Äldreomsorgsindustrin
Present'n
B:s födelsedagsfirande var trevligt, trots att huvudpersonen verkade tämligen utmattad och låg mest hela tiden. Vi har märkt en viss försämring hos B sista tiden. Hon är definitivt tröttare och mina bonusföräldrar tror att hon blivit sämre i sina sjukdomar, men jag vet inte jag...
Under mina år som vårdbiträde och undersköterska inom äldreomsorgen har jag iakttagit att funktonshindrade äldre ganska snart efter institutionalisering försämras såväl psykiskt som somatiskt. Kanske är det så att överlämnandet av omsorgen om det egna självet berövar människan hennes kämparanda och livsgnista. Alla vill vi vara oberoende av andra och klara oss själva, och det är väl inte kostigt att vi känner så med tanke på prestations- och produktionsidealen i dagens samhälle.
Men jag har också en annan, betydligt allvarligare, teori om hur det förhåller sig med dessa personers fysiska och mentala tillbakagång. Jag misstänker att förutsättningarna och beskaffenheterna på institutionen kan vara en, om inte direkt avgörande, så åtminstone bidragande orsak till de intagnas nedåtgående utveckling. De intagna måste rätta sig i ledet för att passa in i vårdinrättningens snäva tillvaro. På institutionen gäller det för den vård- och/eller omsorgsbehövande gamlingen att sova när personaltillgången är som lägst (21 - 07) och förhålla sig lugn och skötsam hela dygnet och här finns inget utrymme för den individualitet som förmodligen är en förutsättning för upplevelsen av en identitet. Minsta avvikelse från det beteende som kan accepteras med hänsyn till verksamhetens resurser och organisering, avhjälps med lugnande eller sövande medel, eller med bälten, grindar och larm. Personalen har helt enkelt inte tid att hantera de intagnas "egensinnigheter" eller önskemål om aktiviteter som inte befinner sig inom ramarna och målsättningarna för de dagliga institutionstypiska sysslorna (som primärt går ut på att hålla gamlingarna hela, rena och mätta). Jag tror tyvärr att moster B befinner sig i den institutionaliseringsprocess som oundvikligen leder till mental istid.
I går berättade Julianne att den osedvanligt korkade äldreomsorgsledningen (min formulering) i den här kommunen, nu lanserar någon form av "Beteendedeklaration" i vilken vårdpersonalen, för att få behålla jobbet, skall bedyra att de alltid skall vara glada, trevliga och motiverade på arbetstid. Vad FA-AN är det? Vilket hån! Ett sådant fomulär indikerar att arbetsgivaren föreställer sig att arbetstagarna vanligtvis är lata, elaka och arga på arbetet, vilket ju vittnar om att de har en jävla krass människosyn! Men om ledningen nu vet eller tror att de flesta antällda är illojala mot uppdraget och främst mot de människor de faktiskt är tillsatta att ombesörja, ja - då måste de ju fråga sig hur det kommer sig att det förhåller sig på det viset och försöka göra någonting åt det - inte införa ett rent nedvärderande attitydskontrakt!
Jag blir så ledsen av den här kommunens råbarkade produktionskrav med tydligt industriella förtecken. När jag, under praktiken som enhetschef, fick en inblick "bakom kulisserna" i organisationen, förstod jag att ledningen, bakom vita leenden och vackert klingande paroller, betraktade brukarna som material (som i och för sig alltid skulle vara i fokus) och de anställda som lite bångstyriga maskiner (som inte skulle vara i fokus, fick jag höra). Under en arbetsdag gällde det alltså för maskinerna att hantera materialet så att det blev till hela, rena och mätta produkter. Och likt i vilken indistri som helst kan man kvalitetssäkra hanteringen av materialet och produkterna genom att väga och mäta dessa, uppsaktta deras utveckling och hållbarhet, eller räkna hur många olika dokument (genomförandeplan, fallriskbedömning, levnadsberättelse etc.) som syftar till att beskriva och administrera det enskilda materialet (den äldre funktionshindrade individen). Principen är: ju fler ifyllda dokument, desto bättre kvalitet på materialhanteringen.
Änglabesök - inget för neurotiker
I dag fixade jag presenten till B, som fyller år på måndag och skall firas imorgon. Det slutade med att jag fyllde en korg med hembakta muffins med färgglad topping och iklädda festliga och färgglade kakformar, lite dekorativt jox och ett fint inslaget paket som innehåller tråkiga sockar. Jag gillar att pyssla.
Och sedan har jag handlat en massa tjocksockar idag. Jag vet inte varför, de såg bara så värmande och härliga ut, där på krokarna i affärerna. Så nu kommer jag att ha varma och vackra fötter resten av vintern.
Sedan var det ju detta med änglarna som skulle komma...Det blev lite nervöst alltihop. Ha ha ha, och jag som kallar mig både kritisk och ateist, men jag är ju så mån om att allting ska vara perfekt, precis som det är tänkt, oavsett vad det handlar om.
Jag insåg att änglainstruktionerna fick tolkas lite till min fördel. Först hade jag lagt julens sista amarylliskrona i ett glas, men kom på att den kunde vissna innan änglarna ska dra vidare och jag bytte till en blommande Fredskalla. Sedan hade jag köpt gravljus, eftersom jag tänkte att de kunde brinna riktigt länge, men läste på förpackningen att de var "endast för utomhusbruk" och skräckbilder av smält plast och brinnande köksbord spelades upp för mitt inre öga, så det fick bli ett vanligt blockljus. Sedan kom jag på att jag ingalunda kan tänka mig att lämna lägenheten med ett brinnande ljus, så jag valde, med hjälp av M, att tolka budskapet i brevet som att man kunde ha ljuset tänt lite när det passade. Sedan filade jag på önskningarna och ändrade in i det sista. Och till sist ringde jag Fröken Ur, för att försäkra mig om att jag öppnade dörren prick klockan tjugotvå och trettio (som avtalat). Ja, och nu är de här, änglarna.
Ja, hujeda mig. En gång påstod en människa jag känner att jag är "jordnära", har "fötterna på jorden". Tillåt mig småle.
Och sedan har jag handlat en massa tjocksockar idag. Jag vet inte varför, de såg bara så värmande och härliga ut, där på krokarna i affärerna. Så nu kommer jag att ha varma och vackra fötter resten av vintern.
Sedan var det ju detta med änglarna som skulle komma...Det blev lite nervöst alltihop. Ha ha ha, och jag som kallar mig både kritisk och ateist, men jag är ju så mån om att allting ska vara perfekt, precis som det är tänkt, oavsett vad det handlar om.
Jag insåg att änglainstruktionerna fick tolkas lite till min fördel. Först hade jag lagt julens sista amarylliskrona i ett glas, men kom på att den kunde vissna innan änglarna ska dra vidare och jag bytte till en blommande Fredskalla. Sedan hade jag köpt gravljus, eftersom jag tänkte att de kunde brinna riktigt länge, men läste på förpackningen att de var "endast för utomhusbruk" och skräckbilder av smält plast och brinnande köksbord spelades upp för mitt inre öga, så det fick bli ett vanligt blockljus. Sedan kom jag på att jag ingalunda kan tänka mig att lämna lägenheten med ett brinnande ljus, så jag valde, med hjälp av M, att tolka budskapet i brevet som att man kunde ha ljuset tänt lite när det passade. Sedan filade jag på önskningarna och ändrade in i det sista. Och till sist ringde jag Fröken Ur, för att försäkra mig om att jag öppnade dörren prick klockan tjugotvå och trettio (som avtalat). Ja, och nu är de här, änglarna.
Ja, hujeda mig. En gång påstod en människa jag känner att jag är "jordnära", har "fötterna på jorden". Tillåt mig småle.
Änglabesök
Om någon dag får jag änglabesök, av onsynliga låtsasänglar (?). Det är någon kedjegrej. Man ska utföra ett antal ritualer, bland annat ställa fram en vit blomma och ha ett vitt ljus tänt i fem dagar och sedan var det något med ett äpple och så ska änglarna ta itu med ens tre största önskningar (som man har skrivit på ett papper). Jag måste tro på det eftersom jag har så många önskningar just nu. Iordningställandet av det nya livet söderöver blir nämligen inte just så okomplicerat som vi, i vår enfald, föreställt oss...
Men jag kan inte undvika att fundera över vad det är för sorts människor som startar sådana kedjeaktiviteter. Är det kanske någon multinationell stearinljustillverkare som vill öka försäljningen? Nä, mest troligt är det någon som blivit inspirerad av konceptet The Secret, (som naturligtvis inte längre är någon hemlighet) som är väldigt amerikanskt på alla vis. The Secret: Be, var givmild och tacksam och tro att du redan har allt du någonsin önskat dig - "och allt du vill ha kan du få". Jag är nog ganska skeptisk mot new ageigt flum-flum, men det är aldrig fel att tänka positivt förstås.
Åter till det förestående besöket från ovan; det känns, minst sagt, lite disturbing att ha ett brinnande stearinljus "på" i flera dagar - det kan ju starta en eldsåda medan jag gör annat...Men jag kan inte ställa in nu, änglarna är redan på väg och Gud vet vilka fasansfulla vedergällningar, förslagsvis av biblisk karaktär, jag kan drabbas av om jag skiter i att öppna dörren för dem.
Ljusen i Storkyrkan, jag är helt övertygad om att de båser ut dem innan stängningsdags.
När jag var liten och besökte kyrkor, tände jag alltid ett ljus för min biologiska pappa och satte det i ljusgloben eller motsvarande. Lite sorgligt med tanke på att han, teoretiskt sett, var i livet.
En liten dörr i en liten kyrka
Pråliga keruber i den mäktiga Storkyrkan. Visst ser de lite förvridet plågade ut, änglaungarna?
Hemkommen
Igår kom jag hem. Lägenheten kändes tom och steril på något sätt, men svärisarna hade till min stora glädje varit här och slagit på värmen (som varit avslagen för växternas skull), tänt några lampor och fyllt kylskåpet och fruktskålen.
Stockholm var underbart, men två veckor gick fort. Jag hann umgås med F och göra en massa mysiga turistsaker, träffa mina syskon, min relativt nykläckta systerson, min moster och mina kusiner, älskade vänninan M och hennes fina söner, väninnan I, samt besöka pappa, hans sambo och deras husdjur som alla flyttat ut på landet. Ändå är jag inte nöjd. Tiden förlöt allt för fort.
Älskade kusiner, systrar och den lilla klompen är Oggis, min systers underbara lilla avkomma
De månader som återstår här i norrland kommer att kännas som en enda lång transportsträcka, nu när jag vet att det är definitivt att vi blir storstadsbor. Jag önskar det fanns typ som en äggklocka som kunde vrida fram tiden. Med den tidsframskruvaren i högsta hugg slapp jag den här sista terminen också.
Jag har aldrig tidigare känt mig så urbota omotiverad och jävla less på skolan. Jag är inte ens säker på att jag vill arbeta som socialarbetare framöver, eftersom jag inte riktigt kan köpa/svälja hela socionomkonceptet och då blir det svårt, för jag är totalt oförmögen att göra någonting halvhjärtat. Jag vill bli journalist i stället och likt Janne Josefsson kritisera allt och alla och bara vara sur och motvalls och avtäcka de mest lortiga och förhatliga aktiviteterna i vårt sjuka kapitalistiska och kommersialiserade samhälle. Jag vill förändra och inte vara en lakej, en Reinfeldt och gängets underhuggare.
Att utbildningsvalet är felaktigt är ingenting jag kommit på just nu, den insikten har liksom legat och marinerats alltsedan praktikterminen då jag konfronterades med den krassa verkligheten. Det smutsiga blev ytterst synbart lite högre upp i organisationen, de fördolda sanningarna, de skickligt insnirklade kraven på "flexibilitet" (=) ökad produktivitet och kostnadseffektivitet - allt grundat på en rätt taskig människosyn. Jag känner mig nästan lite bitter idag. Måste passa mig, det kan vara skadligt för hälsan och skönheten (den annars blida och gudomliga).
Stockholm var underbart, men två veckor gick fort. Jag hann umgås med F och göra en massa mysiga turistsaker, träffa mina syskon, min relativt nykläckta systerson, min moster och mina kusiner, älskade vänninan M och hennes fina söner, väninnan I, samt besöka pappa, hans sambo och deras husdjur som alla flyttat ut på landet. Ändå är jag inte nöjd. Tiden förlöt allt för fort.
Älskade kusiner, systrar och den lilla klompen är Oggis, min systers underbara lilla avkomma
De månader som återstår här i norrland kommer att kännas som en enda lång transportsträcka, nu när jag vet att det är definitivt att vi blir storstadsbor. Jag önskar det fanns typ som en äggklocka som kunde vrida fram tiden. Med den tidsframskruvaren i högsta hugg slapp jag den här sista terminen också.
Jag har aldrig tidigare känt mig så urbota omotiverad och jävla less på skolan. Jag är inte ens säker på att jag vill arbeta som socialarbetare framöver, eftersom jag inte riktigt kan köpa/svälja hela socionomkonceptet och då blir det svårt, för jag är totalt oförmögen att göra någonting halvhjärtat. Jag vill bli journalist i stället och likt Janne Josefsson kritisera allt och alla och bara vara sur och motvalls och avtäcka de mest lortiga och förhatliga aktiviteterna i vårt sjuka kapitalistiska och kommersialiserade samhälle. Jag vill förändra och inte vara en lakej, en Reinfeldt och gängets underhuggare.
Att utbildningsvalet är felaktigt är ingenting jag kommit på just nu, den insikten har liksom legat och marinerats alltsedan praktikterminen då jag konfronterades med den krassa verkligheten. Det smutsiga blev ytterst synbart lite högre upp i organisationen, de fördolda sanningarna, de skickligt insnirklade kraven på "flexibilitet" (=) ökad produktivitet och kostnadseffektivitet - allt grundat på en rätt taskig människosyn. Jag känner mig nästan lite bitter idag. Måste passa mig, det kan vara skadligt för hälsan och skönheten (den annars blida och gudomliga).
Pappas katt
Hon verkade helt eländig, needy och fullständigt underbar! Jag hade till och med svårt att primärt fokusera på systersonens fulländning när missen fanns i närheten. Och plötsligt kände jag att det kanske finns rum för en (och) annan misse än Chicki i mitt hjärta ändå.
Fönstret
Fönstret ut mot innergården i det grågryniga skymmningsljuset
Nu ska vi fara och hälsa på en bebis och hennes föräldrar.
Den första dagen på tiotalet
Ingen bra dag. Glanslöst flottigt hår, hy med grådaskig lyster, extraordinärt äcklig hämtpizza och Ivanhove. Dessa uttjatade prinsessor och riddare. F måste se Ivanhove, eftersom det är en tradition. Jag tror att jag burrar ned mig under de lånade duntäckena och läser Till sanningens lov istället. Kanske finns det även lite utrymme för att tycka synd om sig själv och sitt arma huvud.
Men jag känner på mig att 2011 blir ett bättre år. Tvåtusentio var ett tungt och trist år, på många sätt. Studier, ofrivilliga studier, gnäll, kattförlust, eksem omkring ögat, trång ekonomi, hopplöshetskänslor, nedstämdhet, och mycket, mycket mer. Sådant man inte pratar om, eller ens skriver om. Det kan bara bli bättre faktiskt. Tvåtusenelva!!!
I Till saningens lov påträffade jag en alldeles särskilt fulländad och personligt träffande mening: Då man drömmer eller hoppas någonting ska man alltid se till att man också föreställer sig motsatsen, då behöver man alrdig bli besviken. Tänk att min viktigaste och mest ovälkommet envisa livsfilosofi har nedskrivits (men jag är inte överraskad eller ens förvånad - Lindgren har en förmåga att sätta ord på mitt inre väsen - eller det jag hoppas och vill att det ska bestå av i alla fall)! Men kanske är jag ingalunda unik. Kankse är alla människor pessimistiska och misstänksamma i grunden, bakom och under prunkande och glättiga garnityr, bara ifall att? Också jag har en fullgod repertoar av trix och konster till sälvförsvar, om jag får citera Ferlin. Man kan ju inte gå omkring och leva ut sin inneboende dunkelhet för jämnan. Nä, nu måste jag reservera mig - och påminna om att jag faktiskt är bakfull i dag.
Stockholm dag 3
Vi har verkligen semestrat i huvudstaden. Travat gata upp och gata ned, med raska steg, i snömodd och under livsfarliga istappar som kan falla rakt ned och klyva ett människohuvud mitt itu (VARNING! RASRISK!). I bland skyfflar anonyma figurer snö och is från taken och då visslar de varningssignaler i visselpipor precis innan. Det känns lite tidlöst, nostalgiskt. Mot snön, vädrets makter, finns inga moderna medel.
I går var vi vid Stockholms slott och snuddade vid prakten, glittret, guldet och ädelstenarna i storkyrkan, skattkammaren och livrustkammaren. Alla dessa skatter, förgyllda keruber, gnistrande guldkronor i högt välvda tak, konungakronor fyllda med sirligt silvertrådsbroderat siden och rikligt beströdda med glimmande smaragder, rubiner och diamanter. All sparad och omsorgsfullt bevarad grannlåt, tecken på nationell fåfänga och ett dunkelt, lite småruttet, högmod.
Och några kvarter bort finns Stockholms baksida. De kvinnor och män vi helst inte vill kännas vid och försöker se förbi eller rakt igenom. De defekta. De som skadats i hanteringen. De som har problem med spriten, drogerna och demonerna och som väljer att inte göra något åt det. De som sitter ihopkurade, inlindade i stickade halsdukar mot decemberkylan och skammen, med en pappbit broderad med en uppgiven vädjan och en gapande pappersmugg framför sig. Dem.
I dag har vi bland annat besökt stadsbiblioteket. Stokholms stadsbibliotek, så vackert, så många böcker, så många bokstäver, ord och avgörande skiljetecken samlade på ett och samma ställe. När man kommer in där och ser upp mot den runda salen vars väggar är böcker, tusentals böcker, då är det som att alla ord och meningar som någonsin skrivits och härbärgeras innenför de väggarna, viskar i kör - Vi finns, läs, lär, det är bråttom om du ska hinna läsa oss alla (eller åtminstone de viktigaste av oss). Ett människoliv rymmer blott ett litet fragment av de ord och meningar som nedskrivits och det är lite synd tycker jag. Jag skaffade ett lånekort bara för att.
Stockholm dag 1
Drottninggatan, lysande "kristallkronor" på rad
Hallå, Stokcholm är bättre än jag minns det, trots att mellanmjölkspaketet är förvirrande grönt och vattnet smakar så unket att det tvunget må smaksättas med saft.
I dag har vi varit i det sekulariserade Sveriges högborg, på Naturhistoriska Riksmuséet och tittat på uppstoppade djur, blivit påminda om evolutionen och klimathotet och synden, samt ätit vad som måste vara landets dyraste fisklunch (fast potatismoset med en lätt touch av citron smakade verkligen oväntat utsökt).
När jag var liten och besökte det muséet med mormor ville jag alltid springa direkt till kolibrin. Kolibrin var besökets absoluta höjdpunkt. Jag tyckte att det var ett mirakel att en fågel kunde vara så liten, nästan som en insekt, en trollslända. I dag fick jag se många kolibrier i en liten massgrav, uppradade i hundratals i en trälåda och på en skylt stod det att det kan vara bra med kvantiteter i forskningssyfte. Och magiken förtogs en aning i och med mängden. Jag såg inte till den ensamma kolibrin från min barndom, den som stoppats upp med de transparenta och spröda fjärilsvingarna fladdrande och med den lätt böjda lilla näbben sugandes efter ljuvlig nektar i en konstogjord tropisk blomma. Så minns jag den i alla fall.
Efter muséebesöket shoppade vi på mellandagsrean. Härnere finns så mycket av allt. Och nu är vi nyss hemkomna efter ett trevligt besök på en klassisk brittisk pub, där jag drack mitt livs godaste pilsner. Honey Dew hette det.
Juldagen
Julänglar på en tändsticksask. Bild tagen med nya kameran som inhandlades för en "spottstyver" på mellandagsrean.
Julaftonen blev fridfull och ljus i goda familjens lag. Utsökt och fet julmat i överflöd. Jag åt mig som vanligt mätt på de kallskurna fisk och skaldjursrätterna, den inkokta laxen och den gravde laxen och de fyllda ägghalvorna med majonnäs, rom, räkor och med en liten dillkvist på toppen. Resten av maten har jag smakat på först i dag.
Jag och F satt nära, nära varandra vid bordet och i soffan. Dock bytte vi inga kärleksgåvor. Istället for vi idag på rean i vanlig ordning.
Moster B var fin men särdeles förvirrad denna julafton - rökte i sträck, askade i halvfulla kaffekoppar, fimpade i ett värmeljus (vilket startade en mindre eldsvåda) och ämnade äta köttbullar med serveringstången.
Uppspelta pojkar. Yngsten gallskrek vid blotta åsynen av morfar i tomteskrud, men fann sig när han upptäckte att den "gamla gubben" gav bort grejer =-). Äldsten var lite misstänksam mot hela tomtegrejen. Jag lade märke till hur noggrannt han observerade tomtemaskens konturer och han såg ut att vara sugen på att liksom titta bakom det uttryckslösa latexansiktet med tomma ögonhålor. Nästa år köper han inte tomtekonceptet.
Jag trodde på tomten ovanligt länge. Kanske hade jag en förmåga att leva mig in i skådeseplet, att liksom lite omdevetet, spela med i de vuxnas föreställning, men det finns också en möjlighet att jag bara var alldeles särskilt korkad. Först omkring julen 1986, när jag börjat första klass, fick jag av mina klasskamrater förklarat för mig hur det låg till med tomten. Jag minns besvikelsen än i dag, hur fullkomligt grundduperad jag kände mig. Jag tycker att det var lite dålig stil av "mina" vuxna att låta mig vandra i ovisshet så länge. Säkert förgyllde min barnsliga dumhet deras annars trista vuxen-jul och det kan jag väl bjuda på såhär post-barndomsmmässigt.
Idag har vi sett filmer, jättemånga filmer. De med Jhonny Depp var bäst. Två skräckfilmer; Kalle och chokladfabriken (jag minns hur sugen jag var på godsakerna som beskrevs så detaljerat, när fröken läste högt ur den boken i fjärde klass, jag hade inte klarat mig länge i den fabriken) och splattriga och underbara Sweeny Todd. Sedan har vi käkat julbordsrester, mumsat chokladpraliner och ris a´la malta och druckit det goda chokladteet jag fick av E igår. Idag har varit en klassisk, avslagen, juldag.
Snart åker vi till Stockholm! Jag ska stanna där nere i åtminstone tio dagar.
Julshopping
En fin eftermiddag. På bokcafét åt vi saltlös kikärtssoppa och segt bröd och drack kaffe och åt pytteliten mörk chokladbit (fast Julianne avstod chokladen). Julianne handlade julklappar och jag egotrippade på Lindgren. Fann TVÅ av hans böcker jag inte tidigare hade (Till sanningens lov och Legender). Sedan tänkte jag köpa Lidmans Nabots sten, men kom på att jag redan hade den i ett samlingsverk. Och så såg jag en massa andra böcker jag ville ha, men inte hade råd till om det skulle bli några julklappar.
I den gammalmodigt trånga och gemytliga pappershandeln inhandlade jag några silkespappersfigurer att exempelvis hänga i taket, till en älskad mottagare, och vackra julbokmärken i vintagestil att exempelvis klistra fast på paket.
Sedan åkte vi buss länge för att handla lite mer. Till pojkarna köpte jag en häftig killpryl med fart och fläkt. Helst skulle jag vilja köpa dem en spis från Brio, en sådan där röd i masonit, trä och med en lucka med ett fönster i plast. Jag minns hur mycket glädje jag hade av min egen som liten. Den var inte ung eller spis, den var ett hus, först för mig, sedan för mina småfigurer och min älskade "Piggen". Men jag kan inte förmå mig att köpa en leksaksspis till grabbarna. Jag vet inte varför. Och jag ska kalla mig feminist? Eller är det bara så att jag själv faktiskt gillar speediga så kallade killgrejer? Jag tror knappast att jag skulle ha roligt med en Briospis idag - men stor blir glädjen för mig med en radiostryd svävare som svischar fram över snöklädda vidder, så att pudersnön sprutar.
På torsdag kväll kommer F hem, efter nästan en månad i huvudstaden. Jag har saknat honom. Kanske ska ha få en julklapp av mig för första gången på typ fyra år (julklappar par emellan är måhända en nyförälskad grej). I vanliga fall stillar vi våra gemensamma begär (kläder, glasögon, skor, annat nödvändigt - ja, det kanske rent av är behov) på mellandagsrean. Det verkar som att F har fått ett jävligt bra jobb - så kanske blir mellandagsreor, rabatter och extrapriser i allmänhet lite mindre avgörande för vår konsumtionskraft framöver. Det vore skönt. Vi är ju alla här för att handla, förbruka och förtära, inte sant? Julianne handlade julklappar och en julgransfot och julgransbeslysning och julkrimskrams och mera - och sökte sedan botgöring genom att köpa en Vasaplan (motsvarande tidningen Situation Stockholm) av en tydligt sargad farbror som önskade en god jul. Jag älskar sådana avlatsbrev, ironin i det, humorn faktiskt. Jag älskar också sådant som har en liten touch av gudfruktig längtan. Det är fint.
Själv är jag helt igenom ond som shoppar hämningslöst och utan reflektion. Och som helt politiskt inkorrekt skojar om oss förtappade som vandrar i brokig skara mot gigantiska, bakom-liggande, lagerbyggnader med bjärt lysande skyltar. Alla vi förtappade som bara måste fynda lite på Rusta, som får tom och glasartad blick på Rusta, som måste handla mängder av billiga saker som går sönder eller ställer till besvär på Rusta. Alla vi som innerst inne vet att det inte bara är priset som är skillnaden och som egentligen vill handla damsugare, lampa och stol av kvalitet och klass - men som inte förmår eller har möjlighet att unna oss att tänka långsiktigt. Kramen to US
I den gammalmodigt trånga och gemytliga pappershandeln inhandlade jag några silkespappersfigurer att exempelvis hänga i taket, till en älskad mottagare, och vackra julbokmärken i vintagestil att exempelvis klistra fast på paket.
Sedan åkte vi buss länge för att handla lite mer. Till pojkarna köpte jag en häftig killpryl med fart och fläkt. Helst skulle jag vilja köpa dem en spis från Brio, en sådan där röd i masonit, trä och med en lucka med ett fönster i plast. Jag minns hur mycket glädje jag hade av min egen som liten. Den var inte ung eller spis, den var ett hus, först för mig, sedan för mina småfigurer och min älskade "Piggen". Men jag kan inte förmå mig att köpa en leksaksspis till grabbarna. Jag vet inte varför. Och jag ska kalla mig feminist? Eller är det bara så att jag själv faktiskt gillar speediga så kallade killgrejer? Jag tror knappast att jag skulle ha roligt med en Briospis idag - men stor blir glädjen för mig med en radiostryd svävare som svischar fram över snöklädda vidder, så att pudersnön sprutar.
På torsdag kväll kommer F hem, efter nästan en månad i huvudstaden. Jag har saknat honom. Kanske ska ha få en julklapp av mig för första gången på typ fyra år (julklappar par emellan är måhända en nyförälskad grej). I vanliga fall stillar vi våra gemensamma begär (kläder, glasögon, skor, annat nödvändigt - ja, det kanske rent av är behov) på mellandagsrean. Det verkar som att F har fått ett jävligt bra jobb - så kanske blir mellandagsreor, rabatter och extrapriser i allmänhet lite mindre avgörande för vår konsumtionskraft framöver. Det vore skönt. Vi är ju alla här för att handla, förbruka och förtära, inte sant? Julianne handlade julklappar och en julgransfot och julgransbeslysning och julkrimskrams och mera - och sökte sedan botgöring genom att köpa en Vasaplan (motsvarande tidningen Situation Stockholm) av en tydligt sargad farbror som önskade en god jul. Jag älskar sådana avlatsbrev, ironin i det, humorn faktiskt. Jag älskar också sådant som har en liten touch av gudfruktig längtan. Det är fint.
Själv är jag helt igenom ond som shoppar hämningslöst och utan reflektion. Och som helt politiskt inkorrekt skojar om oss förtappade som vandrar i brokig skara mot gigantiska, bakom-liggande, lagerbyggnader med bjärt lysande skyltar. Alla vi förtappade som bara måste fynda lite på Rusta, som får tom och glasartad blick på Rusta, som måste handla mängder av billiga saker som går sönder eller ställer till besvär på Rusta. Alla vi som innerst inne vet att det inte bara är priset som är skillnaden och som egentligen vill handla damsugare, lampa och stol av kvalitet och klass - men som inte förmår eller har möjlighet att unna oss att tänka långsiktigt. Kramen to US
Avslutet med norrland
F har fått vad som verkar vara drömjobbet i Stockholm! Nu är det alltså definitivt att vi blir storstadsbor, åtminstone för en tid. I juni återvänder jag alltså "hem" efter tio år i norrland. Det känns spännande och naturligtvis roligt att få umgås oftare med nära och kära där nere.
Samtidigt är lämnandet förknippat med ett visst vemod förstås. Norrland - glassvintrarna och kylan som stagnerar, renar och förtrollar med sina krispiga andetag - de nästan trollska sommarnätterna vars sällsamma, gryningsskära ljus förärar mjölkört och Lupin en magisk nyans. Norrland har ingjutit ett visst lugn i min rastlösa själ. Det kommer jag att vara evigt tacksam för.
Dessutom har jag "nya" nära och kära häruppe - F:s familj, viktiga vänner, ett bra jobb med fantastiska arbetskamrater. En känsla för staden har jag väl också - för den bruna och låga stadskärnan som sprakar av allvärldens värmefärger på hösten och knoppas så långsamt och skört på våren.
Jag gillar skogspartierna som sparats för motion och slalombacken jag använder till allt annat än ändamålet. Jag kommer att sakna att på vägen hem från blomsteraffären, på avstånd, kika in genom de gigantiska vardagsrumsfönstren på "drömhusen" och skapa mig en föreställning om hur livet därinne kan gestalta sig, eller skulle kunna vara för mig.
Jag kommer att sakna den slemmiga sjön där jag (många gånger förgäves) försökt fånga den dumma (eller exeptionellt intelligenta) inplanterade ädelfisken. Sjön, vars dybotten bitvis fläckas av rostbitna, kasserade cyklar och där jag några kyliga, skymmande sensommarkvällar, sittandes på bryggan vid kärleksudden, känt den där hopplösa, men parallellt melankoliskt njutningsfulla längtan som uppstår inuti mig när naturen tycks förmedla ett svar som ändå utmynnar i en oförgänglig fråga. Svårmodet, det tungsinne som syns vara mer påtagligt här i det karga norr, är ett nödvändigt element i mitt liv - det väcker min kreativitet, som bereder mitt varande mening och mål.
Ja, det blir kanske svårt att ta farväl av norrland och den stad som varit mitt hem i sex år. Kanske är det bra att jag får en halvårslång utfasning - eller mindre bra. För mig är det komplicerat med snabba avsked. De långsamma avsluten är ofta smärtsamma, men kanske ändå mer effektiva sett ur ett livsloppsperspektiv. Jag vet inte.
Samtidigt är lämnandet förknippat med ett visst vemod förstås. Norrland - glassvintrarna och kylan som stagnerar, renar och förtrollar med sina krispiga andetag - de nästan trollska sommarnätterna vars sällsamma, gryningsskära ljus förärar mjölkört och Lupin en magisk nyans. Norrland har ingjutit ett visst lugn i min rastlösa själ. Det kommer jag att vara evigt tacksam för.
Dessutom har jag "nya" nära och kära häruppe - F:s familj, viktiga vänner, ett bra jobb med fantastiska arbetskamrater. En känsla för staden har jag väl också - för den bruna och låga stadskärnan som sprakar av allvärldens värmefärger på hösten och knoppas så långsamt och skört på våren.
Jag gillar skogspartierna som sparats för motion och slalombacken jag använder till allt annat än ändamålet. Jag kommer att sakna att på vägen hem från blomsteraffären, på avstånd, kika in genom de gigantiska vardagsrumsfönstren på "drömhusen" och skapa mig en föreställning om hur livet därinne kan gestalta sig, eller skulle kunna vara för mig.
Jag kommer att sakna den slemmiga sjön där jag (många gånger förgäves) försökt fånga den dumma (eller exeptionellt intelligenta) inplanterade ädelfisken. Sjön, vars dybotten bitvis fläckas av rostbitna, kasserade cyklar och där jag några kyliga, skymmande sensommarkvällar, sittandes på bryggan vid kärleksudden, känt den där hopplösa, men parallellt melankoliskt njutningsfulla längtan som uppstår inuti mig när naturen tycks förmedla ett svar som ändå utmynnar i en oförgänglig fråga. Svårmodet, det tungsinne som syns vara mer påtagligt här i det karga norr, är ett nödvändigt element i mitt liv - det väcker min kreativitet, som bereder mitt varande mening och mål.
Ja, det blir kanske svårt att ta farväl av norrland och den stad som varit mitt hem i sex år. Kanske är det bra att jag får en halvårslång utfasning - eller mindre bra. För mig är det komplicerat med snabba avsked. De långsamma avsluten är ofta smärtsamma, men kanske ändå mer effektiva sett ur ett livsloppsperspektiv. Jag vet inte.
Mitt vinterland
Var inåt landet och firade en trettioåring igår. Vi lekte lekar och utsatte huvudpersonen för pinsamheter och det var ytterst roande.
Och i natt sov jag sked med en irländsk och en engelsk setter. En låg i knävecket och en i famnen. Jag har en tendens att göra djur odrägliga med min ändlösa kärlek. När jag stigit upp noterade jag att de små odjuren gjorde anspråk på en varsinn plats hos husse och matte i deras säng. Hi hi. Det är som med barna - andras kan man skämma bort något hutlöst, eftersom man aldrig behöver ta konsekvenserna. Men jag tror att mina egna skulle hållas ganska kort.
Jag gillar hemvägen, när jag varit där i inlandet. Tretton mil av stilla begrundan. På ditvägen är jag upptagen av musik i hörlurar, böcker, roliga sätesgrannar och förväntningar inför de kommande festligheterna. På hemvägen ser jag landsbygdsnaturen och känner mig så nära den på något vis. Mellan besöken har årstiderna ofta skiftat och därför blir det som en ny upplevelse varje gång.
I dag var det åkerpräglade landskapet dynor av mjukglass och de präktiga granarna vid skogsbrynet tycktes tyngda av tjock kristyr. Björkarnas späda och stelfrusna kvistar syntes doppade i socker som den svaga decemnbersolen smekte i nyanser av violett, skärt, guld och aprikost. Det var fantastiskt!
Gammal bild, nästan samma känsla. Här är färgerna lite kallare än de var i dag.
Flygplatscaféet
Jag är trött och less. Det känns inte som att jag har någon energi alls. I morse kände jag: "Åh, nej - jag vill inte stiga upp, orkar inte, jag tror jag skiter i det". Men ändå steg jag upp och gick till flygplatscafét där jag träffade A som kändes ungefär lika omotiverad. Vi skulle försöka opponera skonsamt på en ganska kräppig uppsats och vi gjorde allt för att vrida och vända på orden och bomullsomgärda den svidande kritiken, men det var svårt. Jag har problem med högmodiga och insiktlösa människor som försöker dölja innehållslöshet med snirkliga formuleringar. Det gäller inte bara uppsatsskrivare. Vi får se om vi hamnar i slagsmål i morgon på seminariet.
Hela vår uppsats och "efterspelet" har vi tillverkat på flygplatscaféet och jag har kommit att digga den öppna och ljusa omgivningen, de rymliga ytorna, de kupade och oryggvänliga plaststolarna (jag använder alltid två, en för överkroppen och en för fötterna), kaffet i pappersmugg, mackor med allt för mycket torrt och oigenomträngligt bröd som man liksom måste skala bort för att komma åt den torrsmuliga falafeln, svampiga brieosten, slemmiga laxen eller trådiga rostbiffen. Jag tycker om det behagliga bakgrundssurret på flygplatscaféet; ett tiotal tungomål som sammansvetsas till ett universiellt sorl, stressade tentapluggare som funderar på instuderingsfrågor, trendmedvetna snubbar från handels som verkar så in i nordens "på", och så kvinnan som jobbar på caféet som vandrar runt i två timmar och påminner pluggbenägna stackars studenter om att det råder s-t-u-d-i-e-f-ö-r-b-u-d mellan elva och tretton (eftersom man måste lämna plats åt lunchgästerna som inbringar mer än utmärglade studenter som dricker kaffe ur termos och på sin höjd köper en torr baguette i veckan). Vi tackade till och med Caféet i förordet till vår uppsats, men inte personalen som arbetar där eller det torftiga innehållet i kyldisken, eller maten som kostar per hekto - utan själva atmosfären liksom.
Någonstans ligger den och lurar, energin. Det gäller bara att finna den, samla kraft, för styrka behöver jag för att orka en termin till. Jag brukar fixa det mesta till slut, hur jävla utled jag än är. Nu har jag i alla fall ordnat det som sensommarens lättja ställde till med och jag ligger i definitiv fas med tiden och behöver inte rädas CSN:s kallsinniga byråkrati. Skönt.
Hela vår uppsats och "efterspelet" har vi tillverkat på flygplatscaféet och jag har kommit att digga den öppna och ljusa omgivningen, de rymliga ytorna, de kupade och oryggvänliga plaststolarna (jag använder alltid två, en för överkroppen och en för fötterna), kaffet i pappersmugg, mackor med allt för mycket torrt och oigenomträngligt bröd som man liksom måste skala bort för att komma åt den torrsmuliga falafeln, svampiga brieosten, slemmiga laxen eller trådiga rostbiffen. Jag tycker om det behagliga bakgrundssurret på flygplatscaféet; ett tiotal tungomål som sammansvetsas till ett universiellt sorl, stressade tentapluggare som funderar på instuderingsfrågor, trendmedvetna snubbar från handels som verkar så in i nordens "på", och så kvinnan som jobbar på caféet som vandrar runt i två timmar och påminner pluggbenägna stackars studenter om att det råder s-t-u-d-i-e-f-ö-r-b-u-d mellan elva och tretton (eftersom man måste lämna plats åt lunchgästerna som inbringar mer än utmärglade studenter som dricker kaffe ur termos och på sin höjd köper en torr baguette i veckan). Vi tackade till och med Caféet i förordet till vår uppsats, men inte personalen som arbetar där eller det torftiga innehållet i kyldisken, eller maten som kostar per hekto - utan själva atmosfären liksom.
Någonstans ligger den och lurar, energin. Det gäller bara att finna den, samla kraft, för styrka behöver jag för att orka en termin till. Jag brukar fixa det mesta till slut, hur jävla utled jag än är. Nu har jag i alla fall ordnat det som sensommarens lättja ställde till med och jag ligger i definitiv fas med tiden och behöver inte rädas CSN:s kallsinniga byråkrati. Skönt.
Lugn (?) helg
Umgås med klasskamratgrannen, röker under köksfläkten, läser bättre och sämre c-uppsatser, spelar tv-spel, håller rent omkring mig, dricker ofantliga mängder kaffe, pratar i telefon, promenerar. I veckan blir det också fullt upp, med opponeringsseminarium och ny kursstart, shopping, fika och en förhoppningsvis hejdlöst rolig helg. Hinner ändå saknar F, litegrann.
Avsked
Då har F åkt till huvudstaden och jag har ont i magen och känner en liten tomhet gnaga sig in i bröstet. Men det går över och vi ses ju igen om tre veckor, då vi också skall vara tillsammans hela jul och nyår, här och i Stockholm. Och vi har varit ifrån varandra flera veckor vid tre-fyra tillfällen tidigare under de sex år vi delat liv.
Men nu är det lite ledsamt.
Ingen som med omtanke kommer med kaffe på sängen till en oerhört trött och morgonelak fru.
Ingen att diskutera all världens glädje och sorg med.
Ingen vars dagens sista ord är: "God natt, Mysis". Alltid.
Men redan imorgon känns det bättre...
Men nu är det lite ledsamt.
Ingen som med omtanke kommer med kaffe på sängen till en oerhört trött och morgonelak fru.
Ingen att diskutera all världens glädje och sorg med.
Ingen vars dagens sista ord är: "God natt, Mysis". Alltid.
Men redan imorgon känns det bättre...
Pust
C-uppsats √, klockan: elva och sexton i dag!
Första i advent
I dag har äldsten varit här. Och vi hängde upp lite julgrejer och försökte oss på ett litet färdigköpt pepparkakshus, som du ser på bilden. Jag brände mig på det smälta sockret, klistrade ihop taket först (döh) och råkade käka upp en del av skorstenen. Nä, det gick inge bra. Helfabrikat är helt klart inte min grej.
Och nu sitter jag här mitt bland alla lysande stakar och stjärnor. Jag fattar inte varför jag varje år lägger ner så mycket tid och energi på att designa vårt perfekta julmys. Detta med julpyntning är väl egentligen en upptakt för nyfikna och otåliga barn. När jag helt glädjelöst juldekorerar är jag patetisk, nästan som en crazy cat-lady, eller en sådan lite rundlätt kvinna i undre medelåldern med blonderad permanent uppsatt i hästsvans med tygsnodd (en sådan smaklös snodd som på nittiotalet såldes på Drottninggatan)- en sådan kvinna som kanske samlar på porslinsdockor.
Juldekoreringen var en långdragen och oerhört mysig och spännande process hemma hos oss, när jag och mina systrar var små. En utdragen upptakt som hade ett visst återkommande mönster, där var sak hade sin tid och plats. Det gick inte för sig att förfara på något annat sätt än det som var förutbestämt! Enligt mamma fanns det vissa regler när det kom till julpyntandet - och de skulle följas! På första advent (varken tidigare eller senare) sattes adventsstaken, de elektriska stakarna och adventsstjärnorna på plats. Ingenting mer. Andra advent innebar pyntpåspädning - då kom Lisa Larssons luciatåg fram (det stod alltid uppe på tvapparaten). Inte förrän på tredje advent plockades miniatyrplastgranen, tomtarna, änglarna och julkrubban fram. Jag minns hur mycket jag alltid längtade tills det var dags att plocka fram julkrubban, eftersom jag älsakde att sitta och pyssla med de heliga figurerna. Jag kunde sitta i timmar och leka juvevangeliet om och om igen. Jag har, trots min tämligen ateistiska uppfostran ( i vår familj beaktade man bara de kommersiella och materialistiska högtiderna), alltid haft ett stort intresse för Bibliska berättelser. Kanske hyser jag bara ett allmänt intresse för spännande historier?
I bland saknar jag min mor. Men jag kan ju alltid föra vidare hennes nitiska jultraditioner till eventuella egna barn, för att hedra hennes minne. Faktum är att jag redan gör en en hel del för att "hedra hennes minne"; jag tolererar, exempelvis, under inga omständigheter dåligt bordsskick (inte slafsa i sig maten, INTE nudda tänderna med besticken, inte dricka så att det hörs att man är törstig), vidare hyser jag en viss förkärlek för soffan - ren och skär lättja, dessutom gör jag en viss omedveten skeptisk min med munnen (det vet jag, eftersom den ofta fastnar på bild), till dessa dygder kan tilläggas att jag har en rätt så makaber humor.
Jag har en favoritfilmsnutt, en scen i nya "Starsky & Hutch", en episod när de parodiska snutarna på skurkbossens dotters Bar Mitzwa skjuter upp låset till det garage där de tror att bossen gömt knark, varpå dörrarna glider upp och avslöjar en alldeles uppiffad vit ponny med rosa rosetter och allt. Vid åsynen av ponnyn utbrister skurkdottern euforiskt: A pony! Varpå den välstajlade presenten, som blivit pepprad av snutarnas öppna-dörren-skott, stupar- som en trähäst tippar den åt sidan och är död. Jävligt roligt! Sjukt kul, tycker jag.
I morgon blir det bara lite småfileri - sedan skall c-uppisen in, och vi blir FRIA!!!
Totaldränage
Det är så himla sjukt att en C-uppsats kan sluka ett helt liv så fullständigt.
Jag är så trött.
Jag är så trött.
