Promenad
I dag kände jag för en långpromenad (för att komma ifrån infernot här hemma). Målet blev det lilla köpcentret en halvtimme bort. Jag gick förbi drömhusen och insåg att de inte ser mycket ut för världen, men det är något med dem som slår an en ton inom mig. Kanske blir jag påmind om min barndom på åttiotalet, med rester från sjuttiotalet. Först träpaneler, snidad furu, soffor i nopprigt orange garn, rottingmöbler och sedan gigantiska stereoapparater spelades LP skivor med Eurytmics (?), Aha, Michael Jackson och Abba (ja, mina föräldrar var verkligen allätare inom popgenren) och svart- och vitlackad IKEA-masonit med skarpa linjer, veckade lampskärmar i svart.
Ja, och så var godispåsarna väldigt små, då när jag var liten, därför att godisbitarna handlades lite exklusivt över disk. Expediten i kioskluckan (på den tiden kunde man inte gå in i kiosker) hade en liten tång med vilken han plockade de bitar man omsorgsfullt valt ut och placerade dem i en liten, skir papperspåse med stora prickar i gult, blått och ljusrött på. För mig var godis alldeles särskilt speciellt, eftersom det var förbjudet, jag inte fick äta det, inte ens på lördagar. Mamma och mormor tyckte det gick lika bra med "äppelgodis", som var ett skalat, hackat äpple kort och gott. När jag blev lite äldre fick jag tusen kronor på nyår om jag inte ätit godis under det gångna året. Mitt tonårsjag åt godis ur storprickiga påsar och tog glatt och utan närmare moraliska betänkligheter emot stålarna (som säkert räckte till en jävla massa refresher, surisar och bananaskid) vid årsskiftet.
Oansenliga radhus. Nostalgi. Drömhus.
Väl framme vid köpcentret unnade jag mig en kopp kaffe och en Napoleonbakelse på ceféet där inredningen är inspirerad av, vad heter det; Chabby Chic, lite romantiskt artonhundratalsretro. Och visst har tiden stannat därinne - fast i 1998. Men mysigt är det. Inuti själva ceféet finns en liten butik där de säljer sådant där sirligt och vitt krims krams som hör till den bondromantiska andan ägaren så eftersträvar. Där handlade jag ett fint doftljus - som det skulle visa sig utsöndrar en tämligen kvalmig doft.
Ja, och så var godispåsarna väldigt små, då när jag var liten, därför att godisbitarna handlades lite exklusivt över disk. Expediten i kioskluckan (på den tiden kunde man inte gå in i kiosker) hade en liten tång med vilken han plockade de bitar man omsorgsfullt valt ut och placerade dem i en liten, skir papperspåse med stora prickar i gult, blått och ljusrött på. För mig var godis alldeles särskilt speciellt, eftersom det var förbjudet, jag inte fick äta det, inte ens på lördagar. Mamma och mormor tyckte det gick lika bra med "äppelgodis", som var ett skalat, hackat äpple kort och gott. När jag blev lite äldre fick jag tusen kronor på nyår om jag inte ätit godis under det gångna året. Mitt tonårsjag åt godis ur storprickiga påsar och tog glatt och utan närmare moraliska betänkligheter emot stålarna (som säkert räckte till en jävla massa refresher, surisar och bananaskid) vid årsskiftet.
Oansenliga radhus. Nostalgi. Drömhus.
Väl framme vid köpcentret unnade jag mig en kopp kaffe och en Napoleonbakelse på ceféet där inredningen är inspirerad av, vad heter det; Chabby Chic, lite romantiskt artonhundratalsretro. Och visst har tiden stannat därinne - fast i 1998. Men mysigt är det. Inuti själva ceféet finns en liten butik där de säljer sådant där sirligt och vitt krims krams som hör till den bondromantiska andan ägaren så eftersträvar. Där handlade jag ett fint doftljus - som det skulle visa sig utsöndrar en tämligen kvalmig doft.
Kommentarer
Trackback
