senblommning

Idag har jag suttit på skolan och pluggat ikapp lite släpande skolskit. Jag var så illa tvungen, eftersom jag ämnar hämta ut den där förbannade examen i början på sommaren, för att få något av de mer och mindre spännande jobb jag sökt. 

Önskedrömsjobbet är på Stadsmissionen i Stockholm. Jag skrev ett riktigt smörbrev, direkt från hjärtat, till dem. Kanske var jag en aning för mallig angående mina förtjänster ändå - jag föreställer mig att gudsfruktigt folk hyser en viss förkärlek för finkänslig ödmjukhet. Vi får se. Det jag gillar med ideella organisationer av det slaget är att de faktiskt främst företräder och finns till för den utsatta människan här och nu - förutan kontrollerande, moraliserande förbehåll, normaliserande intentioner och bromsande, byråkratiska principer. Thats the shit!

Jag tror att jag skulle ha vissa svårigheter med att anpassa mig i någon bajsnödig slicka-uppåt-och-sparka nedåt-papperskvarn. Jag ogillar starkt de tre M:n: Manualer, Modeller och Metoder, som många kommuner och landsting formligen verkar avguda. Jag tror mest på M för medmänsklighet. Bäst för mig vore det att jobba på fältet - i det omedelbara nuet för, med och nära de människor som kanske hemsöks av gårdagen och som tappat tilltron på livet och framtiden. Där kan jag fungera, eftersom jag intalar mig att jag möter mina medmänniskor där de befinner sig och gärna uppmärksammar dem på deras bästa egenskaper.

Jag umgås med brukarna på mitt jobb, beter mig ungefär som jag gör med vilken vän som helst. Jag har ofta väldigt roligt på jobbet och ibland får jag dåligt samvete för att jag får betalt för det. Jag tror att jag, tillsammans med de flesta som bor där jag jobbar, har byggt ärliga relationer med var och en. Det är min fasta övertygelse att det är i ömsesidiga relationer människor växer tillsammans. Ingen gynnas av så kallade professionella förbindelser, varken givaren (den profesionelle, den som skall vara empatisk och ständigt, onaturligt, reflektera över sitt agerande i förhållande till den andre) eller mottagaren av tjänsten (den underställde och beroende - den som skall handla oövervägt i förhållande till den andre, så att den andre kan se vad som är problemet behandla detsamma - den som är tacksam, skamsen och förbannad).

Jag tror inte på behandling dygnet runt - att vissa människor tjugofyra-sju ska vara föremål för olika insatser. När ska då den människan få vara bara människa och inte till viss del sitt problem?

Men jag har trots allt sökt en del back-up-jobb som pappersvändarsocionom, trots att jag vet att det skulle göra mig olycklig. Sedan har jag sökt ett intressant arbete som undersköterska på en klinik för tjejer med anorexi.

Ja, vi får se vad framtiden har i sitt sköte.





Jag skickar er som lov'in.

     



Den internationella kvinnodagen var också semmeldagen idag. Ikväll firade vi bemärkelsedagarna med oanimaliska fettisdagsbullar (min mage välkomnade kokosgrädden med öppna (t)armar) och intressant humanitärsnack. Jag älskar Å och M, att resonera tillsammans med dem! Kvällen till ära avhandlade vi bland annat korkad, sexistisk, amerikansk självhjälpslitteratur och senare dödsstraffets inhumanitet (M hade hört om en så kallad ond människa som satt i en liten, liten cell 23 timmar om dygnet och "rastades" en timme på en inburad gård som var i storlek med köket där vi satt - fy, fa-an). Sedan pratade vi om etiska dilemman i psykiatrisk behandling, motsättningen mellan normalisering (anpassning, vilket kan leda till avstigmatisering, men som också äger ett visst mått av  despotiskt moraliserande) och rätten att få vara en obehandlad (och accepterad) unik individ. Jag myntade en ny böjelse på ordet dilemma - nämligen dilematiskt. Jag tänker att det kan bli tal om att kontakta Svenska akademien, ha ha.

Under stjärnorna på vägen hem tänkte jag att det är fint att jag har några månader kvar här och att jag måste ta vara på de återstående dagarna i norrland. Dagarna av ro, vänstertugg, stjärnhimlar och acceptans - för snart är sådana företeelser kanske ett minne blott. Jag känner vemod inför Stockholmsprojektet - det finns ju åtskilliga orsaker till att jag blev kvar här för mer än tio år sedan.

Jag pratar mycket med F i telefon och det är en tröst att han verkar totalt opåverkad av den stress-framkallande multistimulansen i storstaden. Han kör sitt (anti)rejs liksom. Skönt.

Har varit i storstaden för att flytta in i den nya andrahandslägenheten. Vi har sagt upp lägenheten här i norrland och nu svävar vi fritt på något vis. Det känns lite rörigt, ostadigt - framtiden oviss. Hur länge kan vi bo i lägenheten i Stockholm? Får jag ett bra jobb? Och så vidare. Det känns nästan hopplöst och detta manifesteras som en molande värk över vänster ögonbryn.

Innan vi flyttade in (well, ställde_in_våra_väskor - vi temoprär-bor light) i lägenheten åkte vi en stor båt och kollade in Helsingfors. Fartyget var skamfilat och knappast renoverat sedan jag besökte det senast, för kanske femton år sedan. Den i det närmaste nödvändiga buffén var storköksäcklig, som kärlekslös skolmat, bukfyllnad, grogg-grund för bestialiska färjeresenärer. 

Besättningen skötte sina arbetsuppgifter som underhållare/livräddare mekaniskt, med metallisk klang. Som trötta papegojor, fastnade på repeat, presenterade de urusla underhållningsnummer med artister iklädda österopeiskt åttiotalsmode eller specialerbjudanden från baren (a´la "köp en billig öl - få en shot på köpet"). Det var uppenbart att fartygsbolaget ville att man skulle konsumera, dricka så mycket som möjligt - mot "konsekvenserna" fanns det vakter och celler.

Och jag lät mig nästan förhäxas till att mata de färggranna och musikaliska slotmaskinerna som blinkade, spelade och rasslade inbjudande. Men jag har tydligen starkare karaktär än momo, som när vi "tax-free-kryssade" från sommarstugan i Roslagen till Åland, hade en slotmaskinsspelbudget på 1000 (tusen) kronor (och detta var i början på nittiotalet). Till vardags nöjer hon sig med en spontan trisslott någon gång i bland, men när vi åkte till Åland - då hängav hon sig fullständigt åt speldjävulen! Ja, aktiviteterna på storbåtar av det slaget är kanske en aning taffliga och simpla - allt i syfte att, profithungrigt, uppmana passagerarna att leva ut sina mörka lustar - aktivera beteenden sprungna ur "dåliga" gener och/eller olyckliga sociala arv.

På natten var färdunderlaget ömsom kraftig is, som ljudligt bröts med kölen, ömsom extrema vågor - så att sova var inte ett alternativ. När sjögången var som värst och hela skutan gungade och dunsade på vågorna (och vi hunnit avhandla glappande bogvisir och det orimliga i framgångsrika räddningsaktioner mitt ute på havet), gick jag upp till nattintendenten och frågade om det fanns risk för livet, och om vi (som var rejält sjösjuka) kunde kliva av i Mariehamn på Åland, så desperat var jag! Karlen i receptionen skrattade slentrianmässigt och förkunnade sakligt att sydliga vindar ger rejält gung. Så åter till hytten, oron, sömnlösheten och med några strofer ur Cornelis Ångbåtsblues ständigt för det inre örat: "Bli're haveri eller kollision - så finns det en flytväst åt var tionde person, livbåtar saknas tyvärr denna gång - men vi har servering i vår aktersalong". Ha ha ha. Ja, sjöresan var ett verkligt äventyr!

Den finska huvudstaden var lugn, fridfull och vacker på ett naket, okonstalt sätt. Några kyrkor yttrade sig med förgyllda tinnar och torn, som ståtliga minnesmärken över det ryska inflytandet på landets historia. I hamnen låg ett fartyg som skulle till St Petersburg och då kom vi på att vi naturligtvis måste åka dit snart. Vi har ofta pratat om att fara till Ryssland och F har läst språket och kan säkert beställa in Wodki och rödbetssoppa på felfri ruski. Men till ryssland tar vi flyget.

Uspenskijkatedralen på Skatudden blev färdig år 1868 och är den största ortodoxa kyrkan i Västeuropa. Denna kyrka förtrollade mig. Det var en rejäl bestigning för att komma nära denna fantastiska byggnad och på en skylt stod det på både finska och svenska "inget vinterunderhåll" vilket innebar att vi fick halka upp och kana ned, men det var det värt!!!

 

De var jätte, jättenära att jag inte for på det obligatoriska seminariet i morse, men jag gjorde det i alla fall. Jag måste också i fortsättningen minnas hur det känns efteråt, när jag har genomfört det jag måste (och vill). Jag måste lära mig att tänka "ovanför" den omedelbara känslan och ta kloka beslut jämt. Nu är mitt mål att fixa den här jävla examen, trots att motivationen är lika med noll och att jag kommer att måsta jobba skithårt för att komma ikapp det jag missat sista månaden.

Och så lite självanalys...

Jag känner kanske inte lust inför den stundande examinationen därför att jag är alldeles för medveten om vilket svårt och krävande yrke som väntar mig. Eller så är det så att jag vet att jag i och med avslutad utbildning kommer att flytta till annan ort. Samtidigt som det är spännande att börja om är det ju jobbigt att flytta, riva upp sociala och situationsspecifika band. Sedan kan det också vara så att jag känner besvikelse för att det inte blir mer än såhär, inte märkvärdigare liksom. En epok i mitt liv är till ända och det är ju ett avsked också och jag gillar inte separationer.


Puss