Kolhydrater för vissa, proteiner för andra
Ikväll var favoritklasskamraterna här. Många sociala frågor avhandlades. Mest samtalade vi om könsmaktordningen och vad som "läker". Kanske tändes, inom mig, ett nytt hopp för min tillkommande socialarbetarkarriär.
Det är förtröstansfullt att umgås med framtida socionomer som tänker själva och inte sväljer alla socialtjänstkoncept som ofta är tungt influerade av EBP och positivistiskt, naturvetenskapligt inspirerat tänkande. Jag påstår inte att man inte skall använda sig av metoder som har vetenskapligt belägg i socialt arbete, men jag vill hävda att det är ganska förringande av det sociala arbetets komplexitet (och människors individualitet), att hävda att det finns metoder som är bevisat verkningsfulla vid behandlig av en viss typ av problematik.
Sociala kategoriseringar och tillhörande "propplösare" (behandlignar, metoder) är ett problem, eftersom alla så kallade "fall" tillhör ett antal olika sociala klassificeringar samtidigt. En och samma individ kan ju samtidigt vara invandrare (vilket BTW inte bör betecknas i presens, eftersom man förmodligen redan har invandrat färdigt när man bor i Sverige), äldre, funktionshindrad och missbrukare. Det är således hart när omöjligt att påvisa allmängiltiga metoder som skall appliceras på exempelvis missbruk, eftersom varje person som har ett missbruk är en unik individ, med högst personliga fysiska, psykologiska, kognitiva och sociala förutsättningar.
Enligt mig torde socialt arbete utgå från att socialarbetaren, i samspråk med klienten, finner den möjlighet till förändring som kan passa för just den klienten, människan. Men sådant detektivarbete tar tid och passar inte in i de system som alltmer syftar till att snabbt, enkelt och kostnadseffektivt, tanka personer som befinner sig i olika prekära situationer, med lite lyckobränsle (lite KBT och eller piller). I dagens resultatinriktade vård och omsorg förlorar "proteinbehandlingar", som psykoanalys, ständigt mark eftersom andra metoder anses vara mer snabbverkande och effektiva på omedelbart mätbara sätt (och således "bevisligen" överlägsna andra metoder).
Ibland, för vissa individer, kan det dock säkert vara mycket värt att verkligen gå till botten med problemet istället för att lära/tänka eller medicinera bort besvären. Som jag ser det kan det finnas en risk för att det snabba bränslet, likt snabba kolhydrater, förbränns jävligt fort, för vissa. Det största värdet inom socialt arbete verkar tyvärr vara att det ska gå så fort som möjligt och kosta så lite som möjligt och väldigt lite fokus läggs (trots vackra begrepp och ledord som brukarfokus och klienten i centrum) på människan bakom klienten. Med ett sant brukarfokus finns, enligt min utgångspunkt, enbart vad jag skulle vilja kalla Individbaserad Praktik (IBP). Jag tror att ett problem kan avhjälpas eller lindras med exempelvis KBT för en klient, med psykodynamik för en annan och med kärlek för en tredje. Jag tror att IBP blir mer etiskt oklanderligt och hållbart (och kostnadseffektivt) än EBP i längden.
Och jag tror att man underskattar den läkande kraften i det respektfulla, genuina mötet mellan två människor (utan någon annan "metod" än medmänsklighet). För många utsatta personer räcker det kanske med att bli sedd, hörd, "älskad" och bemött som en jämbördig individ.
God natt
Det är förtröstansfullt att umgås med framtida socionomer som tänker själva och inte sväljer alla socialtjänstkoncept som ofta är tungt influerade av EBP och positivistiskt, naturvetenskapligt inspirerat tänkande. Jag påstår inte att man inte skall använda sig av metoder som har vetenskapligt belägg i socialt arbete, men jag vill hävda att det är ganska förringande av det sociala arbetets komplexitet (och människors individualitet), att hävda att det finns metoder som är bevisat verkningsfulla vid behandlig av en viss typ av problematik.
Sociala kategoriseringar och tillhörande "propplösare" (behandlignar, metoder) är ett problem, eftersom alla så kallade "fall" tillhör ett antal olika sociala klassificeringar samtidigt. En och samma individ kan ju samtidigt vara invandrare (vilket BTW inte bör betecknas i presens, eftersom man förmodligen redan har invandrat färdigt när man bor i Sverige), äldre, funktionshindrad och missbrukare. Det är således hart när omöjligt att påvisa allmängiltiga metoder som skall appliceras på exempelvis missbruk, eftersom varje person som har ett missbruk är en unik individ, med högst personliga fysiska, psykologiska, kognitiva och sociala förutsättningar.
Enligt mig torde socialt arbete utgå från att socialarbetaren, i samspråk med klienten, finner den möjlighet till förändring som kan passa för just den klienten, människan. Men sådant detektivarbete tar tid och passar inte in i de system som alltmer syftar till att snabbt, enkelt och kostnadseffektivt, tanka personer som befinner sig i olika prekära situationer, med lite lyckobränsle (lite KBT och eller piller). I dagens resultatinriktade vård och omsorg förlorar "proteinbehandlingar", som psykoanalys, ständigt mark eftersom andra metoder anses vara mer snabbverkande och effektiva på omedelbart mätbara sätt (och således "bevisligen" överlägsna andra metoder).
Ibland, för vissa individer, kan det dock säkert vara mycket värt att verkligen gå till botten med problemet istället för att lära/tänka eller medicinera bort besvären. Som jag ser det kan det finnas en risk för att det snabba bränslet, likt snabba kolhydrater, förbränns jävligt fort, för vissa. Det största värdet inom socialt arbete verkar tyvärr vara att det ska gå så fort som möjligt och kosta så lite som möjligt och väldigt lite fokus läggs (trots vackra begrepp och ledord som brukarfokus och klienten i centrum) på människan bakom klienten. Med ett sant brukarfokus finns, enligt min utgångspunkt, enbart vad jag skulle vilja kalla Individbaserad Praktik (IBP). Jag tror att ett problem kan avhjälpas eller lindras med exempelvis KBT för en klient, med psykodynamik för en annan och med kärlek för en tredje. Jag tror att IBP blir mer etiskt oklanderligt och hållbart (och kostnadseffektivt) än EBP i längden.
Och jag tror att man underskattar den läkande kraften i det respektfulla, genuina mötet mellan två människor (utan någon annan "metod" än medmänsklighet). För många utsatta personer räcker det kanske med att bli sedd, hörd, "älskad" och bemött som en jämbördig individ.
God natt
Rosor
Jag fann ett knippe underbara kvistrosor på Ica! De förärar mitt hem med ett litet uns vår, sommar och glädje.
På torsdag kommer F hem och han stannar hela helgen. Jag blir så glad! Jag har saknat honom och faktiskt känt mig lite ensam och enländig på sistone, vilket resulterat i leda och likgiltighet, bland annat inför det faktum att jag bör studera inför kommande seminarium. Jag är vaken halva nätterna och sover nästan hela dagen och gör ingenting vettigt alls. Kanske kan F:s besök väcka lite liv i mig.
Rossläktet (Rosa) består av ca 200 arter, som är spridda från subtropiska till kalltempererade områden. Rosor har odlats i tusentals år i Persien, Egypten, Indien och Kina. Idag odlas rosor mest för dess skönhet och doft, men de har haft en stor betydelse som läkeväxter och som mytologiska, mystiska och religiösa symboler. 
Den här underbara buskrosen (Leander) skulle jag vilja njuta av i min rabatt! Men den överlever inte i växtzon 4/5, tyvärr. Dessutom ska jag flytta innan rosor slår ut, dit där inga uteplatser och möjligheter till självsvåldigt anläggande av blomstersängskreationer finns...
Idolen
Jag hade i mina tidiga tonår, i likhet med de flesta andra, affischer på snygga, beundransvärda och kända människor från amerika, uppsatta. Bilderna lirkades försiktigt ut ur OKEJ eller Frida, så att det inte skulle bli märken efter häftstiften i vikskarvarna. En plansch minns jag särskilt, den föreställde Patrick Swayze i smörig pose, med gitarren mot låret och glänsande hockeyfrisyr. Jag tror att det var under den värsta Dirty-Dancing-hysterin. Kanske bar han ett brottarlinne, eller så var det en brunbeige Lasse-Berghagen-kavaj. Jag minns inte riktigt.
Annars var det väl Pitt och Depp som hängde hos mig, som hos de flesta andra. Men jag var inte särskilt in-to-it, hela den här idoldyrkargrejen. När andra hade tapetserat hela sina rum med idolbilder, hade jag förpassat affischerna till garderobsdörrarna, där de fästes med häftgummi. Det arrangemanget kändes inte lika definitivt och destruktivt som tejp och knappnålar och ärrade tapeter. Egentligen tyckte jag nog att det såg ganska skräpigt ut med veckotidningsblankt pappersslarv med porträtterade låtsaskarlar som tittade ned på en.
Sedan kom Torgny och nu funderar jag helt seriöst på att rama in honom och hänga honom i en viktig vrå. Jag tror han skulle göra sig bra omgärdad av en mindre, murrig sextiotalsram. 
Tjugofjärde januari helt enkelt (no. 2)
Slö dag. Har bara varit iväg och postat ett paket, till en lycklig traderamedlem som gjort sig ett storkap. Jag känner mig lite snopen. Först tyckte jag det blev en hyfsad affär, men det var innan portot skulle betalas och betaltjänsten och auktionsfirman skulle ha sitt. Ja, ja - man lär sig av sina misstag...
Annars tänker jag inte göra någonting i dag, på sin höjd spela tv-spel, eller kanske läsa. Jag läser Kerstin Ekman och Björn Ranelid paralellt. Det blir en idealiskt avmätt sammansättning av två världar, olika tidsepoker, olika perspektiv, som tillsammans bildar någon form av helhet. De skildrade människoödena känns ofta bekanta, det ena det andra en aning likt. Social misär, klass, kön - det är oftast sådant jag läser om, när jag inte umgås med Lindgren - för då är det, utöver sociala betingelser, ursjälen, omsorgsfullt iklädd skröneskrud, det filosoferas omkring. När jag läser Torgny, då behövs ingen annan. Han är som "Den rätte", följeslagaren som fyller alla ens känslomässiga, praktiska och intellektuella behov. Han är Författaren och det närmsta någon kommit att vara Idolen.
En dag tillsammans med Lill-Timman
Yngstens och min dag har varit kul! Vi har varit ute och lekt, lärt oss skillnaden mellan vit och gul snö, handlat, gräddat pannkakor, skött städning och tvättstuga, bakat en post-födelsedagstårta och öppnat presenter. Duplolegot blev uppskattat! Vi lekte med det flera timmar sammanlagt.
Jag har verkligen haft det jätteroligt hela dagen och sedan tackar Lill-Timmans föräldrar hjärtligt med exklusiv choklad och ansiktskräm (fast det är jag som ska tacka för att jag fått låna lite av deras sons energi - när jag umgås med någon av pojkarna väcks jag till liv, påminns om varför jag lever).
Nästa helg är det storebrors tur. Jag gillar att ha dem en åt gången, då kan jag rikta hela strålkastarljuset på den utvalde för dagen och behandla honom som en prins. Jag överöser prinsarna med massor av godsaker, vilda lekar, kärlek och betydligt fler JA än NEJ.
Jag har verkligen haft det jätteroligt hela dagen och sedan tackar Lill-Timmans föräldrar hjärtligt med exklusiv choklad och ansiktskräm (fast det är jag som ska tacka för att jag fått låna lite av deras sons energi - när jag umgås med någon av pojkarna väcks jag till liv, påminns om varför jag lever).
Nästa helg är det storebrors tur. Jag gillar att ha dem en åt gången, då kan jag rikta hela strålkastarljuset på den utvalde för dagen och behandla honom som en prins. Jag överöser prinsarna med massor av godsaker, vilda lekar, kärlek och betydligt fler JA än NEJ.
Tankar om kollektivism och individualitet
I dag flyttade min klasskamrat in här hos mig. Hon ska hyra ett rum tills vi går ut i juni. Kändes onödgit stort och dyrt med en trea all by my self. Det var hon, jag, ett släp och ett bohag (som nu pressats in i ett rum på 15 m2). Nu känner vi oss jävligt nödja med oss själva.
Imorgon kommer yngsten och nu filar jag på ett schema för morgondagens aktiviteter. Jag tycker att det är viktigt att vi båda får ut mesta möjliga av umgänget. Bland annat skall han få öppna sina presenter (han fyllde tre år när vi var i Stockholm). Jag älskar när barn öppnar paket! De tindrande, förväntansfulla ögonen, som antingen gnistrar alltmer om innehållet under inslagspappret är till förnljelse, eller slocknar om paketet visar sig innehålla kläder eller något annat nyttigt. Jag tycker att det är underbart att barn inte kan förställa sig och att man alltid kan lita på deras uttryck. Det är härligt okomplicerat att umgås med barn som fortfarande är barn. Ungefär när de börjat skolan falnar och försvinner oskuldens och den spontana ärlighetens skimmer i deras ögon för alltid. Då har barnet blivit införlivad i det sociala spelets systematik och regelverk, och därmed till viss del berövats sin särart.
Normer och värderingar är ett hinder för oss människor, för det säregna och kreativa i varje unik människa. Utan dessa premisser kunde vi alla leva som vi är (som vi var som barn) - naturligtvis i fullständig anarki, sett ur dagens samhällsperspektiv. Normer och tankar om vad som är riktigt och rätt är ytterst dynamiska och trendkänsliga och har skapats för att det ska vara ordning (utifrån rådande ideal) och inte råda några somhelst tvivel om vem som tillhör och inte gör det.
I ett samhälle där alla delar lika på den gemensamma kakan finns det kanske färre idéer om normalitet (som annars talar om hur man ska bete för att få vara med och ta del av kakan) och avvikelse (en avvikare är inte normal och måste därför måste nöja sig med smulorna). När alla får vara med, försvinner kanske "Vi och Dom", "Rätt och Fel" och vi kan, var och en, ägna oss åt att ge uttryck för de exklusiviteter som definierar oss som enskilda individer. Alltså; kollektivism för att uppnå sann individualitet för alla. Det är stor skillnad mellan individualitet, vilket betyder: egenart, särprägel; personlighet och individualism (som innebär att samhället gynnar den enskilde individen och inte gruppen - enligt sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-principen).
Kolla vad jag fick upp när jag googlade på kollektivism. Kortsiktighet och dumhet aktiverar definitivt inte min "Sense of humor cell".
Imorgon kommer yngsten och nu filar jag på ett schema för morgondagens aktiviteter. Jag tycker att det är viktigt att vi båda får ut mesta möjliga av umgänget. Bland annat skall han få öppna sina presenter (han fyllde tre år när vi var i Stockholm). Jag älskar när barn öppnar paket! De tindrande, förväntansfulla ögonen, som antingen gnistrar alltmer om innehållet under inslagspappret är till förnljelse, eller slocknar om paketet visar sig innehålla kläder eller något annat nyttigt. Jag tycker att det är underbart att barn inte kan förställa sig och att man alltid kan lita på deras uttryck. Det är härligt okomplicerat att umgås med barn som fortfarande är barn. Ungefär när de börjat skolan falnar och försvinner oskuldens och den spontana ärlighetens skimmer i deras ögon för alltid. Då har barnet blivit införlivad i det sociala spelets systematik och regelverk, och därmed till viss del berövats sin särart.
Normer och värderingar är ett hinder för oss människor, för det säregna och kreativa i varje unik människa. Utan dessa premisser kunde vi alla leva som vi är (som vi var som barn) - naturligtvis i fullständig anarki, sett ur dagens samhällsperspektiv. Normer och tankar om vad som är riktigt och rätt är ytterst dynamiska och trendkänsliga och har skapats för att det ska vara ordning (utifrån rådande ideal) och inte råda några somhelst tvivel om vem som tillhör och inte gör det.
I ett samhälle där alla delar lika på den gemensamma kakan finns det kanske färre idéer om normalitet (som annars talar om hur man ska bete för att få vara med och ta del av kakan) och avvikelse (en avvikare är inte normal och måste därför måste nöja sig med smulorna). När alla får vara med, försvinner kanske "Vi och Dom", "Rätt och Fel" och vi kan, var och en, ägna oss åt att ge uttryck för de exklusiviteter som definierar oss som enskilda individer. Alltså; kollektivism för att uppnå sann individualitet för alla. Det är stor skillnad mellan individualitet, vilket betyder: egenart, särprägel; personlighet och individualism (som innebär att samhället gynnar den enskilde individen och inte gruppen - enligt sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-principen).
Kolla vad jag fick upp när jag googlade på kollektivism. Kortsiktighet och dumhet aktiverar definitivt inte min "Sense of humor cell".
Promenad
I dag kände jag för en långpromenad (för att komma ifrån infernot här hemma). Målet blev det lilla köpcentret en halvtimme bort. Jag gick förbi drömhusen och insåg att de inte ser mycket ut för världen, men det är något med dem som slår an en ton inom mig. Kanske blir jag påmind om min barndom på åttiotalet, med rester från sjuttiotalet. Först träpaneler, snidad furu, soffor i nopprigt orange garn, rottingmöbler och sedan gigantiska stereoapparater spelades LP skivor med Eurytmics (?), Aha, Michael Jackson och Abba (ja, mina föräldrar var verkligen allätare inom popgenren) och svart- och vitlackad IKEA-masonit med skarpa linjer, veckade lampskärmar i svart.
Ja, och så var godispåsarna väldigt små, då när jag var liten, därför att godisbitarna handlades lite exklusivt över disk. Expediten i kioskluckan (på den tiden kunde man inte gå in i kiosker) hade en liten tång med vilken han plockade de bitar man omsorgsfullt valt ut och placerade dem i en liten, skir papperspåse med stora prickar i gult, blått och ljusrött på. För mig var godis alldeles särskilt speciellt, eftersom det var förbjudet, jag inte fick äta det, inte ens på lördagar. Mamma och mormor tyckte det gick lika bra med "äppelgodis", som var ett skalat, hackat äpple kort och gott. När jag blev lite äldre fick jag tusen kronor på nyår om jag inte ätit godis under det gångna året. Mitt tonårsjag åt godis ur storprickiga påsar och tog glatt och utan närmare moraliska betänkligheter emot stålarna (som säkert räckte till en jävla massa refresher, surisar och bananaskid) vid årsskiftet.
Oansenliga radhus. Nostalgi. Drömhus.
Väl framme vid köpcentret unnade jag mig en kopp kaffe och en Napoleonbakelse på ceféet där inredningen är inspirerad av, vad heter det; Chabby Chic, lite romantiskt artonhundratalsretro. Och visst har tiden stannat därinne - fast i 1998. Men mysigt är det. Inuti själva ceféet finns en liten butik där de säljer sådant där sirligt och vitt krims krams som hör till den bondromantiska andan ägaren så eftersträvar. Där handlade jag ett fint doftljus - som det skulle visa sig utsöndrar en tämligen kvalmig doft.
Ja, och så var godispåsarna väldigt små, då när jag var liten, därför att godisbitarna handlades lite exklusivt över disk. Expediten i kioskluckan (på den tiden kunde man inte gå in i kiosker) hade en liten tång med vilken han plockade de bitar man omsorgsfullt valt ut och placerade dem i en liten, skir papperspåse med stora prickar i gult, blått och ljusrött på. För mig var godis alldeles särskilt speciellt, eftersom det var förbjudet, jag inte fick äta det, inte ens på lördagar. Mamma och mormor tyckte det gick lika bra med "äppelgodis", som var ett skalat, hackat äpple kort och gott. När jag blev lite äldre fick jag tusen kronor på nyår om jag inte ätit godis under det gångna året. Mitt tonårsjag åt godis ur storprickiga påsar och tog glatt och utan närmare moraliska betänkligheter emot stålarna (som säkert räckte till en jävla massa refresher, surisar och bananaskid) vid årsskiftet.
Oansenliga radhus. Nostalgi. Drömhus.
Väl framme vid köpcentret unnade jag mig en kopp kaffe och en Napoleonbakelse på ceféet där inredningen är inspirerad av, vad heter det; Chabby Chic, lite romantiskt artonhundratalsretro. Och visst har tiden stannat därinne - fast i 1998. Men mysigt är det. Inuti själva ceféet finns en liten butik där de säljer sådant där sirligt och vitt krims krams som hör till den bondromantiska andan ägaren så eftersträvar. Där handlade jag ett fint doftljus - som det skulle visa sig utsöndrar en tämligen kvalmig doft.
Rönnerdahl mot kyla och kaos
Jag håller på och renar vårt, av sopor hårt ansatta hem, inför den förestående flytten framåt sommaren. Det finns en viss poäng med att börja i tid, eftersom vi är svårartade samlare, både jag och F. Nu ska studentåren väck, alla billiga skitmöbler och tråkig kurslitteratur, med mera. Vissa saker, som jag föreställer mig att någon annan kan ha glädje av, annonserar jag ut på Blocket eller Tradera, men mycket måste endå räknas till kategorin rent och skärt skrot. Skräpet sorteras och bereds (knäcks, hackas, rivs, i möjlig mån, i mindre bitar) för återvinningsstationen, dit jag skall åka tillsammans med en väninna på lördag. Det kan hända att det blir ett helt släp med: kasserat porslin, enstaka gem, olästa kopior på bajsnödig litteratur, trasig elektronik, skeva och vinda möbler, mottagna och oskickade vykort med banala motiv och mycket, mycket mer.
I dag var det kallt, inte med inlandsmått mätt, men tillika jävligt kyligt. På väg till jobbet mediterade jag oavbrutet Taubes Sjösalavals, som ett mantra lite. Särskild betoning lades på strofen: "och se så många blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol." Och det kändes lite, lite varmare.
När jag kom hem trallade jag artikulerat (kanske en aning gällt, skärrat) på samma melodi, för att liksom avskärma mig, isolera mig, frigöra mig från det fullständiga kaos som här råder. Ja, det är fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite musik!
På väg till jobbet. Just här stinker det förjävligt unket från ett ruttnande kärr. Men det hjälper om man skruvar upp volymen på den inre musiken.
Det hårt belamrade vardagsrummet. Sälj- och slänggods i en salig kopott.
Ja-a. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.
I dag var det kallt, inte med inlandsmått mätt, men tillika jävligt kyligt. På väg till jobbet mediterade jag oavbrutet Taubes Sjösalavals, som ett mantra lite. Särskild betoning lades på strofen: "och se så många blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol." Och det kändes lite, lite varmare.
När jag kom hem trallade jag artikulerat (kanske en aning gällt, skärrat) på samma melodi, för att liksom avskärma mig, isolera mig, frigöra mig från det fullständiga kaos som här råder. Ja, det är fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite musik!
På väg till jobbet. Just här stinker det förjävligt unket från ett ruttnande kärr. Men det hjälper om man skruvar upp volymen på den inre musiken.
Det hårt belamrade vardagsrummet. Sälj- och slänggods i en salig kopott.
Ja-a. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.
Äldreomsorgsindustrin
Present'n
B:s födelsedagsfirande var trevligt, trots att huvudpersonen verkade tämligen utmattad och låg mest hela tiden. Vi har märkt en viss försämring hos B sista tiden. Hon är definitivt tröttare och mina bonusföräldrar tror att hon blivit sämre i sina sjukdomar, men jag vet inte jag...
Under mina år som vårdbiträde och undersköterska inom äldreomsorgen har jag iakttagit att funktonshindrade äldre ganska snart efter institutionalisering försämras såväl psykiskt som somatiskt. Kanske är det så att överlämnandet av omsorgen om det egna självet berövar människan hennes kämparanda och livsgnista. Alla vill vi vara oberoende av andra och klara oss själva, och det är väl inte kostigt att vi känner så med tanke på prestations- och produktionsidealen i dagens samhälle.
Men jag har också en annan, betydligt allvarligare, teori om hur det förhåller sig med dessa personers fysiska och mentala tillbakagång. Jag misstänker att förutsättningarna och beskaffenheterna på institutionen kan vara en, om inte direkt avgörande, så åtminstone bidragande orsak till de intagnas nedåtgående utveckling. De intagna måste rätta sig i ledet för att passa in i vårdinrättningens snäva tillvaro. På institutionen gäller det för den vård- och/eller omsorgsbehövande gamlingen att sova när personaltillgången är som lägst (21 - 07) och förhålla sig lugn och skötsam hela dygnet och här finns inget utrymme för den individualitet som förmodligen är en förutsättning för upplevelsen av en identitet. Minsta avvikelse från det beteende som kan accepteras med hänsyn till verksamhetens resurser och organisering, avhjälps med lugnande eller sövande medel, eller med bälten, grindar och larm. Personalen har helt enkelt inte tid att hantera de intagnas "egensinnigheter" eller önskemål om aktiviteter som inte befinner sig inom ramarna och målsättningarna för de dagliga institutionstypiska sysslorna (som primärt går ut på att hålla gamlingarna hela, rena och mätta). Jag tror tyvärr att moster B befinner sig i den institutionaliseringsprocess som oundvikligen leder till mental istid.
I går berättade Julianne att den osedvanligt korkade äldreomsorgsledningen (min formulering) i den här kommunen, nu lanserar någon form av "Beteendedeklaration" i vilken vårdpersonalen, för att få behålla jobbet, skall bedyra att de alltid skall vara glada, trevliga och motiverade på arbetstid. Vad FA-AN är det? Vilket hån! Ett sådant fomulär indikerar att arbetsgivaren föreställer sig att arbetstagarna vanligtvis är lata, elaka och arga på arbetet, vilket ju vittnar om att de har en jävla krass människosyn! Men om ledningen nu vet eller tror att de flesta antällda är illojala mot uppdraget och främst mot de människor de faktiskt är tillsatta att ombesörja, ja - då måste de ju fråga sig hur det kommer sig att det förhåller sig på det viset och försöka göra någonting åt det - inte införa ett rent nedvärderande attitydskontrakt!
Jag blir så ledsen av den här kommunens råbarkade produktionskrav med tydligt industriella förtecken. När jag, under praktiken som enhetschef, fick en inblick "bakom kulisserna" i organisationen, förstod jag att ledningen, bakom vita leenden och vackert klingande paroller, betraktade brukarna som material (som i och för sig alltid skulle vara i fokus) och de anställda som lite bångstyriga maskiner (som inte skulle vara i fokus, fick jag höra). Under en arbetsdag gällde det alltså för maskinerna att hantera materialet så att det blev till hela, rena och mätta produkter. Och likt i vilken indistri som helst kan man kvalitetssäkra hanteringen av materialet och produkterna genom att väga och mäta dessa, uppsaktta deras utveckling och hållbarhet, eller räkna hur många olika dokument (genomförandeplan, fallriskbedömning, levnadsberättelse etc.) som syftar till att beskriva och administrera det enskilda materialet (den äldre funktionshindrade individen). Principen är: ju fler ifyllda dokument, desto bättre kvalitet på materialhanteringen.
Änglabesök - inget för neurotiker
I dag fixade jag presenten till B, som fyller år på måndag och skall firas imorgon. Det slutade med att jag fyllde en korg med hembakta muffins med färgglad topping och iklädda festliga och färgglade kakformar, lite dekorativt jox och ett fint inslaget paket som innehåller tråkiga sockar. Jag gillar att pyssla.
Och sedan har jag handlat en massa tjocksockar idag. Jag vet inte varför, de såg bara så värmande och härliga ut, där på krokarna i affärerna. Så nu kommer jag att ha varma och vackra fötter resten av vintern.
Sedan var det ju detta med änglarna som skulle komma...Det blev lite nervöst alltihop. Ha ha ha, och jag som kallar mig både kritisk och ateist, men jag är ju så mån om att allting ska vara perfekt, precis som det är tänkt, oavsett vad det handlar om.
Jag insåg att änglainstruktionerna fick tolkas lite till min fördel. Först hade jag lagt julens sista amarylliskrona i ett glas, men kom på att den kunde vissna innan änglarna ska dra vidare och jag bytte till en blommande Fredskalla. Sedan hade jag köpt gravljus, eftersom jag tänkte att de kunde brinna riktigt länge, men läste på förpackningen att de var "endast för utomhusbruk" och skräckbilder av smält plast och brinnande köksbord spelades upp för mitt inre öga, så det fick bli ett vanligt blockljus. Sedan kom jag på att jag ingalunda kan tänka mig att lämna lägenheten med ett brinnande ljus, så jag valde, med hjälp av M, att tolka budskapet i brevet som att man kunde ha ljuset tänt lite när det passade. Sedan filade jag på önskningarna och ändrade in i det sista. Och till sist ringde jag Fröken Ur, för att försäkra mig om att jag öppnade dörren prick klockan tjugotvå och trettio (som avtalat). Ja, och nu är de här, änglarna.
Ja, hujeda mig. En gång påstod en människa jag känner att jag är "jordnära", har "fötterna på jorden". Tillåt mig småle.
Och sedan har jag handlat en massa tjocksockar idag. Jag vet inte varför, de såg bara så värmande och härliga ut, där på krokarna i affärerna. Så nu kommer jag att ha varma och vackra fötter resten av vintern.
Sedan var det ju detta med änglarna som skulle komma...Det blev lite nervöst alltihop. Ha ha ha, och jag som kallar mig både kritisk och ateist, men jag är ju så mån om att allting ska vara perfekt, precis som det är tänkt, oavsett vad det handlar om.
Jag insåg att änglainstruktionerna fick tolkas lite till min fördel. Först hade jag lagt julens sista amarylliskrona i ett glas, men kom på att den kunde vissna innan änglarna ska dra vidare och jag bytte till en blommande Fredskalla. Sedan hade jag köpt gravljus, eftersom jag tänkte att de kunde brinna riktigt länge, men läste på förpackningen att de var "endast för utomhusbruk" och skräckbilder av smält plast och brinnande köksbord spelades upp för mitt inre öga, så det fick bli ett vanligt blockljus. Sedan kom jag på att jag ingalunda kan tänka mig att lämna lägenheten med ett brinnande ljus, så jag valde, med hjälp av M, att tolka budskapet i brevet som att man kunde ha ljuset tänt lite när det passade. Sedan filade jag på önskningarna och ändrade in i det sista. Och till sist ringde jag Fröken Ur, för att försäkra mig om att jag öppnade dörren prick klockan tjugotvå och trettio (som avtalat). Ja, och nu är de här, änglarna.
Ja, hujeda mig. En gång påstod en människa jag känner att jag är "jordnära", har "fötterna på jorden". Tillåt mig småle.
Änglabesök
Om någon dag får jag änglabesök, av onsynliga låtsasänglar (?). Det är någon kedjegrej. Man ska utföra ett antal ritualer, bland annat ställa fram en vit blomma och ha ett vitt ljus tänt i fem dagar och sedan var det något med ett äpple och så ska änglarna ta itu med ens tre största önskningar (som man har skrivit på ett papper). Jag måste tro på det eftersom jag har så många önskningar just nu. Iordningställandet av det nya livet söderöver blir nämligen inte just så okomplicerat som vi, i vår enfald, föreställt oss...
Men jag kan inte undvika att fundera över vad det är för sorts människor som startar sådana kedjeaktiviteter. Är det kanske någon multinationell stearinljustillverkare som vill öka försäljningen? Nä, mest troligt är det någon som blivit inspirerad av konceptet The Secret, (som naturligtvis inte längre är någon hemlighet) som är väldigt amerikanskt på alla vis. The Secret: Be, var givmild och tacksam och tro att du redan har allt du någonsin önskat dig - "och allt du vill ha kan du få". Jag är nog ganska skeptisk mot new ageigt flum-flum, men det är aldrig fel att tänka positivt förstås.
Åter till det förestående besöket från ovan; det känns, minst sagt, lite disturbing att ha ett brinnande stearinljus "på" i flera dagar - det kan ju starta en eldsåda medan jag gör annat...Men jag kan inte ställa in nu, änglarna är redan på väg och Gud vet vilka fasansfulla vedergällningar, förslagsvis av biblisk karaktär, jag kan drabbas av om jag skiter i att öppna dörren för dem.
Ljusen i Storkyrkan, jag är helt övertygad om att de båser ut dem innan stängningsdags.
När jag var liten och besökte kyrkor, tände jag alltid ett ljus för min biologiska pappa och satte det i ljusgloben eller motsvarande. Lite sorgligt med tanke på att han, teoretiskt sett, var i livet.
En liten dörr i en liten kyrka
Pråliga keruber i den mäktiga Storkyrkan. Visst ser de lite förvridet plågade ut, änglaungarna?
Hemkommen
Igår kom jag hem. Lägenheten kändes tom och steril på något sätt, men svärisarna hade till min stora glädje varit här och slagit på värmen (som varit avslagen för växternas skull), tänt några lampor och fyllt kylskåpet och fruktskålen.
Stockholm var underbart, men två veckor gick fort. Jag hann umgås med F och göra en massa mysiga turistsaker, träffa mina syskon, min relativt nykläckta systerson, min moster och mina kusiner, älskade vänninan M och hennes fina söner, väninnan I, samt besöka pappa, hans sambo och deras husdjur som alla flyttat ut på landet. Ändå är jag inte nöjd. Tiden förlöt allt för fort.
Älskade kusiner, systrar och den lilla klompen är Oggis, min systers underbara lilla avkomma
De månader som återstår här i norrland kommer att kännas som en enda lång transportsträcka, nu när jag vet att det är definitivt att vi blir storstadsbor. Jag önskar det fanns typ som en äggklocka som kunde vrida fram tiden. Med den tidsframskruvaren i högsta hugg slapp jag den här sista terminen också.
Jag har aldrig tidigare känt mig så urbota omotiverad och jävla less på skolan. Jag är inte ens säker på att jag vill arbeta som socialarbetare framöver, eftersom jag inte riktigt kan köpa/svälja hela socionomkonceptet och då blir det svårt, för jag är totalt oförmögen att göra någonting halvhjärtat. Jag vill bli journalist i stället och likt Janne Josefsson kritisera allt och alla och bara vara sur och motvalls och avtäcka de mest lortiga och förhatliga aktiviteterna i vårt sjuka kapitalistiska och kommersialiserade samhälle. Jag vill förändra och inte vara en lakej, en Reinfeldt och gängets underhuggare.
Att utbildningsvalet är felaktigt är ingenting jag kommit på just nu, den insikten har liksom legat och marinerats alltsedan praktikterminen då jag konfronterades med den krassa verkligheten. Det smutsiga blev ytterst synbart lite högre upp i organisationen, de fördolda sanningarna, de skickligt insnirklade kraven på "flexibilitet" (=) ökad produktivitet och kostnadseffektivitet - allt grundat på en rätt taskig människosyn. Jag känner mig nästan lite bitter idag. Måste passa mig, det kan vara skadligt för hälsan och skönheten (den annars blida och gudomliga).
Stockholm var underbart, men två veckor gick fort. Jag hann umgås med F och göra en massa mysiga turistsaker, träffa mina syskon, min relativt nykläckta systerson, min moster och mina kusiner, älskade vänninan M och hennes fina söner, väninnan I, samt besöka pappa, hans sambo och deras husdjur som alla flyttat ut på landet. Ändå är jag inte nöjd. Tiden förlöt allt för fort.
Älskade kusiner, systrar och den lilla klompen är Oggis, min systers underbara lilla avkomma
De månader som återstår här i norrland kommer att kännas som en enda lång transportsträcka, nu när jag vet att det är definitivt att vi blir storstadsbor. Jag önskar det fanns typ som en äggklocka som kunde vrida fram tiden. Med den tidsframskruvaren i högsta hugg slapp jag den här sista terminen också.
Jag har aldrig tidigare känt mig så urbota omotiverad och jävla less på skolan. Jag är inte ens säker på att jag vill arbeta som socialarbetare framöver, eftersom jag inte riktigt kan köpa/svälja hela socionomkonceptet och då blir det svårt, för jag är totalt oförmögen att göra någonting halvhjärtat. Jag vill bli journalist i stället och likt Janne Josefsson kritisera allt och alla och bara vara sur och motvalls och avtäcka de mest lortiga och förhatliga aktiviteterna i vårt sjuka kapitalistiska och kommersialiserade samhälle. Jag vill förändra och inte vara en lakej, en Reinfeldt och gängets underhuggare.
Att utbildningsvalet är felaktigt är ingenting jag kommit på just nu, den insikten har liksom legat och marinerats alltsedan praktikterminen då jag konfronterades med den krassa verkligheten. Det smutsiga blev ytterst synbart lite högre upp i organisationen, de fördolda sanningarna, de skickligt insnirklade kraven på "flexibilitet" (=) ökad produktivitet och kostnadseffektivitet - allt grundat på en rätt taskig människosyn. Jag känner mig nästan lite bitter idag. Måste passa mig, det kan vara skadligt för hälsan och skönheten (den annars blida och gudomliga).
Pappas katt
Hon verkade helt eländig, needy och fullständigt underbar! Jag hade till och med svårt att primärt fokusera på systersonens fulländning när missen fanns i närheten. Och plötsligt kände jag att det kanske finns rum för en (och) annan misse än Chicki i mitt hjärta ändå.
Fönstret
Fönstret ut mot innergården i det grågryniga skymmningsljuset
Nu ska vi fara och hälsa på en bebis och hennes föräldrar.
Den första dagen på tiotalet
Ingen bra dag. Glanslöst flottigt hår, hy med grådaskig lyster, extraordinärt äcklig hämtpizza och Ivanhove. Dessa uttjatade prinsessor och riddare. F måste se Ivanhove, eftersom det är en tradition. Jag tror att jag burrar ned mig under de lånade duntäckena och läser Till sanningens lov istället. Kanske finns det även lite utrymme för att tycka synd om sig själv och sitt arma huvud.
Men jag känner på mig att 2011 blir ett bättre år. Tvåtusentio var ett tungt och trist år, på många sätt. Studier, ofrivilliga studier, gnäll, kattförlust, eksem omkring ögat, trång ekonomi, hopplöshetskänslor, nedstämdhet, och mycket, mycket mer. Sådant man inte pratar om, eller ens skriver om. Det kan bara bli bättre faktiskt. Tvåtusenelva!!!
I Till saningens lov påträffade jag en alldeles särskilt fulländad och personligt träffande mening: Då man drömmer eller hoppas någonting ska man alltid se till att man också föreställer sig motsatsen, då behöver man alrdig bli besviken. Tänk att min viktigaste och mest ovälkommet envisa livsfilosofi har nedskrivits (men jag är inte överraskad eller ens förvånad - Lindgren har en förmåga att sätta ord på mitt inre väsen - eller det jag hoppas och vill att det ska bestå av i alla fall)! Men kanske är jag ingalunda unik. Kankse är alla människor pessimistiska och misstänksamma i grunden, bakom och under prunkande och glättiga garnityr, bara ifall att? Också jag har en fullgod repertoar av trix och konster till sälvförsvar, om jag får citera Ferlin. Man kan ju inte gå omkring och leva ut sin inneboende dunkelhet för jämnan. Nä, nu måste jag reservera mig - och påminna om att jag faktiskt är bakfull i dag.
