vi var som barn) - naturligtvis i fullständig anarki, sett ur dagens samhällsperspektiv. Normer och tankar om vad som är riktigt och rätt är ytterst dynamiska och trendkänsliga och har skapats för att det ska vara ordning (utifrån rådande ideal) och inte råda några somhelst tvivel om vem som tillhör och inte gör det.
I ett samhälle där alla delar lika på den gemensamma kakan finns det kanske färre idéer om normalitet (som annars talar om hur man ska bete för att få vara med och ta del av kakan) och avvikelse (en avvikare är inte normal och måste därför måste nöja sig med smulorna). När alla får vara med, försvinner kanske "Vi och Dom", "Rätt och Fel" och vi kan, var och en, ägna oss åt att ge uttryck för de exklusiviteter som definierar oss som enskilda individer. Alltså; kollektivism för att uppnå sann individualitet för alla. Det är stor skillnad mellan individualitet, vilket betyder: egenart, särprägel; personlighet och individualism (som innebär att samhället gynnar den enskilde individen och inte gruppen - enligt sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-principen).
Kolla vad jag fick upp när jag googlade på kollektivism. Kortsiktighet och dumhet aktiverar definitivt inte min "Sense of humor cell".
Imorgon kommer yngsten och nu filar jag på ett schema för morgondagens aktiviteter. Jag tycker att det är viktigt att vi båda får ut mesta möjliga av umgänget. Bland annat skall han få öppna sina presenter (han fyllde tre år när vi var i Stockholm). Jag älskar när barn öppnar paket! De tindrande, förväntansfulla ögonen, som antingen gnistrar alltmer om innehållet under inslagspappret är till förnljelse, eller slocknar om paketet visar sig innehålla kläder eller något annat nyttigt. Jag tycker att det är underbart att barn inte kan förställa sig och att man alltid kan lita på deras uttryck. Det är härligt okomplicerat att umgås med barn som fortfarande är barn. Ungefär när de börjat skolan falnar och försvinner oskuldens och den spontana ärlighetens skimmer i deras ögon för alltid. Då har barnet blivit införlivad i det sociala spelets systematik och regelverk, och därmed till viss del berövats sin särart.
Normer och värderingar är ett hinder för oss människor, för det säregna och kreativa i varje unik människa. Utan dessa premisser kunde vi alla leva som vi är (som vi var som barn) - naturligtvis i fullständig anarki, sett ur dagens samhällsperspektiv. Normer och tankar om vad som är riktigt och rätt är ytterst dynamiska och trendkänsliga och har skapats för att det ska vara ordning (utifrån rådande ideal) och inte råda några somhelst tvivel om vem som tillhör och inte gör det.
I ett samhälle där alla delar lika på den gemensamma kakan finns det kanske färre idéer om normalitet (som annars talar om hur man ska bete för att få vara med och ta del av kakan) och avvikelse (en avvikare är inte normal och måste därför måste nöja sig med smulorna). När alla får vara med, försvinner kanske "Vi och Dom", "Rätt och Fel" och vi kan, var och en, ägna oss åt att ge uttryck för de exklusiviteter som definierar oss som enskilda individer. Alltså; kollektivism för att uppnå sann individualitet för alla. Det är stor skillnad mellan individualitet, vilket betyder: egenart, särprägel; personlighet och individualism (som innebär att samhället gynnar den enskilde individen och inte gruppen - enligt sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-principen).
Kolla vad jag fick upp när jag googlade på kollektivism. Kortsiktighet och dumhet aktiverar definitivt inte min "Sense of humor cell".
Promenad
I dag kände jag för en långpromenad (för att komma ifrån infernot här hemma). Målet blev det lilla köpcentret en halvtimme bort. Jag gick förbi drömhusen och insåg att de inte ser mycket ut för världen, men det är något med dem som slår an en ton inom mig. Kanske blir jag påmind om min barndom på åttiotalet, med rester från sjuttiotalet. Först träpaneler, snidad furu, soffor i nopprigt orange garn, rottingmöbler och sedan gigantiska stereoapparater spelades LP skivor med Eurytmics (?), Aha, Michael Jackson och Abba (ja, mina föräldrar var verkligen allätare inom popgenren) och svart- och vitlackad IKEA-masonit med skarpa linjer, veckade lampskärmar i svart.
Ja, och så var godispåsarna väldigt små, då när jag var liten, därför att godisbitarna handlades lite exklusivt över disk. Expediten i kioskluckan (på den tiden kunde man inte gå in i kiosker) hade en liten tång med vilken han plockade de bitar man omsorgsfullt valt ut och placerade dem i en liten, skir papperspåse med stora prickar i gult, blått och ljusrött på. För mig var godis alldeles särskilt speciellt, eftersom det var förbjudet, jag inte fick äta det, inte ens på lördagar. Mamma och mormor tyckte det gick lika bra med "äppelgodis", som var ett skalat, hackat äpple kort och gott. När jag blev lite äldre fick jag tusen kronor på nyår om jag inte ätit godis under det gångna året. Mitt tonårsjag åt godis ur storprickiga påsar och tog glatt och utan närmare moraliska betänkligheter emot stålarna (som säkert räckte till en jävla massa refresher, surisar och bananaskid) vid årsskiftet.
Oansenliga radhus. Nostalgi. Drömhus.
Väl framme vid köpcentret unnade jag mig en kopp kaffe och en Napoleonbakelse på ceféet där inredningen är inspirerad av, vad heter det; Chabby Chic, lite romantiskt artonhundratalsretro. Och visst har tiden stannat därinne - fast i 1998. Men mysigt är det. Inuti själva ceféet finns en liten butik där de säljer sådant där sirligt och vitt krims krams som hör till den bondromantiska andan ägaren så eftersträvar. Där handlade jag ett fint doftljus - som det skulle visa sig utsöndrar en tämligen kvalmig doft.
Ja, och så var godispåsarna väldigt små, då när jag var liten, därför att godisbitarna handlades lite exklusivt över disk. Expediten i kioskluckan (på den tiden kunde man inte gå in i kiosker) hade en liten tång med vilken han plockade de bitar man omsorgsfullt valt ut och placerade dem i en liten, skir papperspåse med stora prickar i gult, blått och ljusrött på. För mig var godis alldeles särskilt speciellt, eftersom det var förbjudet, jag inte fick äta det, inte ens på lördagar. Mamma och mormor tyckte det gick lika bra med "äppelgodis", som var ett skalat, hackat äpple kort och gott. När jag blev lite äldre fick jag tusen kronor på nyår om jag inte ätit godis under det gångna året. Mitt tonårsjag åt godis ur storprickiga påsar och tog glatt och utan närmare moraliska betänkligheter emot stålarna (som säkert räckte till en jävla massa refresher, surisar och bananaskid) vid årsskiftet.
Oansenliga radhus. Nostalgi. Drömhus.
Väl framme vid köpcentret unnade jag mig en kopp kaffe och en Napoleonbakelse på ceféet där inredningen är inspirerad av, vad heter det; Chabby Chic, lite romantiskt artonhundratalsretro. Och visst har tiden stannat därinne - fast i 1998. Men mysigt är det. Inuti själva ceféet finns en liten butik där de säljer sådant där sirligt och vitt krims krams som hör till den bondromantiska andan ägaren så eftersträvar. Där handlade jag ett fint doftljus - som det skulle visa sig utsöndrar en tämligen kvalmig doft.
Rönnerdahl mot kyla och kaos
Jag håller på och renar vårt, av sopor hårt ansatta hem, inför den förestående flytten framåt sommaren. Det finns en viss poäng med att börja i tid, eftersom vi är svårartade samlare, både jag och F. Nu ska studentåren väck, alla billiga skitmöbler och tråkig kurslitteratur, med mera. Vissa saker, som jag föreställer mig att någon annan kan ha glädje av, annonserar jag ut på Blocket eller Tradera, men mycket måste endå räknas till kategorin rent och skärt skrot. Skräpet sorteras och bereds (knäcks, hackas, rivs, i möjlig mån, i mindre bitar) för återvinningsstationen, dit jag skall åka tillsammans med en väninna på lördag. Det kan hända att det blir ett helt släp med: kasserat porslin, enstaka gem, olästa kopior på bajsnödig litteratur, trasig elektronik, skeva och vinda möbler, mottagna och oskickade vykort med banala motiv och mycket, mycket mer.
I dag var det kallt, inte med inlandsmått mätt, men tillika jävligt kyligt. På väg till jobbet mediterade jag oavbrutet Taubes Sjösalavals, som ett mantra lite. Särskild betoning lades på strofen: "och se så många blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol." Och det kändes lite, lite varmare.
När jag kom hem trallade jag artikulerat (kanske en aning gällt, skärrat) på samma melodi, för att liksom avskärma mig, isolera mig, frigöra mig från det fullständiga kaos som här råder. Ja, det är fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite musik!
På väg till jobbet. Just här stinker det förjävligt unket från ett ruttnande kärr. Men det hjälper om man skruvar upp volymen på den inre musiken.
Det hårt belamrade vardagsrummet. Sälj- och slänggods i en salig kopott.
Ja-a. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.
I dag var det kallt, inte med inlandsmått mätt, men tillika jävligt kyligt. På väg till jobbet mediterade jag oavbrutet Taubes Sjösalavals, som ett mantra lite. Särskild betoning lades på strofen: "och se så många blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol." Och det kändes lite, lite varmare.
När jag kom hem trallade jag artikulerat (kanske en aning gällt, skärrat) på samma melodi, för att liksom avskärma mig, isolera mig, frigöra mig från det fullständiga kaos som här råder. Ja, det är fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite musik!
På väg till jobbet. Just här stinker det förjävligt unket från ett ruttnande kärr. Men det hjälper om man skruvar upp volymen på den inre musiken.
Det hårt belamrade vardagsrummet. Sälj- och slänggods i en salig kopott.
Ja-a. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.
