senblommning

Igår bjöd vi F:s kusin och hennes man och deras lilla "Kersitn" på lunch. Kerstin är verkligen ett receptivt barn som ivrigt och till synes kunskapstörstande immiterar de läten och miner man utsätter henne för. Vi hade jättetrevligt!

På kvällen for jag och hälsade på min syster och hennes kille. De bor nästan precis där Fredrik ska hyra en liten lägenhet från och med om några veckor. Området verkade lugnt, med stockholmsmått mätt. Men när jag och Bale väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka till pendeltågsstationen, ivrigt diskuterades feminism och kvinnohistora (utifrån vitt skilda perspektiv skulle det visa sig), var det några oroväckande ungdomsfigurer som figurerade där vid hållplatsen. Jag beslutade mig resolut för att undvika att vistas utomhus sena kvällar och nätter, när jag är där på besök. Ja, man blir alltmer medveten om sin dödlighet ju äldre man blir och nu blev de alldeles uppenbara - skillnaderna mellan storstaden och norrland. Dessa, och rimliga orsaker därtill, får jag säkert tillfälle att dryfta någon annan gång.

I dag är jag hemma bara. Det är ganska skönt att slappa, medan maken är på jobbet. Jag inser fördelarna med hemmafruskapet (förutsatt avsaknad av skrikiga och krävande ungar). Dagen förflyter i sakta mak, med enbart disken, lite matlagning och billiga såpoperor och talk-shows på agendan. Varje gång jag ser Oprah show rättfärdigar jag, inför mig själv, mitt USA-förakt - ändå kan jag inte sluta att med skräckblandad förtjusning se när värdinnan (mer eller mindre explicit) berättar om sin egen fulländning, säljer in produkter eller människor och delar ut presenter som publiken skriker sig hesa av hysterisk upphetsning för. Jag tycker Oprah Winfrey show borde byta namn till "American commersial show for promoting capitalist-consuming behavior and old-fashioned christian values (all presented in a cheezy, sentimental way)".

Ja, och sedan såg jag ett program på Animal Planet, som handlade om husdjur och hur det kommer sig att vi älskar våra katter och hundar så gränslöst mycket. Hundar och katter har, enligt programmet, spegelneuroner precis som vi människor. Spegelneuronerna är de hjärnceller som förmår fyra månader gamla Kerstin att härma mina ansiktsuttryck, eller låter mig förminna vad en annan människa kanske behöver, enbart med utgångspunkt i affektuttrycken i den andres ansikte. Våra bästa fyrbenta vänner upplever alltså det vi kallar för medkänsla, eller sympati. Detta är knappast någon nyhet för djurägare som blivit tröstade av en katt eller uppmuntrade av en hund, det är ju som att de känner på sig vad man behöver. Tv-programmet var smäktande, med en hel del snyfthistorier i Oprah-stuk (vilket här ursäktades) och jag fällde nog en och annan tår - kanske för att jag saknar Chicki.