Idolen
Jag hade i mina tidiga tonår, i likhet med de flesta andra, affischer på snygga, beundransvärda och kända människor från amerika, uppsatta. Bilderna lirkades försiktigt ut ur OKEJ eller Frida, så att det inte skulle bli märken efter häftstiften i vikskarvarna. En plansch minns jag särskilt, den föreställde Patrick Swayze i smörig pose, med gitarren mot låret och glänsande hockeyfrisyr. Jag tror att det var under den värsta Dirty-Dancing-hysterin. Kanske bar han ett brottarlinne, eller så var det en brunbeige Lasse-Berghagen-kavaj. Jag minns inte riktigt.
Annars var det väl Pitt och Depp som hängde hos mig, som hos de flesta andra. Men jag var inte särskilt in-to-it, hela den här idoldyrkargrejen. När andra hade tapetserat hela sina rum med idolbilder, hade jag förpassat affischerna till garderobsdörrarna, där de fästes med häftgummi. Det arrangemanget kändes inte lika definitivt och destruktivt som tejp och knappnålar och ärrade tapeter. Egentligen tyckte jag nog att det såg ganska skräpigt ut med veckotidningsblankt pappersslarv med porträtterade låtsaskarlar som tittade ned på en.
Sedan kom Torgny och nu funderar jag helt seriöst på att rama in honom och hänga honom i en viktig vrå. Jag tror han skulle göra sig bra omgärdad av en mindre, murrig sextiotalsram. 
