senblommning

Jag är sponstan av naturen. Spontan låter fint, impulsiv/oöverlagd, är närmare sanningen. Till följd av detta flyttade jag hastig och oreflekterat, men bestämt, till Lycksele. Jag tänkte att detta med försörjningen, att hitta ett bra jobb och så, skulle ordna sig per automatik när jag bara kom på plats. Men ack vad jag bedrog mig. Då, innan flytten blev ett faktum, var jag heller inte medveten om Lycksele kommuns gastronomiska budgetunderskott från tvåtusentolv, som inneburit anställningsstopp och diverse tråkiga restriktioner. Det blev A-kassa några månader. När man är arbetslös och vill ha betalt för det, får man inte söka arbete i fred, för då måste man infinna sig på meningslösa informationsträffar och möten på Arbetsförmedlingen, där någon ung, snipig och tydligt imbecill handläggare ska lära en hur man skriver CV, eller presenterar sig på en anställningsintervju. Jag har aldrig känt mig så förnedrad, som då när jag satt där med mössan i handen och med rådjursögonen fuktiga av uppgivenhet och skam - och hela tiden visste hur mycket bättre jag förtjänade. Jag såg till att komma på de meningslösa träffarna för att inte göra Arbetsförmedlingen förargad. För det fick jag veta redan på BAS-informationen, att om Arbetsförmedlingen blev otillfreds med mitt beteende kunde Arbetsförmedlingen meddela A-kassan sitt missnöje, vilket kunde föranleda att A.kassan stoppade sina patetiska (men ack så eftertraktade och nödvändiga) utbetalningar varannan vecka. Erfarenheten som bidragsberoende har förhoppningsvis gjort mig mer förstående och ödmjuk i min egen myndighetsroll. Jag sökte jobb som inte fanns i Lycksele, sålde in mig hos omedgörliga arbetsledare på landstinget och kommunen. Samtidigt jag lade stort fokus på att ta körkortet, eftersom jag insåg att ett körkortslöst liv inte var ett alternativ i glesbygden. Jag lyckades få godkänt på uppkörningen och det var ju en fin bedrift att jag fixade körkortet! Till slut. När jag efter bara några veckors sysslolöshet insåg att jag förvandlats från en vital och energisk eldsjäl till en blekfet, slö, i det närmaste muskelsjukdomsslapp, mjukisdressbärande "hemmafru", insåg jag allvaret i förfallet och sökte frenetiskt alla passande jobb i "närliggande" kommuner. Saken är den att ingenting är närliggande i västerbotten, så nu arbetar jag som sockärring i Malå, tio mil hemifrån, och bor på ett typ vandrarhem på veckorna. Jag och G är i princip tillbaka på ruta ett, med distansförhållande, längtan och pendling. Känns väl inte så lyckat, men jag har en inkomst som jag kan klara mig på och känslan av värdighet är i det närmaste återställd. Och det är mycket värt. Första dagen på jobbet drog jag igång överfallslarmet på kontoret och skapade allmän panik i det lilla kommunhuset. Jag skulle ju bara höja det elektroniska skrivbordet lite. "Jag testar den här knappen", tänkte jag. Ha ha.