Mental istid
Jag orkar ingenting, minst av allt studera. Mina skolprestationer har dalat käpprätt nedåt sedan i december. Kanske att uppsatsen tog kol på mig...Jag vet inte, men jag känner mig alldeles håglös, passiv, apatisk, slö, omotiverad och på något vis livsfrånvänd och jag finner mig fullständigt likgiltig inför detta faktum. Absolut ingenting gör mig glad, inspirerad eller upprymd, inte ens förestående möten med familj och vänner.
Jag sover nästan hela dagarna och suddar till långt fram på småtimmarna och det känns fullständigt omöjligt att ta sig ur den spiralen. Jag ser medvetet till att förlägga alla måsten (tvättid, arbete, flygresor) till kvällstid, för att undvika uppvakandet till det Normala livet.
Det är svårt att veta säkert vad som är orsak och verkan. Kanske är det min "trötthet" som leder till att jag inte ser någon poäng i att vara vaken och aktiv på dagen, eller så är det den avvikande dygnsrytmen (och skammen däröver) som föranleder kraftlösheten.
Hur somhelst måste jag försöka bryta det destruktiva mönstret, trots att jag inte känner någon lust eller ens besitter egen drivkraft till att göra det. Så i morgon skall klasskamraten hämta mig och tvinga mig till skolan. Ibland finns det ingen annan utväg än tvångsåtgärder, tyvärr.
http://www.youtube.com/watch?v=_jUM4ZV2pV8
Ibland kan lite patetisk Kent lindra och skänka en aning insikt
Jag måste säga det; jag tycker att Björn Ranelids "Kniven i hjärtat" inte främst skildrar den tilltänkta intrigen, den berättar istället historien om en bombastisk, egocentrisk och kvasi-intellektuell författare. Jag kan för mitt liv inte förstå hur Ranelid kan ha vunnit allmänheten och diverse recensenters erkännande! Jag läste honom, mot bättre vetande, därför att han vann någon form av legitimitet i skenet av Per Olov Enquist, sittandes i samma tv-soffa som PO. Och PO verkade lite kompis med honom (nu inser jag att det handlade om pragmatiskt medlidande), vilket väckte mitt intresse för denna prudentligt överfriserade man och hans alster.
