I-landig självömkan

Känner mig inte pigg. Trötthet med en underliggande rastlöshet som dansar. Jag vistas nästan uteslutande i sovrummet, som luktar instängt och unket av overksam människa. Ser värdelös kommersiell tv och läser. Jag bäddar bara ena sidan av dubbelsängen nu när jag är ensam, men sedan tvättningen för några dagar sedan har jag hållit till godo med en mjuk fleecefilt som underlag för min passiva kropp. Ingen särskild viktläggs vid dygnets rytm och skiftningar och då finns det egentligen ingen anledning att klä av eller på sig kläder, så jag bär samma mjuka plagg dag som natt. F:s ensliga sänghalva är tidvis belamrad med tidsskrifter och böcker som jag behöver ha nära till hands.

På stolen i hallen ligger rentvätten från i förrgår i en trasslig hög, den orkade inte ta sig längre. På hallgolvet gapar backpacken och datorväskan tomma sedan hemkomsten (de har succesivt packats upp när jag behövt någonting).

Och i köket tornar disken. Jag lagar mat och bakar för att få tiden att gå. Vissa dagar svullar jag, andra äter jag just intet. Disk blir det hur som helst.
 
Det är svårt att somna i tid på natten, delvis eftersom de nyinflyttade grannarna ovanför kanske är vampyrer. Fram till sen eftermiddag är det dödstyst uppifrån, som om att de ligger nedgrävda i jordfyllda kistor och bidar sin tid fram till mörkrets infall - men då börjar de springa fram och tillbaka på de tunna golven, spela musik på tillräckligt hög volym för att dånet skall spridas nedåt (förmodligen fungerar de porösa gipsväggarna som ljudledare) och prata sällsynt högljutt så att jag nästintill kan urskilja, de högst sannorlikt enfaldiga, glosorna. Det blir inte tyst förrän jag trots allt lyckas somna in omkring fyrasnåret. Jag avskyr verkligen detta att ständigt bli medvetandegjord, erinrad om att jag tvunget lever i samexistens med ovalda intillboende.

Jag vill bo någon annanstans, långt bort, i öppna vidder, men omgärdad av skyddande berg, i en tystnad som medger telefonledningarnas sus, i klara nätter där rymden är mer stjärnor än sammetssvart, i en ödslighet där hundars skall ändå hörs på avstånd, som ett löfte om att det likväl finns ett val. Så vill jag leva.










Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0