senblommning

I går var jag och fikade med mina älskade systrar och lille Oscar, på ett barnvagssvänligt café i närförorten, tillika staden där vi växte upp. Ingen av oss bor kvar, men Bale jobbar i en skola ett stenkast från centrumet, så vi träffades efter hennes arbetspass och tog en riktig långfika. Jag älskar mina systrar! När vi träffas retas vi med varandra och de råa skratten är många och härliga. I går gaddade de ihop sig mot mig, och det är inte riktigt lika överväldigande roligt som när man är allierad med någon av dem. Det är som ett lotteri varje gång, vem som kommer att bli utatt. Men, man bjuder ju på sig själv liksom...


En välkänd vy, som jag skådat nästan var dag under min uppväxt. En del av shoppingcentrumet, stadshuset, ett blåkullahus, det gamla vattentornet där det skall bo en framgångsrik konstnär, och i husen med röda tak, där växte jag upp. Barndomsstaden har väl alltid en särksild plats i en människas hjärta - den representerar det bekanta, trygga och förutsägbara.



Oscar älskar att bli vibrerad. Vi raljerade om "shaken baby syndrome".



Två av Oscars förebilder



Ja, kanske finns det underlag för ett akut omhändertagande. Jag vet inte - måste läsa färdigt den här sista kursen först...