Tonåringen i mig
Vill så gärna vara en sådan som planerar, genomför och utvärderar. Typ:
Dag 1: "Imorgon ska jag gå ner till skolan och låna böckerna jag behöver".
Dag 2: *Går ned till skolan och lånar böckerna jag behöver".
Senare under dag två: *Konstaterar att det gick ju som planerat, det där*
Men jag fastnar nästan alltid i planeringsfasen, åtminstone när det gäller tråkiga måsten. Det kan kännas en aning layed back att bara slacka, nästan lite tufft faktiskt. Lite som att: "Äh, jag bryr mig inte, jag MÅSTE ingenting". Jag vill fortsätta ta ansvar över mig och min framtid, men den sedan länge undertryckta tonåringen inom mig revolutionerar mot den ordentliga, pluggiga, målinriktade, driftiga vuxna, som fått råda så länge - och jag är åter rabiat och motvalls, konventionsbrytare. Och jag är den slappa, dumma, elaka, oansvariga Linda, den Linda som borde skämmas, samma Linda som ingen trodde på.
Jag skulle behöva vara en sådan som stiger upp i tid, strukturerar upp dagen, följer sina planer, äter näringsrikt var fjärde timme, tar genomtänkta beslut, tänker långsiktigt ekonomiskt och allt sådant tråkigt. Sådant definitivt O-Rock'nRoll:igt. Men hur ballt är det nu, att göra en låda lasange och äta den alla måltider tills den tar slut, att bo i noppiga strumpbyxor, tjocksockar och sladdrig t-shirt, att spela tv-spel tills tummarna värker och ögonen ser dubbelt, att det känns osäkert om jag håller för en ordentlig promenad, att skita i studierna så att man kan falla på den absoluta mållinjen? Hur Rock' n Roll är det, egentligen?
Tänkte om det kanske kunde hjälpa att skriva morgondagens måsten här, samtidigt som jag utlovar en samvetsenlig utvärdering här i morgon, så känner jag mig liksom tvungen att genomföra, för att liksom inte tappa fejset.
1. Posta brev, paket
2. Gå till skolan och låna böcker och
3. Plugga ikapp
4. Handla
5. Baka cakepops inför helgen, då jag vill bjuda svärfamiljen på ngt
6. Vilket påminner mig om att jag måste ringa och bjuda dem hit/mig dit
Ja, det är faktiskt ingenting mer. Man kanske inte ska överdriva.
Dag 1: "Imorgon ska jag gå ner till skolan och låna böckerna jag behöver".
Dag 2: *Går ned till skolan och lånar böckerna jag behöver".
Senare under dag två: *Konstaterar att det gick ju som planerat, det där*
Men jag fastnar nästan alltid i planeringsfasen, åtminstone när det gäller tråkiga måsten. Det kan kännas en aning layed back att bara slacka, nästan lite tufft faktiskt. Lite som att: "Äh, jag bryr mig inte, jag MÅSTE ingenting". Jag vill fortsätta ta ansvar över mig och min framtid, men den sedan länge undertryckta tonåringen inom mig revolutionerar mot den ordentliga, pluggiga, målinriktade, driftiga vuxna, som fått råda så länge - och jag är åter rabiat och motvalls, konventionsbrytare. Och jag är den slappa, dumma, elaka, oansvariga Linda, den Linda som borde skämmas, samma Linda som ingen trodde på.
Jag skulle behöva vara en sådan som stiger upp i tid, strukturerar upp dagen, följer sina planer, äter näringsrikt var fjärde timme, tar genomtänkta beslut, tänker långsiktigt ekonomiskt och allt sådant tråkigt. Sådant definitivt O-Rock'nRoll:igt. Men hur ballt är det nu, att göra en låda lasange och äta den alla måltider tills den tar slut, att bo i noppiga strumpbyxor, tjocksockar och sladdrig t-shirt, att spela tv-spel tills tummarna värker och ögonen ser dubbelt, att det känns osäkert om jag håller för en ordentlig promenad, att skita i studierna så att man kan falla på den absoluta mållinjen? Hur Rock' n Roll är det, egentligen?
Tänkte om det kanske kunde hjälpa att skriva morgondagens måsten här, samtidigt som jag utlovar en samvetsenlig utvärdering här i morgon, så känner jag mig liksom tvungen att genomföra, för att liksom inte tappa fejset.
1. Posta brev, paket
2. Gå till skolan och låna böcker och
3. Plugga ikapp
4. Handla
5. Baka cakepops inför helgen, då jag vill bjuda svärfamiljen på ngt
6. Vilket påminner mig om att jag måste ringa och bjuda dem hit/mig dit
Ja, det är faktiskt ingenting mer. Man kanske inte ska överdriva.
Kommentarer
Trackback
