Kolhydrater för vissa, proteiner för andra
Ikväll var favoritklasskamraterna här. Många sociala frågor avhandlades. Mest samtalade vi om könsmaktordningen och vad som "läker". Kanske tändes, inom mig, ett nytt hopp för min tillkommande socialarbetarkarriär.
Det är förtröstansfullt att umgås med framtida socionomer som tänker själva och inte sväljer alla socialtjänstkoncept som ofta är tungt influerade av EBP och positivistiskt, naturvetenskapligt inspirerat tänkande. Jag påstår inte att man inte skall använda sig av metoder som har vetenskapligt belägg i socialt arbete, men jag vill hävda att det är ganska förringande av det sociala arbetets komplexitet (och människors individualitet), att hävda att det finns metoder som är bevisat verkningsfulla vid behandlig av en viss typ av problematik.
Sociala kategoriseringar och tillhörande "propplösare" (behandlignar, metoder) är ett problem, eftersom alla så kallade "fall" tillhör ett antal olika sociala klassificeringar samtidigt. En och samma individ kan ju samtidigt vara invandrare (vilket BTW inte bör betecknas i presens, eftersom man förmodligen redan har invandrat färdigt när man bor i Sverige), äldre, funktionshindrad och missbrukare. Det är således hart när omöjligt att påvisa allmängiltiga metoder som skall appliceras på exempelvis missbruk, eftersom varje person som har ett missbruk är en unik individ, med högst personliga fysiska, psykologiska, kognitiva och sociala förutsättningar.
Enligt mig torde socialt arbete utgå från att socialarbetaren, i samspråk med klienten, finner den möjlighet till förändring som kan passa för just den klienten, människan. Men sådant detektivarbete tar tid och passar inte in i de system som alltmer syftar till att snabbt, enkelt och kostnadseffektivt, tanka personer som befinner sig i olika prekära situationer, med lite lyckobränsle (lite KBT och eller piller). I dagens resultatinriktade vård och omsorg förlorar "proteinbehandlingar", som psykoanalys, ständigt mark eftersom andra metoder anses vara mer snabbverkande och effektiva på omedelbart mätbara sätt (och således "bevisligen" överlägsna andra metoder).
Ibland, för vissa individer, kan det dock säkert vara mycket värt att verkligen gå till botten med problemet istället för att lära/tänka eller medicinera bort besvären. Som jag ser det kan det finnas en risk för att det snabba bränslet, likt snabba kolhydrater, förbränns jävligt fort, för vissa. Det största värdet inom socialt arbete verkar tyvärr vara att det ska gå så fort som möjligt och kosta så lite som möjligt och väldigt lite fokus läggs (trots vackra begrepp och ledord som brukarfokus och klienten i centrum) på människan bakom klienten. Med ett sant brukarfokus finns, enligt min utgångspunkt, enbart vad jag skulle vilja kalla Individbaserad Praktik (IBP). Jag tror att ett problem kan avhjälpas eller lindras med exempelvis KBT för en klient, med psykodynamik för en annan och med kärlek för en tredje. Jag tror att IBP blir mer etiskt oklanderligt och hållbart (och kostnadseffektivt) än EBP i längden.
Och jag tror att man underskattar den läkande kraften i det respektfulla, genuina mötet mellan två människor (utan någon annan "metod" än medmänsklighet). För många utsatta personer räcker det kanske med att bli sedd, hörd, "älskad" och bemött som en jämbördig individ.
God natt
Det är förtröstansfullt att umgås med framtida socionomer som tänker själva och inte sväljer alla socialtjänstkoncept som ofta är tungt influerade av EBP och positivistiskt, naturvetenskapligt inspirerat tänkande. Jag påstår inte att man inte skall använda sig av metoder som har vetenskapligt belägg i socialt arbete, men jag vill hävda att det är ganska förringande av det sociala arbetets komplexitet (och människors individualitet), att hävda att det finns metoder som är bevisat verkningsfulla vid behandlig av en viss typ av problematik.
Sociala kategoriseringar och tillhörande "propplösare" (behandlignar, metoder) är ett problem, eftersom alla så kallade "fall" tillhör ett antal olika sociala klassificeringar samtidigt. En och samma individ kan ju samtidigt vara invandrare (vilket BTW inte bör betecknas i presens, eftersom man förmodligen redan har invandrat färdigt när man bor i Sverige), äldre, funktionshindrad och missbrukare. Det är således hart när omöjligt att påvisa allmängiltiga metoder som skall appliceras på exempelvis missbruk, eftersom varje person som har ett missbruk är en unik individ, med högst personliga fysiska, psykologiska, kognitiva och sociala förutsättningar.
Enligt mig torde socialt arbete utgå från att socialarbetaren, i samspråk med klienten, finner den möjlighet till förändring som kan passa för just den klienten, människan. Men sådant detektivarbete tar tid och passar inte in i de system som alltmer syftar till att snabbt, enkelt och kostnadseffektivt, tanka personer som befinner sig i olika prekära situationer, med lite lyckobränsle (lite KBT och eller piller). I dagens resultatinriktade vård och omsorg förlorar "proteinbehandlingar", som psykoanalys, ständigt mark eftersom andra metoder anses vara mer snabbverkande och effektiva på omedelbart mätbara sätt (och således "bevisligen" överlägsna andra metoder).
Ibland, för vissa individer, kan det dock säkert vara mycket värt att verkligen gå till botten med problemet istället för att lära/tänka eller medicinera bort besvären. Som jag ser det kan det finnas en risk för att det snabba bränslet, likt snabba kolhydrater, förbränns jävligt fort, för vissa. Det största värdet inom socialt arbete verkar tyvärr vara att det ska gå så fort som möjligt och kosta så lite som möjligt och väldigt lite fokus läggs (trots vackra begrepp och ledord som brukarfokus och klienten i centrum) på människan bakom klienten. Med ett sant brukarfokus finns, enligt min utgångspunkt, enbart vad jag skulle vilja kalla Individbaserad Praktik (IBP). Jag tror att ett problem kan avhjälpas eller lindras med exempelvis KBT för en klient, med psykodynamik för en annan och med kärlek för en tredje. Jag tror att IBP blir mer etiskt oklanderligt och hållbart (och kostnadseffektivt) än EBP i längden.
Och jag tror att man underskattar den läkande kraften i det respektfulla, genuina mötet mellan två människor (utan någon annan "metod" än medmänsklighet). För många utsatta personer räcker det kanske med att bli sedd, hörd, "älskad" och bemött som en jämbördig individ.
God natt
Kommentarer
Postat av: Elin
Denna fråga som vi stött och blött. :)
Jag ville bara tillägga att ingen terapeut ordinerar kolhydrater till någon som bör få protein. Det ska fungera som du säger, individanpassat, åtminstone när vi talar psykologer och psykoterapi. Men visst finns det en rådande förkärlek till snabba metoder som KBT i vårt samhälle idag.
Postat av: Linda
Ja, så är det nog. Kompetenta terapeuter kan anpassa sin metod. Men allt som oftast skickar socionomer klienter på färdigförpackade koncept (ex. behandingshem), där det kanske inte finns så många alternativ (olika behandlingsformer, metoder).
Trackback
