Frosseri och lättja
Den åttonde november förra året var jag inna på den femte magsjukedagen och upptäckte att jag inte rökt en enda ciggarett på flera dagar. Jag har alltid vetat att jag inte varit fysiskt beroede av ciggen eftersom jag aldrig haft abstinensbesvär när jag av någon anledning inte rökt. Men denna dag kom jag till en kraftfull insikt: "Jag behöver inte röka av någon enda anledning", och sedan den dagen har jag inte tagit i en ciggarett. Jag har heller inte saknat gifterna en enda gång. Det är fantastiskt vad jag kan göra med lite vilja och beslutsamhet!
Med anledning av att jag under senhösten och våren tangerat fetmagränsen har jag försökt applicera samma resoluta inställning till den nödvändiga viktnedgången - dock utan resultat. Jag har, i ett desperat försök att skapa ordning och struktur i den nödvändiga födointagsreduktionen i kombination med en stark motionsacceleration, gått med i en nätbaserad och pinsam viktklubb där man räknar kalorier in och kalorier ut, men utan resultat. Alltså - jag tappar stinget efter någon vecka eller två. Det är helt enkelt inte roligt att äta lite och röra på sig mycket. Jag älskar att frossa i god mat, desserter, bakverk och choklad och min idé om en lyckad kväll är slappande framför SVTplay eller med en god bok. Jag har aldrig varit hurtig - har försökt låtsas vara det någon gång - men i grund och botten är jag en lat person med en i det närmaste obefintlig egen drivkraft, åtminstone gällande mig själv.
Fast jag trivs inte i kroppen nu. Inga kläder sitter bra och jag bryr mig mindre om mitt utseende i övrigt eftersom det inte känns lönt. Vem bryr sig om barbapappas frisyr liksom. Jag känner mig som vanligt i god fysisk form, men förstår ju att diabetesen och stroken och kärlkrampen och cancern inväntar rätt tillfälle att anfalla.
Så, någon ändring måste det bli. Snart.
Titt-ut!
Jag lever. Ett annorlunda liv. En annorlunda vardag. En upptagen och aktiv vardag. Och kanske, kanske är jag på väg att bli vuxen. Jag har ett bra jobb som kurator på Barn och ungdomspsykiatrin, är ideellt engagerad som sekreterare i byaföreningen, kör en funktionell bil, kontrollerar ekonomin och försöker spara en summa pengar varje månad. Det är roligt på sitt sätt, detta att ta ansvar och tänka i konsekvens och verkan. Men ibland på helgerna leker jag droppställning med oralt intag med innanmätet på en shabbig bag-in-box och dansar till klockan halv fyra på morgonen. För att kompensera.
Spontanitetens vedermödor
Jag är sponstan av naturen. Spontan låter fint, impulsiv/oöverlagd, är närmare sanningen. Till följd av detta flyttade jag hastig och oreflekterat, men bestämt, till Lycksele. Jag tänkte att detta med försörjningen, att hitta ett bra jobb och så, skulle ordna sig per automatik när jag bara kom på plats. Men ack vad jag bedrog mig. Då, innan flytten blev ett faktum, var jag heller inte medveten om Lycksele kommuns gastronomiska budgetunderskott från tvåtusentolv, som inneburit anställningsstopp och diverse tråkiga restriktioner.
Det blev A-kassa några månader. När man är arbetslös och vill ha betalt för det, får man inte söka arbete i fred, för då måste man infinna sig på meningslösa informationsträffar och möten på Arbetsförmedlingen, där någon ung, snipig och tydligt imbecill handläggare ska lära en hur man skriver CV, eller presenterar sig på en anställningsintervju. Jag har aldrig känt mig så förnedrad, som då när jag satt där med mössan i handen och med rådjursögonen fuktiga av uppgivenhet och skam - och hela tiden visste hur mycket bättre jag förtjänade.
Jag såg till att komma på de meningslösa träffarna för att inte göra Arbetsförmedlingen förargad. För det fick jag veta redan på BAS-informationen, att om Arbetsförmedlingen blev otillfreds med mitt beteende kunde Arbetsförmedlingen meddela A-kassan sitt missnöje, vilket kunde föranleda att A.kassan stoppade sina patetiska (men ack så eftertraktade och nödvändiga) utbetalningar varannan vecka. Erfarenheten som bidragsberoende har förhoppningsvis gjort mig mer förstående och ödmjuk i min egen myndighetsroll.
Jag sökte jobb som inte fanns i Lycksele, sålde in mig hos omedgörliga arbetsledare på landstinget och kommunen. Samtidigt jag lade stort fokus på att ta körkortet, eftersom jag insåg att ett körkortslöst liv inte var ett alternativ i glesbygden. Jag lyckades få godkänt på uppkörningen och det var ju en fin bedrift att jag fixade körkortet! Till slut.
När jag efter bara några veckors sysslolöshet insåg att jag förvandlats från en vital och energisk eldsjäl till en blekfet, slö, i det närmaste muskelsjukdomsslapp, mjukisdressbärande "hemmafru", insåg jag allvaret i förfallet och sökte frenetiskt alla passande jobb i "närliggande" kommuner. Saken är den att ingenting är närliggande i västerbotten, så nu arbetar jag som sockärring i Malå, tio mil hemifrån, och bor på ett typ vandrarhem på veckorna. Jag och G är i princip tillbaka på ruta ett, med distansförhållande, längtan och pendling. Känns väl inte så lyckat, men jag har en inkomst som jag kan klara mig på och känslan av värdighet är i det närmaste återställd. Och det är mycket värt.
Första dagen på jobbet drog jag igång överfallslarmet på kontoret och skapade allmän panik i det lilla kommunhuset. Jag skulle ju bara höja det elektroniska skrivbordet lite. "Jag testar den här knappen", tänkte jag. Ha ha.
Laddar inför påsk
Har varit blåjävulskt sjuk i magen i flera dagar. Men nu är tarmarna sköljda och allt är frid och fröjd. Om jag inte hade tryckt i mig en låda After Eight, ett halvt kilo plockgodis och åtskilja remsor Fazerchoklad sedan första friskhetstecknet, hade jag nu säkert kunnat avnjuta åtmistone några timmar av smalhet. Ja, mina hälsosamma träningsdagar är över och jag är åter tjock, men glad.
Till den trogne prenumeranten
Nu, helt utan närmare förklaringar, tänker jag återuppta skrivandet här. Mitt liv ser inte ut som förut. Jag har varit ombytlig igen. Det verkar som att jag aldrig kommer att förpackas i vuxenuniformen. Det är roligt och spännande, åtminstone för mig själv.
BARA DÖDA FISKAR FLYTER MED STRÖMMEN, ju
En liten uppdatering ska jag försöka mig på.
Jag är numer tillbaka i Västerbotten, där jag hör hemma. Till följd av en blixtförälskelse och fortsatt tycke, har jag bosatt mig i en by med tvåhundra invånare, belägen just utanför Lycksele tätort. Jag mår gott här och känner mig lycklig på alla livsplan.
Utomhus är det tyst och rofullt. Klara kvällar kan jag, från köksfönstret eller altanen, se siluetterna av tjugonio kraftverk som arbetar med vinden. De är belägna på en bergskam sex mil bort, i Fredrika. När sikten är fri, då känner jag mig lika fri. Bakom ortsnamnet, Fredrika, finns romantik.. Det fanns en gång en drottning som hette Vilhelmina, Dorotea, Fredrika - fast kanske inte i den ordningen.
Här är hon:
Det var under det senare sjuttonhundratalet och tidiga artonhundratalet hon regerade, tillsammans med Gustav III:s son, som i enlighet med den kronologiska konunganumreringsprincipen hette Gustav den fjärde - ja och ett Adolf på slutet . Kungaparet hade ett passionerat äkenskap och Dorotea fick orterna uppkallade efter sig som en kärleksgåva från sin make.
En annan gång ska jag berätta varför en anti-rojalist som jag själv, sitter på sådant onödigt vetande.
Trettiotre år
"Skriv" står det på den gröna knappen längst upp till vänster i bild, och då kände jag mig inspierad att göra just det.
Livet tuffar på. Ibland råkar jag se min spegelbild i en mörkt tågfönster och då blir jag medveten om att jag åldras. Pannan är fårad i fyra veck på höger sida. Det betyder kanske att jag ofta höjer på höger ögonbryn. Undrar om jag ser dryg ut när jag gör det. Kinderna har tappat sig elsticitet och munnen är som ett bestämt eller surt streck.
Börjar alltmer förvandlas till en yngre upplaga av mamma eller mormor. När mamma var trettiotre år hade hon tre barn, varav ett var nästan vuxet, och skulle snart få en ödesdiger cancerdiagnos. När mammas mor var trettiotre år så skulle hon bli mormor inom sex år.
Jag är trettiotre år och börjar om. Igen.
Uppdatering
Nu var det länge sedan och det beror på att jag:
1) Genomgått skilsmässa
2) Håller på att ta körkort, samtidigt som jag arbetar heltid
3) Har varit väldigt mycket mer aktiv än jag brukar, på alla sätt.
Nu vet du det.
Eftertraktad strålning
Jag är inne i en tankspridd fas (?) nu. Mycket av det jag gör blir upp och ned eller på tvären. Jag är fumlig och emellanåt näst intill kolerisk. Efter jobbet i eftermiddag skulle jag sola lite i solarium i dessa regntider. Jo, det är sant, detta med att önska en len pepparkakshud tillhör nog den nya självupptagna och utseendefixerade livsstilen. Det är rent otäckt när man tänker på vart detta kan sluta.
Hur somhelst - jag kom in i den bastuheta solarielokalen och skulle växla mina tjugor till tior som solapparaterna tycker om. Jag matade in den första tjugan - och ingenting hände, inga tior skramlade ut bakon plastvisiret, så jag prövade att stoppa in en tjuga till (döh) som maskinen också slukade utan att ge någon respons. Då såg jag att det blinkade OFF på växelmaskinen. Den var alldeles avstängd, men tillika hungrig på papperspengar. Och ingen personal fanns till hands, eftersom det är ett obemannat solarium.
Jag bjöd de anonyma och frånvarande solarieägarna på fyrtio kronor och använde istället den lilla minibankomaten där man kan betala för den dödliga strålningen med kort. Så jag betalade för en stund i solarium nummer 1. Sedan märkte jag att dörren till solarium nummer 1 var låst. Det var alltså någon där inne. Jag tyckte det var för pinsamt att knacka på och säga - "dö, dä ä jag som ha betala nu rå", så jag smög skamset från solarielokalen och hoppades att den som solat i solarium nummer 1, vars strålning jag fyllt på, inte hade somnat i den cyberaktiga cylinderformade maskinen och sedan vaknade som grillad spädgris och med begynnande malingt melanom. Just som jag kom ut från solarielokalen tittade solen fram för första gången på flera dagar så jag satte mig mot ett träd och njöt.
Ja, det är snurrigt nu. Men jag har roligt åt mig själv.
kalorier
Sedan jag börjat träna och leva sunt (ha ha ha) har jag fått insikt om just hur dåliga och dyrköpa godsaker egentligen är.
På konditionsapparaterna på gymmet finns det samvetestaxametrar som visar hur många kalorier man förbränner medan man plågas. På förpackningarna till exempelvis chokladbitar finns kaloriinnehållet redovisat. Och då behöver man inte vara mattesgeni för att räkna ut att en pytte 36 grams chokladkaka, som skulle passa i smurflandet, motsvarar 15 minuter på crosstrainern. Och man avstår även pygméchokladen. Jag undrar bara när det slutar kännas som att livet är en hel del tråkigare utan skadliga intag.
På konditionsapparaterna på gymmet finns det samvetestaxametrar som visar hur många kalorier man förbränner medan man plågas. På förpackningarna till exempelvis chokladbitar finns kaloriinnehållet redovisat. Och då behöver man inte vara mattesgeni för att räkna ut att en pytte 36 grams chokladkaka, som skulle passa i smurflandet, motsvarar 15 minuter på crosstrainern. Och man avstår även pygméchokladen. Jag undrar bara när det slutar kännas som att livet är en hel del tråkigare utan skadliga intag.
Hundstilen
Detta med träningen trappas upp. Jag tränar flera pass i veckan+styrka. I morse, innan jobbet, provade jag och Wombat lite Body balance. Det var ett yogainspirerat mördarpass, där vi skulle böja och bända våra stackars kroppar i alla möjliga omöjliga krumelurer. FÖR ER KÄNNEDOM: jag har en lång historia av hopplös stelhet och koordinationssvårigheter.
Det fanns olika positioner som deltagarnas kroppar skulle inta emellanåt. En sådan position hetten hunden och då kände jag mig som en sådan - en hund alltså. Hundar är kanske lite dumma och osmidiga, men ack så flåsande ivriga att vara till lags.
Fast det blir nog flera balanspass, eftersom det ändå var ganska härligt, och alldeles särskilt underbart var det när det var slut. I morgon bitti blir det spinning klockan 6.45. Jag menar allvar.
Om hunden, som innebär att stå på alla fyra från tårna, var kämpig, så kan du föreställa dig hur denna kändes.
Världens smartaste djur
Myran är världens starkaste djur i förhållande till sin kroppsvikt. Ett tallbar för myran är som en hel tall för människan - och säg den människa som orkar släpa en fullvuxen fura över axeln.
Undrar vad myrorna har för sig när det regnar? Om man riktigt tänker efter så inser man att man aldirg sett en myra i regnet. Kanske är det för att fallet från skyn är livsfarligt för dem. En enda vattendroppe kan bli en myras död. En vattendroppe för myran är som en swimmingpool för människan och säg den människa som skulle överleva att få en sådan vattenmängd över sig.
Jag tycker att människan bör fundera över detta - att världens starkaste djur kan utplånas av en simpel regnskur, och att myror just därför undviker att vistas utomhus i regnväder. Vi har mycket att lära av myror.
Gatufesten
Den här veckan är det gatufesten här i stan. Då är det fest på gatan. Folk äter grisig mat på gatan som de köpt i tält på gatan. Och så dricker de öl som de köpt ur andra tält på gatan. Och sedan lyssnar de på halvtaskiga coverband och typ E-type på kvällen och dricker sig packade som ägg. Ungdomar blir lobbade (socialtjänstslang för personer som blir omhändertagna enligt lagen om omhändertagande av berusad peron). Polisen och socialtjänsten har fullt upp med att hålla staden i styr. Vissa huliganer kastar tomma glasflaskor som krossas mot gatan och blir till splitter som sedan små hundar skär sina ömtåliga trampdynor på. Jag skyndar igenom spektaklet på väg hem från jobbet. Eller så tar jag en omväg, runt, går förbi Videoteket och hyr en rulle att se i hemmets lugna vrå.
Vattendraget
På väg till arbetet passerar jag denna damm. På hemvägen tar jag en annan väg, eftersom jag gillar att alternera mig. Vattendraget gör mig glad. På en sten en bit ut i sitter varje morgon tre manliga änder och sover, med näbbarna under vingarna. Jag tycker att de sover länge för att vara fåglar. Säg den sparv, mes eller skata som sover till kvart i åtta. Kanske är gräsänder lite dåsiga, lata till naturen.
Emellanåt bryts ytspänningen av en stillsam blubb med påföljande ringar. Då är det någon av rudorna som tar sig en skräddare. Rudan är en fisk som inte har stora krav på tillvaron, den kan leva i mycket syrefattigt vatten och på några decimeters utrymme när dammen är nästan bottenfrusen under den strängaste vintern. Informationen om rudan och dess anspråkslösa liv i en damm som egentligen inte är mer än en pöl, fick jag och Fredrik en solig dag i april, då vi stannade och pratade med en man som fångade småkryp vid vattenbrynet.
Emellanåt bryts ytspänningen av en stillsam blubb med påföljande ringar. Då är det någon av rudorna som tar sig en skräddare. Rudan är en fisk som inte har stora krav på tillvaron, den kan leva i mycket syrefattigt vatten och på några decimeters utrymme när dammen är nästan bottenfrusen under den strängaste vintern. Informationen om rudan och dess anspråkslösa liv i en damm som egentligen inte är mer än en pöl, fick jag och Fredrik en solig dag i april, då vi stannade och pratade med en man som fångade småkryp vid vattenbrynet.
Mannen visade sig vara en entusiastisk, lite nördig, biologilärare som var ute och anskaffade insekter vars utveckling skulle följas av eleverna på en gymnasieskola i närheten. I en vattenfylld burk bredvid sig på bryggan hade biologiläraren samlat en mängd olika vatteninsekter. En sort var särskilt intressant för den hade två långa ben och stora fötter som den liksom paddlade sig fram med.
Biologiläraren berättade också att dammen endast dränerats helt på vatten en gång - det var när man letade efter en försvunnen pojke 1988. Man fann aldrig pojken. Rudorna, som verkligen är tåliga djur, överlevde tömningen.
Allvarlig förlust
Åh, neeeeej! En nagel bröts av, när jag skulle krånga ut mangojuicen som satt hårt fast i kyldiskspiltan. Min sommar är förstörd.
Loppisfynd
I går var jag och några till hos fina Ulli på landet. Hon bor i ett drömlikt snickarglädjehus från förra sekelskiftet, med kakelungar och hela baletten. Ulli samlar på saker som andra inte vill ha - så förvarar hon ratet uppe på loftet i ladan och anordnar loppis på sommaren. Vi fick vip-förhandstitt. Jag shoppade som en tok, till kompispris förstås. Bästa fyndet var ändå en Crecent från sjuttiotalet, med brun ram och med ett högt och blankt stålstyre!
Denna bedårande vepa är stor, fast det syns inte här på bilden.
Underbara burkar - som att resa tillbaka i tiden trettiofem år.
Och så kunde jag inte motstå denna groteska tingest, mest på grund av den roliga detaljen med scotten i kopplet. Och jag måste erkänna att jag liksom gillar de inte så lite kitchiga kinagrejerna med importstämplar. Jag har några sedan förut...
Hysterisk china-baby. 20 kronor på Kupan. Den är verkligen ful, men charmen finns där. Och vissa ger 250 kronor på Tradera för ett exemplar. Det finns således ett visst samlarvärde. Oscar fick en liten kille ur samma serie, när han föddes.
Sedan finns det en kattkollektion också. Probably ännu tackigare än babyserien. 20 kronor på Kupan.
Ja,
Allt som glimmar är inte guld
Det finns inte mycket att berätta. Allt är egentligen ganska ointressant, jobb på heltid. Jo - idag efter jobbet handlade jag på den omtalade rean på Body shop. Hundrasjuttio kronor för tre eftertraktade produkter. Har länge drömt om de krämiga och väldoftande smören, men inte slagit till eftersom 175 kronor/burken aktiverar min snåltarm.
Det hade varit ett fynd om de inte orsakat klåda, väl applicerade på skinnet. Och om de inte stunkit så sötsliskigt och starkt. Undrar om de kan stämma mig nu för att jag säger sanningen, kroppsbutiken, eller om yttrandefriheten gäller.
Sedan kan jag släppa den stora nyheten att.......................................................................................................................................................................................................................jag har sparat ut naglarna. Har aldrig tidigare haft tålamod eller lyxen att inte behöva använda händerna till hårt arbete. Och nu är de rätt så långa. Just so you know.
Midsommar
Har varit nere i Stockholm sedan i onsdags. Som alltid maximerar jag tiden där nere genom att anlägga ett späckat schema. Bland annat hann jag besöka en av min barndoms stränder, tillsammans med min syster E-in och Oscar. Märkligt hur ynklig den tidigare så skräckinjagande trampolinen tedde sig, ur vuxna ögon, och hur liten och skruttig vattenrutschbanan i verkligheten var. Oscar älskar vatten och tog sig årets första dopp.
Vi intog en härlig lunch i gröngräset, men fick objudna gäster innan vi hunnit äta färdigt. Mitt i måltiden invaderades filten av ett gäng helt ohyfsade halvvuxna andungar. De var helt kompromisslösa och brydde sig föga om våra schasanden. Tillslut gav vi vika och lät dem länsa faten, för att sedan, likt en loppsvärm, dra vidare till nästa oskyldiga pick-nicksällskap. Det var en helt igenom rolig dag.
Helt hänsynslösa slukar de resterna av vår fina lunch.
Själva midsommarafton blev som förvätat när man tillbringar den tillsammans med nära och kära - underbar! Vi var i moster Ankis kolonilottstuga i Bromma. På dagen spelade vi femkamp, där priset för vinnaren var att bli bjuden på fika av förlorarna efteråt. Jag och moster slutade på samma poäng och efter viss övervägning utkämpades en hätsk utslagningsmatch vid tombolan - där den som först fick vinst även skulle koras som segrare av femkampen. Anki vann förstås (ha ha, det fikat blev dyrt även för henne, eftersom det krävdes en del lotter och lotterivinsten bestod av en tajny-wajny Japp) Den största förloraren var ändå jag, som både köpte lotter och betalade min del av mosterns fika, men kul var det!
På kvällen besökte jag och den sjuttonåriga kusinen dansbanan vid grann-koloniområdet och shakade loss fullständigt till trubaduren som rockade hårt, tillsammans med sin gitarrplojnkande tonårsson. Dansgolvet var knökfullt och alla hoppade och slängde sig i takt till fyrtaktsdunket i de banala sommarlåtarna. Det var roligt! Män verkar gilla sjuttonåringar. Kusinen var flitigt uppvaktad av snygga men skandalöst mycket äldre killar. Åldern på kusinen tycktes inte vara ett problem, det var först när hon berättade att hon var upptagen som de gav upp. Ja, jag säger då det...GRISAR är de allihopa!
Tåpotatis, kärlek
Jag är inte särskilt sund till sinnes till vardags. Säg den som har tid att vara det i detta tidevarv. Jag är som en motor som går på tomgång och bara rusar på oreflekterat. Jag gräver ned mig i arbete och hinner inte tänka och känna, efter klockan sjutton. Kanske finns det lite tid på helgen, som nu.
Under semesterresan fanns ingenting att fördjupa sig i, efter att jag sträckläst de tre böcker jag hade med mig. Och en solig dag satt jag med fötterna djupt nedgrävda i sanden, med medelhavets brus i öronen, och kom att vicka på tårna så att de grävde sig upp genom sandtäcket och ploppade fram som små färskpotatisar ur försommarmyllan. Då upptäckte jag att jag grät. Jag hade associerat till "potatistår".
Under semesterresan fanns ingenting att fördjupa sig i, efter att jag sträckläst de tre böcker jag hade med mig. Och en solig dag satt jag med fötterna djupt nedgrävda i sanden, med medelhavets brus i öronen, och kom att vicka på tårna så att de grävde sig upp genom sandtäcket och ploppade fram som små färskpotatisar ur försommarmyllan. Då upptäckte jag att jag grät. Jag hade associerat till "potatistår".
När jag var liten och mormor och jag besökte badstranden brukade vi gräva ned fötterna och leka att tårna var potatisar som kom fram när man vippade på dem. Jag erinrar mig att mitt betydligt yngre jag tyckte leken var både rolig och spännande, eftrsom man aldirg kunde vara riktigt säker på när den andres potatisar var mogna (ja, vi barn av sjuttiotalet var betydligt mer lättroade än dagens ungar som behöver fartfyllda och händelserika tv-spel. I en värld utan ständigt närvarande multifunktionella och mediala apparater fick man förlita sig på den egna fantasin - tack och lov). Och plötsligt blev jag så sorgsen där på stranden, nästan trettio år senare och hundratals mil bort. Jag saknade mormor så! Och just där och då hade jag velat få en chans att tacka henne personligen för en underbar barndom!
Apropå tår och fötter - under min uppväxt brukade mormor göra pedikyr på mig. Hon fyllde en gul balja från Scholl med så hett vatten som fötterna tålde, så hällde hon i Scholls fotsalt - sedan fick jag sitta så länge jag ville och när jag var nöjd lade hon en fot i taget över sina knän och slipade bort förhårdnader, klippte och fiade naglarna och smorde in foten med mjukgörande salva. Det var bottenlös omsorg, omtanke. Att vårda en annan människas fötter är ett traditionellt sätt att visa kärlek och underkastelse. I bibeln tvättar Jesus lärjungarnas fötter:
Efter att han hade tvättat deras fötter tog han på sig manteln igen och satte sig ner och frågade: Förstår ni vad jag har gjort?Ni kallar mig 'Mästare' och 'Herre. Och eftersom jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, så är ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel som ni ska följa: Gör som jag har gjort med er.Det är sant att tjänaren inte är större än sin mästare. Inte heller är budbäraren viktigare än den som sände honom.Det ska bli till stor glädje för er om ni förstår detta och praktiserar det.
Johannes 13.
Mormor var inte religiös - nej, snarare tvärtom, och hon skulle inte vara särskilt förtjust i att bli jämförd med Jesus ("äsch" - skulle hon säga). Men hon förmedlade och levde samma budskap om kärlek, gemenskap och jämlikhet. Och mormor satte undangatslöst barnen och de svaga främst. Hon var en sådan människa, självuppoffrande. Hon hade passat utmärkt som gudsfruktig och kyrklig, en sådan tant som broderar kuddar på uppdrag av Röda korset och bakar fika till söndagens kyrkkaffe.
Här är hon på konfirmationsdagen, älskade mormor Lilian. Och pretty much där slutade hennes religiösa karriär.
Apropå tår och fötter - under min uppväxt brukade mormor göra pedikyr på mig. Hon fyllde en gul balja från Scholl med så hett vatten som fötterna tålde, så hällde hon i Scholls fotsalt - sedan fick jag sitta så länge jag ville och när jag var nöjd lade hon en fot i taget över sina knän och slipade bort förhårdnader, klippte och fiade naglarna och smorde in foten med mjukgörande salva. Det var bottenlös omsorg, omtanke. Att vårda en annan människas fötter är ett traditionellt sätt att visa kärlek och underkastelse. I bibeln tvättar Jesus lärjungarnas fötter:
Efter att han hade tvättat deras fötter tog han på sig manteln igen och satte sig ner och frågade: Förstår ni vad jag har gjort?Ni kallar mig 'Mästare' och 'Herre. Och eftersom jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, så är ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel som ni ska följa: Gör som jag har gjort med er.Det är sant att tjänaren inte är större än sin mästare. Inte heller är budbäraren viktigare än den som sände honom.Det ska bli till stor glädje för er om ni förstår detta och praktiserar det.
Johannes 13.
Mormor var inte religiös - nej, snarare tvärtom, och hon skulle inte vara särskilt förtjust i att bli jämförd med Jesus ("äsch" - skulle hon säga). Men hon förmedlade och levde samma budskap om kärlek, gemenskap och jämlikhet. Och mormor satte undangatslöst barnen och de svaga främst. Hon var en sådan människa, självuppoffrande. Hon hade passat utmärkt som gudsfruktig och kyrklig, en sådan tant som broderar kuddar på uppdrag av Röda korset och bakar fika till söndagens kyrkkaffe.
Här är hon på konfirmationsdagen, älskade mormor Lilian. Och pretty much där slutade hennes religiösa karriär.
Sommarkänslor
Staden är vacker. Estetiskt tilltalande stenbyggnader från förra sekelskiftet. Och i utkanten karg industri, bucklig asfalt, rökiga skorstenar - Sverigenostalgi.
Men juni innebär alltid en rastlös längtan inom mig - oavsett vart jag befinner mig så drömmer jag mig bort - tillbaka eller till någon annanstans. Det pirrar i blodet och jag suktar efter...äventyr kanske. Livlighet.
Kanske längtar jag uppåt och ut på landsbygden nu. Har tänkt mycket på kalhyggen en tid. De är vackra. Kalt huggna, avskalade, stillsamma och...trånandes. Kalhygget väntar. Och så finns där frötallarna, de exemplar som enligt lagstadgar lämnats för hackspettar att hacka i, för termiter att gnaga gångar genom, för att kottar ska gro, slå ut, falla till marken och bli till nya naturliga furor - naturvård. Frötallarna är kalhyggets stolta solitärer och dem som bär minnet av kronors sus och strilande morgonstrålar mellan grenars verk. Vissa av dem dör i förtid - kanske av sorg - och förvandlas till nakna spökstoder, barklösa silvergrå, kusligt förvridna versioner av sina levande jag. Det är ensligheten med kalhygget jag tycker om, den vemodiga lyriken i det.
Detta är en bild tagen i farten, på väg uppöver - till så långt man kan komma västerut i Västerbotten innan Norge infaller.
Men juni innebär alltid en rastlös längtan inom mig - oavsett vart jag befinner mig så drömmer jag mig bort - tillbaka eller till någon annanstans. Det pirrar i blodet och jag suktar efter...äventyr kanske. Livlighet.
Kanske längtar jag uppåt och ut på landsbygden nu. Har tänkt mycket på kalhyggen en tid. De är vackra. Kalt huggna, avskalade, stillsamma och...trånandes. Kalhygget väntar. Och så finns där frötallarna, de exemplar som enligt lagstadgar lämnats för hackspettar att hacka i, för termiter att gnaga gångar genom, för att kottar ska gro, slå ut, falla till marken och bli till nya naturliga furor - naturvård. Frötallarna är kalhyggets stolta solitärer och dem som bär minnet av kronors sus och strilande morgonstrålar mellan grenars verk. Vissa av dem dör i förtid - kanske av sorg - och förvandlas till nakna spökstoder, barklösa silvergrå, kusligt förvridna versioner av sina levande jag. Det är ensligheten med kalhygget jag tycker om, den vemodiga lyriken i det.
Detta är en bild tagen i farten, på väg uppöver - till så långt man kan komma västerut i Västerbotten innan Norge infaller.
Verkligheten har återupptagits
Jag drack de efterlängtade islatte-drinkarna under resan. God mat åt jag också. Och så slank det ned något färgglatt och tomtebloss-sprakande alkoholhaltigt där mellan varven. De fyra kilona är med all säkerhet tillbaka. Men, men - det är bara att ta nya tag. Verkligheten har ju börjat om, allvaret, åtagandena, ansvaret etcetera, och då är det lika bra att äta tråkig mat och träna när man änså är igång.
Ikväll har jag svullat på de små mini-chokladmuffinsarna jag hittat på och bakat (sjukt goda!) och så har jag avnjutit ett färggrannt och fantasifullt Almodovár-drama, liggandes orörlig. Diabetes/hjärtinfarkt/stroke/cancer-framkallande bakverk och stillaliggande, kvällen till ära alltså. Men imogon återupptas sträng diet och träning. I morgon.
Ikväll har jag svullat på de små mini-chokladmuffinsarna jag hittat på och bakat (sjukt goda!) och så har jag avnjutit ett färggrannt och fantasifullt Almodovár-drama, liggandes orörlig. Diabetes/hjärtinfarkt/stroke/cancer-framkallande bakverk och stillaliggande, kvällen till ära alltså. Men imogon återupptas sträng diet och träning. I morgon.
