senblommning

Vi har verkligen semestrat i huvudstaden. Travat gata upp och gata ned, med raska steg, i snömodd och under livsfarliga istappar som kan falla rakt ned och klyva ett människohuvud mitt itu (VARNING! RASRISK!). I bland skyfflar anonyma figurer snö och is från taken och då visslar de varningssignaler i visselpipor precis innan. Det känns lite tidlöst, nostalgiskt. Mot snön, vädrets makter, finns inga moderna medel.

I går var vi vid Stockholms slott och snuddade vid prakten, glittret, guldet och ädelstenarna i storkyrkan, skattkammaren och livrustkammaren. Alla dessa skatter, förgyllda keruber, gnistrande guldkronor i högt välvda tak, konungakronor fyllda med sirligt silvertrådsbroderat siden och rikligt beströdda med glimmande smaragder, rubiner och diamanter. All sparad och omsorgsfullt bevarad grannlåt, tecken på nationell fåfänga och ett dunkelt, lite småruttet, högmod. 

Och några kvarter bort finns Stockholms baksida. De kvinnor och män vi helst inte vill kännas vid och försöker se förbi eller rakt igenom. De defekta. De som skadats i hanteringen. De som har problem med spriten, drogerna och demonerna och som väljer att inte göra något åt det. De som sitter ihopkurade, inlindade i stickade halsdukar mot decemberkylan och skammen, med en pappbit broderad med en uppgiven vädjan och en gapande pappersmugg framför sig. Dem.

I dag har vi bland annat besökt stadsbiblioteket. Stokholms stadsbibliotek, så vackert, så många böcker, så många bokstäver, ord och avgörande skiljetecken samlade på ett och samma ställe. När man kommer in där och ser upp mot den runda salen vars väggar är böcker, tusentals böcker, då är det som att alla ord och meningar som någonsin skrivits och härbärgeras innenför de väggarna, viskar i kör - Vi finns, läs, lär, det är bråttom om du ska hinna läsa oss alla (eller åtminstone de viktigaste av oss). Ett människoliv rymmer blott ett litet fragment av de ord och meningar som nedskrivits och det är lite synd tycker jag. Jag skaffade ett lånekort bara för att.

Drottninggatan, lysande "kristallkronor" på rad

Hallå, Stokcholm är bättre än jag minns det, trots att mellanmjölkspaketet är förvirrande grönt och vattnet smakar så unket att det tvunget må smaksättas med saft.

I dag har vi varit i det sekulariserade Sveriges högborg, på Naturhistoriska Riksmuséet och tittat på uppstoppade djur, blivit påminda om evolutionen och klimathotet och synden, samt ätit vad som måste vara landets dyraste fisklunch (fast potatismoset med en lätt touch av citron smakade verkligen oväntat utsökt).

När jag var liten och besökte det muséet med mormor ville jag alltid springa direkt till kolibrin. Kolibrin var besökets absoluta höjdpunkt. Jag tyckte att det var ett mirakel att en fågel kunde vara så liten, nästan som en insekt, en trollslända. I dag fick jag se många kolibrier i en liten massgrav, uppradade i hundratals i en trälåda och på en skylt stod det att det kan vara bra med kvantiteter i forskningssyfte. Och magiken förtogs en aning i och med mängden. Jag såg inte till den ensamma kolibrin från min barndom, den som stoppats upp med de transparenta och spröda fjärilsvingarna fladdrande och med den lätt böjda lilla näbben sugandes efter ljuvlig nektar i en konstogjord tropisk blomma. Så minns jag den i alla fall.


Efter muséebesöket shoppade vi på mellandagsrean. Härnere finns så mycket av allt. Och nu är vi nyss hemkomna efter ett trevligt besök på en klassisk brittisk pub, där jag drack mitt livs godaste pilsner. Honey Dew hette det.

Julänglar på en tändsticksask. Bild tagen med nya kameran som inhandlades för en "spottstyver" på mellandagsrean.

Julaftonen blev fridfull och ljus i goda familjens lag. Utsökt och fet julmat i överflöd. Jag åt mig som vanligt mätt på de kallskurna fisk och skaldjursrätterna, den inkokta laxen och den gravde laxen och de fyllda ägghalvorna med majonnäs, rom, räkor och med en liten dillkvist på toppen. Resten av maten har jag smakat på först i dag. 

Jag och F satt nära, nära varandra vid bordet och i soffan. Dock bytte vi inga kärleksgåvor. Istället for vi idag på rean i vanlig ordning. 

Moster B var fin men särdeles förvirrad denna julafton - rökte i sträck, askade i halvfulla kaffekoppar, fimpade i ett värmeljus (vilket startade en mindre eldsvåda) och ämnade äta köttbullar med serveringstången.

Uppspelta pojkar. Yngsten gallskrek vid blotta åsynen av morfar i tomteskrud, men fann sig när han upptäckte att den "gamla gubben" gav bort grejer =-). Äldsten var lite misstänksam mot hela tomtegrejen. Jag lade märke till hur noggrannt han observerade tomtemaskens konturer och han såg ut att vara sugen på att liksom titta bakom det uttryckslösa latexansiktet med tomma ögonhålor. Nästa år köper han inte tomtekonceptet.

Jag trodde på tomten ovanligt länge. Kanske hade jag en förmåga att leva mig in i skådeseplet, att liksom lite omdevetet, spela med i de vuxnas föreställning, men det finns också en möjlighet att jag bara var alldeles särskilt korkad. Först omkring julen 1986, när jag börjat första klass, fick jag av mina klasskamrater förklarat för mig hur det låg till med tomten. Jag minns besvikelsen än i dag, hur fullkomligt grundduperad jag kände mig. Jag tycker att det var lite dålig stil av "mina" vuxna att låta mig vandra i ovisshet så länge. Säkert förgyllde min barnsliga dumhet deras annars trista vuxen-jul och det kan jag väl bjuda på såhär post-barndomsmmässigt.

Idag har vi sett filmer, jättemånga filmer. De med Jhonny Depp var bäst. Två skräckfilmer; Kalle och chokladfabriken (jag minns hur sugen jag var på godsakerna som beskrevs så detaljerat, när fröken läste högt ur den boken i fjärde klass, jag hade inte klarat mig länge i den fabriken) och splattriga och underbara Sweeny Todd. Sedan har vi käkat julbordsrester, mumsat chokladpraliner och ris a´la malta och druckit det goda chokladteet jag fick av E igår. Idag har varit en klassisk, avslagen, juldag.

Snart åker vi till Stockholm! Jag ska stanna där nere i åtminstone tio dagar.

En fin eftermiddag. På bokcafét åt vi saltlös kikärtssoppa och segt bröd och drack kaffe och åt pytteliten mörk chokladbit (fast Julianne avstod chokladen). Julianne handlade julklappar och jag egotrippade på Lindgren. Fann TVÅ av hans böcker jag inte tidigare hade (Till sanningens lov och Legender). Sedan tänkte jag köpa Lidmans Nabots sten, men kom på att jag redan hade den i ett samlingsverk. Och så såg jag en massa andra böcker jag ville ha, men inte hade råd till om det skulle bli några julklappar. 

I den gammalmodigt trånga och gemytliga pappershandeln inhandlade jag några silkespappersfigurer att exempelvis hänga i taket, till en älskad mottagare, och vackra julbokmärken i vintagestil att exempelvis klistra fast på paket.

Sedan åkte vi buss länge för att handla lite mer. Till pojkarna köpte jag en häftig killpryl med fart och fläkt. Helst skulle jag vilja köpa dem en spis från Brio, en sådan där röd i masonit, trä och med en lucka med ett fönster i plast. Jag minns hur mycket glädje jag hade av min egen som liten. Den var inte ung eller spis, den var ett hus, först för mig, sedan för mina småfigurer och min älskade "Piggen". Men jag kan inte förmå mig att köpa en leksaksspis till grabbarna. Jag vet inte varför. Och jag ska kalla mig feminist? Eller är det bara så att jag själv faktiskt gillar speediga så kallade killgrejer? Jag tror knappast att jag skulle ha roligt med en Briospis idag - men stor blir glädjen för mig med en radiostryd svävare som svischar fram över snöklädda vidder, så att pudersnön sprutar.

På torsdag kväll kommer F hem, efter nästan en månad i huvudstaden. Jag har saknat honom. Kanske ska ha få en julklapp av mig för första gången på typ fyra år (julklappar par emellan är måhända en nyförälskad grej). I vanliga fall stillar vi våra gemensamma begär (kläder, glasögon, skor, annat nödvändigt - ja, det kanske rent av är behov) på mellandagsrean. Det verkar som att F har fått ett jävligt bra jobb - så kanske blir mellandagsreor, rabatter och extrapriser i allmänhet lite mindre avgörande för vår konsumtionskraft framöver. Det vore skönt. Vi är ju alla här för att handla, förbruka och förtära, inte sant? Julianne handlade julklappar och en julgransfot och julgransbeslysning och julkrimskrams och mera - och sökte sedan botgöring genom att köpa en Vasaplan (motsvarande tidningen Situation Stockholm) av en tydligt sargad farbror som önskade en god jul. Jag älskar sådana avlatsbrev, ironin i det, humorn faktiskt. Jag älskar också sådant som har en liten touch av gudfruktig längtan. Det är fint.

Själv är jag helt igenom ond som shoppar hämningslöst och utan reflektion. Och som helt politiskt inkorrekt skojar om oss förtappade som vandrar i brokig skara mot gigantiska, bakom-liggande, lagerbyggnader med bjärt lysande skyltar. Alla vi förtappade som bara måste fynda lite på Rusta, som får tom och glasartad blick på Rusta, som måste handla mängder av billiga saker som går sönder eller ställer till besvär på Rusta. Alla vi som innerst inne vet att det inte bara är priset som är skillnaden och som egentligen vill handla damsugare, lampa och stol av kvalitet och klass - men som inte förmår eller har möjlighet att unna oss att tänka långsiktigt. Kramen to US

F har fått vad som verkar vara drömjobbet i Stockholm! Nu är det alltså definitivt att vi blir storstadsbor, åtminstone för en tid. I juni återvänder jag alltså "hem" efter tio år i norrland. Det känns spännande och naturligtvis roligt att få umgås oftare med nära och kära där nere.

Samtidigt är lämnandet förknippat med ett visst vemod förstås. Norrland - glassvintrarna och kylan som stagnerar, renar och förtrollar med sina krispiga andetag - de nästan trollska sommarnätterna vars sällsamma, gryningsskära ljus förärar mjölkört och Lupin en magisk nyans. Norrland har ingjutit ett visst lugn i min rastlösa själ. Det kommer jag att vara evigt tacksam för.

Dessutom har jag "nya" nära och kära häruppe - F:s familj, viktiga vänner, ett bra jobb med fantastiska arbetskamrater. En känsla för staden har jag väl också - för den bruna och låga stadskärnan som sprakar av allvärldens värmefärger på hösten och knoppas så långsamt och skört på våren.

Jag gillar skogspartierna som sparats för motion och slalombacken jag använder till allt annat än ändamålet. Jag kommer att sakna att på vägen hem från blomsteraffären, på avstånd, kika in genom de gigantiska vardagsrumsfönstren på "drömhusen" och skapa mig en föreställning om hur livet därinne kan gestalta sig, eller skulle kunna vara för mig. 

Jag kommer att sakna den slemmiga sjön där jag (många gånger förgäves) försökt fånga den dumma (eller exeptionellt intelligenta) inplanterade ädelfisken. Sjön, vars dybotten bitvis fläckas av rostbitna, kasserade cyklar och där jag några kyliga, skymmande sensommarkvällar, sittandes på bryggan vid kärleksudden, känt den där hopplösa, men parallellt melankoliskt njutningsfulla längtan som uppstår inuti mig när naturen tycks förmedla ett svar som ändå utmynnar i en oförgänglig fråga. Svårmodet, det tungsinne som syns vara mer påtagligt här i det karga norr, är ett nödvändigt element i mitt liv - det väcker min kreativitet, som bereder mitt varande mening och mål.

Ja, det blir kanske svårt att ta farväl av norrland och den stad som varit mitt hem i sex år. Kanske är det bra att jag får en halvårslång utfasning - eller mindre bra. För mig är det komplicerat med snabba avsked. De långsamma avsluten är ofta smärtsamma, men kanske ändå mer effektiva sett ur ett livsloppsperspektiv. Jag vet inte.

Var inåt landet och firade en trettioåring igår. Vi lekte lekar och utsatte huvudpersonen för pinsamheter och det var ytterst roande.

Och i natt sov jag sked med en irländsk och en engelsk setter. En låg i knävecket och en i famnen. Jag har en tendens att göra djur odrägliga med min ändlösa kärlek. När jag stigit upp noterade jag att de små odjuren gjorde anspråk på en varsinn plats hos husse och matte i deras säng. Hi hi. Det är som med barna - andras kan man skämma bort något hutlöst, eftersom man aldrig behöver ta konsekvenserna. Men jag tror att mina egna skulle hållas ganska kort.

Jag gillar hemvägen, när jag varit där i inlandet. Tretton mil av stilla begrundan. På ditvägen är jag upptagen av musik i hörlurar, böcker, roliga sätesgrannar och förväntningar inför de kommande festligheterna. På hemvägen ser jag landsbygdsnaturen och känner mig så nära den på något vis. Mellan besöken har årstiderna ofta skiftat och därför blir det som en ny upplevelse varje gång.

I dag var det åkerpräglade landskapet dynor av mjukglass och de präktiga granarna vid skogsbrynet tycktes tyngda av tjock kristyr. Björkarnas späda och stelfrusna kvistar syntes doppade i socker som den svaga decemnbersolen smekte i nyanser av violett, skärt, guld och aprikost. Det var fantastiskt!




Gammal bild, nästan samma känsla. Här är färgerna lite kallare än de var i dag.

Jag är trött och less. Det känns inte som att jag har någon energi alls. I morse kände jag: "Åh, nej - jag vill inte stiga upp, orkar inte, jag tror jag skiter i det". Men ändå steg jag upp och gick till flygplatscafét där jag träffade A som kändes ungefär lika omotiverad. Vi skulle försöka opponera skonsamt på en ganska kräppig uppsats och vi gjorde allt för att vrida och vända på orden och bomullsomgärda den svidande kritiken, men det var svårt. Jag har problem med högmodiga och insiktlösa människor som försöker dölja innehållslöshet med snirkliga formuleringar. Det gäller inte bara uppsatsskrivare. Vi får se om vi hamnar i slagsmål i morgon på seminariet.

Hela vår uppsats och "efterspelet" har vi tillverkat på flygplatscaféet och jag har kommit att digga den öppna och ljusa omgivningen, de rymliga ytorna, de kupade och oryggvänliga plaststolarna (jag använder alltid två, en för överkroppen och en för fötterna), kaffet i pappersmugg, mackor med allt för mycket torrt och oigenomträngligt bröd som man liksom måste skala bort för att komma åt den torrsmuliga falafeln, svampiga brieosten, slemmiga laxen eller trådiga rostbiffen. Jag tycker om det behagliga bakgrundssurret på flygplatscaféet; ett  tiotal tungomål som sammansvetsas till ett universiellt sorl, stressade tentapluggare som funderar på instuderingsfrågor, trendmedvetna snubbar från handels som verkar så in i nordens "på", och så kvinnan som jobbar på caféet som vandrar runt i två timmar och påminner pluggbenägna stackars studenter om att det råder s-t-u-d-i-e-f-ö-r-b-u-d mellan elva och tretton (eftersom man måste lämna plats åt lunchgästerna som inbringar mer än utmärglade studenter som dricker kaffe ur termos och på sin höjd köper en torr baguette i veckan). Vi tackade till och med Caféet i förordet till vår uppsats, men inte personalen som arbetar där eller det torftiga innehållet i kyldisken, eller maten som kostar per hekto - utan själva atmosfären liksom.

Någonstans ligger den och lurar, energin. Det gäller bara att finna den, samla kraft, för styrka behöver jag för att orka en termin till. Jag brukar fixa det mesta till slut, hur jävla utled jag än är. Nu har jag i alla fall ordnat det som sensommarens lättja ställde till med och jag ligger i definitiv fas med tiden och behöver inte rädas CSN:s kallsinniga byråkrati. Skönt.

Då har F åkt till huvudstaden och jag har ont i magen och känner en liten tomhet gnaga sig in i bröstet. Men det går över och vi ses ju igen om tre veckor, då vi också skall vara tillsammans hela jul och nyår, här och i Stockholm. Och vi har varit ifrån varandra flera veckor vid tre-fyra tillfällen tidigare under de sex år vi delat liv.

Men nu är det lite ledsamt.

Ingen som med omtanke kommer med kaffe på sängen till en oerhört trött och morgonelak fru.

Ingen att diskutera all världens glädje och sorg med.

Ingen vars dagens sista ord är: "God natt, Mysis". Alltid.
















Men redan imorgon känns det bättre...