Tankar om kollektivism och individualitet
I dag flyttade min klasskamrat in här hos mig. Hon ska hyra ett rum tills vi går ut i juni. Kändes onödgit stort och dyrt med en trea all by my self. Det var hon, jag, ett släp och ett bohag (som nu pressats in i ett rum på 15 m2). Nu känner vi oss jävligt nödja med oss själva.
Imorgon kommer yngsten och nu filar jag på ett schema för morgondagens aktiviteter. Jag tycker att det är viktigt att vi båda får ut mesta möjliga av umgänget. Bland annat skall han få öppna sina presenter (han fyllde tre år när vi var i Stockholm). Jag älskar när barn öppnar paket! De tindrande, förväntansfulla ögonen, som antingen gnistrar alltmer om innehållet under inslagspappret är till förnljelse, eller slocknar om paketet visar sig innehålla kläder eller något annat nyttigt. Jag tycker att det är underbart att barn inte kan förställa sig och att man alltid kan lita på deras uttryck. Det är härligt okomplicerat att umgås med barn som fortfarande är barn. Ungefär när de börjat skolan falnar och försvinner oskuldens och den spontana ärlighetens skimmer i deras ögon för alltid. Då har barnet blivit införlivad i det sociala spelets systematik och regelverk, och därmed till viss del berövats sin särart.
Normer och värderingar är ett hinder för oss människor, för det säregna och kreativa i varje unik människa. Utan dessa premisser kunde vi alla leva som vi är (som vi var som barn) - naturligtvis i fullständig anarki, sett ur dagens samhällsperspektiv. Normer och tankar om vad som är riktigt och rätt är ytterst dynamiska och trendkänsliga och har skapats för att det ska vara ordning (utifrån rådande ideal) och inte råda några somhelst tvivel om vem som tillhör och inte gör det.
I ett samhälle där alla delar lika på den gemensamma kakan finns det kanske färre idéer om normalitet (som annars talar om hur man ska bete för att få vara med och ta del av kakan) och avvikelse (en avvikare är inte normal och måste därför måste nöja sig med smulorna). När alla får vara med, försvinner kanske "Vi och Dom", "Rätt och Fel" och vi kan, var och en, ägna oss åt att ge uttryck för de exklusiviteter som definierar oss som enskilda individer. Alltså; kollektivism för att uppnå sann individualitet för alla. Det är stor skillnad mellan individualitet, vilket betyder: egenart, särprägel; personlighet och individualism (som innebär att samhället gynnar den enskilde individen och inte gruppen - enligt sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-principen).
Kolla vad jag fick upp när jag googlade på kollektivism. Kortsiktighet och dumhet aktiverar definitivt inte min "Sense of humor cell".
Imorgon kommer yngsten och nu filar jag på ett schema för morgondagens aktiviteter. Jag tycker att det är viktigt att vi båda får ut mesta möjliga av umgänget. Bland annat skall han få öppna sina presenter (han fyllde tre år när vi var i Stockholm). Jag älskar när barn öppnar paket! De tindrande, förväntansfulla ögonen, som antingen gnistrar alltmer om innehållet under inslagspappret är till förnljelse, eller slocknar om paketet visar sig innehålla kläder eller något annat nyttigt. Jag tycker att det är underbart att barn inte kan förställa sig och att man alltid kan lita på deras uttryck. Det är härligt okomplicerat att umgås med barn som fortfarande är barn. Ungefär när de börjat skolan falnar och försvinner oskuldens och den spontana ärlighetens skimmer i deras ögon för alltid. Då har barnet blivit införlivad i det sociala spelets systematik och regelverk, och därmed till viss del berövats sin särart.
Normer och värderingar är ett hinder för oss människor, för det säregna och kreativa i varje unik människa. Utan dessa premisser kunde vi alla leva som vi är (som vi var som barn) - naturligtvis i fullständig anarki, sett ur dagens samhällsperspektiv. Normer och tankar om vad som är riktigt och rätt är ytterst dynamiska och trendkänsliga och har skapats för att det ska vara ordning (utifrån rådande ideal) och inte råda några somhelst tvivel om vem som tillhör och inte gör det.
I ett samhälle där alla delar lika på den gemensamma kakan finns det kanske färre idéer om normalitet (som annars talar om hur man ska bete för att få vara med och ta del av kakan) och avvikelse (en avvikare är inte normal och måste därför måste nöja sig med smulorna). När alla får vara med, försvinner kanske "Vi och Dom", "Rätt och Fel" och vi kan, var och en, ägna oss åt att ge uttryck för de exklusiviteter som definierar oss som enskilda individer. Alltså; kollektivism för att uppnå sann individualitet för alla. Det är stor skillnad mellan individualitet, vilket betyder: egenart, särprägel; personlighet och individualism (som innebär att samhället gynnar den enskilde individen och inte gruppen - enligt sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-principen).
Kolla vad jag fick upp när jag googlade på kollektivism. Kortsiktighet och dumhet aktiverar definitivt inte min "Sense of humor cell".
Kommentarer
Trackback
