The eye, fortsättning
Jag sov hemma i natt i alla fall. Kändes föga lockande med luftmadrass och sovtäcke (klasskamratgrannen har just flyttat in och inte hunnit få in någonting i lägenheten än). I morse såg jag sjuk ut. Och det kändes sjukt, som att halva ansiktet var tjockt, ostyrigt och lite avdomnat. Vänster öga var totalt igensvullet. F slet upp mig ur sängen och skjutsade mig till akutmottagningen. Jag fick nästan omgående träffa en läkare som utan större dramatik konstaterade att det handlade om Blefarit (ögonlockeksem på vanlig svenska). Jag fick kortisonsalvor som jag ska behandla med i en månad.
Och när jag började tänka lite så har jag från och till haft problem med irritation och klåda omkring ögonen i flera år, kanske ända sedan barndomens ihärdiga kliande och flammiga hud, problem som jag hittills framgångsrikt behandlat med påhittiga huskurer och vanlig receptfri Hydrokortison. Kanske var det den panikinköpta, parfymstinna mascaran i gul flaska som jag använde en gång tidigare i somras, som förvärrade mina annars lindriga symtom. Kanske var det denna stressiga sommar.
Nu känns det som att Chickis aktier steg en aning igen, för det är sannorlikt inte hon som orsakat mina problem. Mina erfarenheter är i alla fall att ögoneksemen beror på kontakt med kosmetiska produkter som innehåller ämnen jag är överkänslig mot. Läkaren trodde inte heller att utslagen/svullnaden berodde på kattallergener. Han sade i princip att det handlade om kontaktallerig och jag har ju knappast smort in mig med Chickis exremeter (fast - överväldigad av vår kärlek - burrar jag ofta in mig i hennes päls).
Efter en smörjning med kortisonsalvan känns det redan en liten aning bättre. Nu har jag "bara" en röd tira omkring ögat.
Svullanden har gått ner.
Besöket på akuten fick som konsekvens att vår dag med pojkarna blev inställd - men vi får ha dem nästa helg. Jag behöver ha dem!
Nä, nu ska jag baka moccarutor!
Kramen
The eye
Jag ska prova att sova i min klasskamratgrannes lägenhet i natt och se om det blir bättre av att vara någon annanstans (där inte Chicki finns).
Allting känns bara så jävla hopplöst just nu. Katten är väldigt viktig för mig, för oss. Och om det inte är katten så kan jag inte förstå vad det här handlar om. Katten är den senast tillagda allergialstraren i min tillvaro, tror jag åtminstone. Men vi klurar och klurar på alternativa miljöbovar. Vi vill så gärna att det ska vara någonting annat. Och kan det vekligen handla om allergi när bara det ena ögat är påtagligt påverkat, och det inte rinner från varken ögon eller näsa? Ja, framtiden får utvisa...
Svullögat i morse
Fyndat i hemmet med omnejd
Min yngre halvbror har inte hört av sig på några veckor. Lite trist, men jag var faktiskt mentalt förberedd på att han bråddes på far sin.
Jag fick ett energiryck och städade i natt. Fram till närmare fyra höll jag på och rensade i eftersatta lådor och överbelamrade skåp. Jag lyckades slänga en hel del skit och det känns alltid så befriande att bli av med ratet. Sedan hittade jag en del skatter i stökgömmorna också. Bland annat ett par efterlängtade söta örhängen (som jag nu inte kan använda pga. nickelallergenerna), lite behövliga bläckpennor, cd-skivor, ett halvfult armband i hårdplast och en massa andra saker, som jag letat efter i omgångar. I bland får jag städryck och då skurar jag så att skummet yr, dammsuger tills lemmarna värker och kastar säckvis (kanske lite lätt överdrift där) med grejer.
Jag är i grund och botten en liten samlare, för det är inte utan viss smärta jag kastar saker och i bland kommer det saker ut från soprummet och in i hemmet istället för tvärtom. I dag fann jag en alldeles prima gammal emaljgryta, i behållaren för metallinsamling (?), som nu tjänar som kruka åt en av mina Fredskallor. Fantastiskt charmig atteralj! Ja, man kan verkligen fynda på de mest otroliga ställen - till och med i sina egna skåp, lådor och återvinningslokaler...
För övrigt har jag inte gjort mycket i dag. Tänkte återuppta "sommarkursen", men sket i det. Jag njuter av att bara vara nu. Och det måste kanske få vara så. Jag har i stort sett varit 150 % aktiv med studier och arbete i fyra år nu. Behöver vila.
Nä, nu ska jag nog ta mig ett glas rosé.
Kramar
Fika
I morse åt jag frukost på ett café tillsammans med två fina väninnor. Vi hade trevligt och pratade om katter, hundar, vården, skönhet, filmer - det vanliga.
Julianne är vacker också när hon är sorgsen. Hennes skönhet är som spröda, tunna pärlemorsblad. Jag tänker på en hind - så oerhört skön i sin bräcklighet. Men så ledsen. Jag önskar att jag kunde se, men jag är blind och tafatt. Jag önskar att hennes smärta inte fanns. Jag vill henne allt gott i världen.
Farrah hade fulländat sitt frisyrprojekt. Det svallande håret såg fantastiskt ut! Hon har verkligen slagit ut som en nyponros det senaste året. Jag beundrar hennes karaktär!
Framåt kvällen kom min närmsta kompis i klassen över en stund. Vi har blivit grannar, så jag kan nog se fram emot härliga höstkvällar med kaffe och cigg häruppe på höjden.
Imorgon är det den tjugonde augusti. Redan.
Den allergiska relationen
Produkterna som ska rädda vår kärlek.
I dag sov jag länge. Har ännu inte lyckats vända dygnet till rätta efter arbetsnatten.
Framåt eftermiddagen tog jag en promenad ner till skolan, där jag skrev ut några kopior till F på biblioteket och gick upp på institutionen och hämtade min senast rättade inlämningsuppgift - min praktikuppsats. Jag har känt mig lite spänd inför att läsa lärarens feedback, eftersom jag i texten varit extremt kritisk mot såväl min handledares (auktoritära) ledarstil som hela den (kallt resultsatinriktade och snäva) organisation hon representerade. Men det var idel lovord från den rättande läraren. Hon skrev till och med: "Känn dig mycket STOLT över att du kunnat reagera och reflektera och stå upp för din etiska grundhållning. Jag tycker också att socionomprogrammet ska vara stolt över att ha en sådan student som du - det ger mig hopp." De orden värmde verkligen - kanske så pass att jag får nya krafter till att färdigställa slutuppgiften till den lite smått tungrodda sommarkursen (som inte längre är någon sommarkurs).
På hemvägen från universitetet tog jag svängen förrbi apoteket, där jag hämtade ut Chickis receptbelagda allergimedicin och shoppade receptlösa allergimotverkande produkter till mig själv. Ha ha ha - det är lustigt för det kan vara så att Chickis konstaterade, men outredda, allergi riktar sig mot människor (vissa katter är allergiska mot homo sapiens) och att jag i min tur är allergisk mot henne. Där ligger vi och gosar - hon upptagen med ett ihärdigt kliande, bitande på blåsorna som ibland uppstår på bakbenen kortisonbehandlingen till trots - och jag med svidande, rinnande ögon. Vår allergiska relation ger en helt ny mening åt "att inte tåla varandra".
Sedan tog jag vägen förbi lilla Ica-affären där jag införskaffade ingredienser till kvällens middag: laxpasta med saffran och rosépeppar. Det är mitt bästa egna recept.
Kram
Slapp dag och förvärrade symtom
Mina allergiska symtom blir vara värre. På morgonen är ögonen svullna och rinner och kliar utav bara helvete och min hårbotten är som en enda stor, vätskande, skorpa. Ja, det är lika vidrigt som det låter och allergimedicinen verkar inte hjälpa. Fuck! Och jag känner mig inte vacker precis - kan inte heller sminka mig för att ta fokus från de osmickrande röda ögoninramningarna, eftersom make- up förvärrar problemen. Vad fan göra? Jo, först och främst ska jag försöka eliminera samtliga potentiella allergiframkallare (Chicki exkluderad) och byta ut alla roliga allergifarliga produkter mot tråkiga allergivänliga sådana och om det inte hjälper måste jag ju be doktorn utreda vad (vem) exakt jag är allergisk mot och sedan måste jag väl take action - eller inte...
Jag jobbar inom demensvården natten mot tisdag, så jag ska försöka vända på nu. Måste vara vaken i några timmar till och sedan sova halva dagen i morgon. Det är nog inte bra för den mänskliga kroppen och själen att jobba nattetid (allting hamnar liksom i ofas) men hey - vad gör man inte för lite stålar?
Nä, nu ska jag fortsätta att göra allt som är ingenting.
Baj
Öst, mittemellan och väst
I dag var vi vid havet. I bland åker vi bara dit och sätter oss och blickar ut över det glittrande oändliga, dricker kaffe ur termos och pratar. I dag for vi till udden där de tre ståtliga vindkraftverken svänger sina gigantiska, men graciösa vingar som, på nära håll, får solen att blinka. Vi lutade ryggarna mot ett av kraftverkens solida stomme och vände våra ansikten mot solen. Det är egentligen förunderligt hur tysta de är, de liksom bara svischar lugnt och fridfullt. Och vackra är de - fantastiskt vackra, vindkraftverken.
F älskar havet. Han brukar säga att de första han ska köpa, när vi har arbeten och bättre ställt, är en båt. Han tycker att havet representerar ren frihet och det verkligt levande i livet. Jag är väl inte riktigt lika imponerad. Nog är det fint och så - silvervattnet, fyrarna och skären - men havet gör mig rastlös och i hjärtat är jag en sann fjällmänniska. Jag känner mig fri och lycklig i den friska fjälluften och i de hjärtskärande vackra omgivningarna, med vyer av blå fjäll och snöklädda toppar.
Är man antingen en havs- eller fjällsmänniska? Jag menar, finns de som liksom trivs bäst i inlandet (i den naturen) där i mitt-emellan-landet? Det kanske är som med politik - att de som inte riktigt kan bestämma sig för vad de tycker bäst om - kusten eller fjällen - de hamnar i inlandet (och röstar på socialdemokraterna)? Fast vissa stannar ju förstås där de är födda och känner sig trygga. Men även det är väl ett val antar jag, stannandet... Men den inlandsbo som hyser förkärlek till en viss extrem - färdas nog dit det lockar, åt öst eller väst, förr eller senare. Trenden är att fara österut om man bor i inlandet ovanför götaland åtminstone - det är vid kusten allt händer. Där finns städerna, de stora sjukhusen, universiteten och framtider.
Många häruppe far söderut, för där nere finns ännu större städer, sjukhus, universitet och framtider.
Jag färdades norrut, jag.
Virkning
Den Röda solhatten och Dahlian blommar för fullt
I dag har jag varit på stan och handlat garn - för nu ska jag virka en grej till min syrras unge, som anländer i oktober. Sedan satt jag på ödetomten, i mittenflygelns slagskugga, med ryggen mot det vita teglet och virkade, virkade, virkade. Och det gäller att inte ligga på latsidan, för detta är ett långkörarprojekt. F var med, han satt i solen och pluggade företagsekonomi.
Nu har vi just grillat burgare och ätit och för återstoden av den här dagen ser planerna ut som följer: virka, spela tv-spel, eventuellt se en film...
Sommarkursen har jag förlängt till i mitten på oktober. Kände att jag kunde behöva lite semester.
Kisses
Fin födelsedag
En bit av tårtan, som var tio gånger godare dagen efter
Födelsedagen blev fin. F:s familj kom hit och firade mig. Vi hade trevligt, trots att smågrabbarna (F:s systersöner) var lite dagiströtta. Bakverken blev uppskattade - i synnerhet mazarinerna och punchrullarna. Tårtan gjorde sig bättre i dag (men var inte fy skam i går heller) - det är som att smakerna (choklad och blåbär) behövde gifta sig över natten.
Svärfar tränade fotboll med minsten i hallen och störsten höll på med elektronik. De är olika, de bröderna. Störsten är lugn och "pillrig" - han har ett stort ordförråd för sina fyra år, vilket inte är så konstigt eftersom han alltid haft mycket att berätta (började tala tidigt). Minsten rör sig energiskt och har en medfödd bolltalang och ett sinne för sportiga aktiviteter, han lärde sig gå mycket tidigt men har aldrig varit någon talare. Dessa pojkar är våra ögonstenar och vi är barnvakt åt dem åtminstone en eller två gånger i månaden - för vår egen skull. Det är någonting befriande - nästan förlossande - med att umgås med barn. Allting är så okomplicerat och lite utrymme ges till grubblerier och oro när man är med barnen. Dagens aktiviteter går av bara farten och ingenting kan helt förutses eller planeras fullt ut. Det är nog ganska nyttigt att ha sådana barndagar för en stressad, nervös och kontrollfreakig student...
Jag fick ett X-box 360 av F och svägerskan och hennes man. Jag blev överlycklig eftersom jag börjat tröttna lite på PS2. Vi for på spelbutiken direkt efter att gästerna farit hem och köpte vårt första spel: Prince Of Persia (fyran). Jag älskar äventyrs/rollspel! Av svärföräldrarna fick jag underbart tjocka och härliga badlakan och handdukar och dessutom en inte allt för oansenlig summa kontanter (som jag förmodligen skall köpa en cykel för).
Ja, det var en lyckad födelsedag på alla sätt!
I dag har vi förstört en del av födelsedagspengarna på förbrukningsvaror och en sjukt högljudd dammsugare (som ändå inte var i allra billigaste laget) och nu ska jag spela, spela, spela (trots att spelet kanske inte var det bästa). Vi ska chippa konsollen - så kan vi spela allt möjligt sedan (bland annat det allra senaste Prince-Of-Persia-spelet). I bland, när jag kommit över något fantastikst roligt och spännande spel, blir jag beroende och säger till F: Ja, vi ses om en vecka då!
Jag hann även med ett besök på vårdcentralen idag angående mina, sedan någon vecka tillbaka, kliande, svullna och rinnande ögon. Jag fick träffa en trevlig distriktssköterska som trodde det handlade om allergi och ordinerade några piller som jag ska äta och se om det blir bättre - har jag tur så försvinner besvären permanent efter en kur. Annars vet jag inte vad jag gör - för jag misstänker kraftigt att det är chicki, eller rättare sagt allergenerna i hennes saliv, urin och päls, som är boven i dramat. En sak är säker och det är att Chicki aldrig kommer att vara någon annans än vår (min - bara MIN) katt!
Baj baj
Kontraster
I helgen jobbade jag på demensboendet igen. Jag gillar att umgås med människorna som bor där, leva mig in i deras världar, försöka finna vägen till varje individs innersta kärna, där jaget (eller själen om du så vill) finns inkapslat och åtminstone delvis bevarat, trots hjärncellsförlust och institutionalisering. Men arbetet består dessvärre i mycket liten utsträckning av det brukarna bäst behöver, dvs. social stimulans, fysisk beröring (hålla handen, taktilmassage eller skönhetsvård) och andra aktiviteter som bekräftar dessa människor, bejakar deras existens trots sjukdom och allvarliga funktionsnedsättningar och kan kan stärka deras ofta förvirrade självbild och ärrade självkänsla.
Nej, något större utrymme för sådana företeelser finns inte när man på helgkvällarna är en (1) ensam personal på åtta (8) boende. Hur skulle det kunna vara möjligt att se varenda en av dessa åtta individer i sin helhet och inte enbart tillgodose deras primära behov (mat, toalett), samtidigt som du ska packa upp de storkökstillagade och ditfraktade måltiderna, servera och serva alla åtta vid matobordet, plocka i och ur diskmaskinen, toapassa dessa åtta, hålla snyggt och prydligt i lokalerna, sköta tvättstugan, hålla koll så att ingen "vandrare" skadar sig själv eller andra, och dessutom förklara om och om igen att "Nej, det här är inget fängelse; Nej, inte heller ett mentalsjukhus" (vilket i realiteten är jordens lögn) m.m. När man hjälper en i säng, står någon av de andra sju och rycker i dörren, medan ännu en slår en sjua i fåtöljen och två andra hamnar i slagsmål med varandra, varpå resterande tre sitter vettskrämda och ser på... Är detta värdigt?
Och det är oerhört stressande att känna att man inte räcker till! Jag tycker att de gör det förjävligt bra, de som verkligen jobbar inom demensvården! Men jag tror dessvärre att de flesta som verkligen bryr sig om de gamla och försöker göra sitt bästa för dem, bränner ut sig förr eller senare. Det finns helt enkelt inte tid för att vara en god omsorgsgivare. När jag påtalade dessa resursbrister och uppmannade några i den trötta och till synes uppgivna personalstyrkan att kräva mer peronal, åtminstone så att de slipper jobba ensamma på helgkvällar och nätter, fick jag till svar att klagomålen inte skulle göra någon skillnad - det finns ju inte mer perngar - klagomålen skulle bara leda till att de fick jobba varannan i stället för var tredje helg och fler delade turer (sjukt arbetspass, då man jobbar på förmiddagen, har ledigt några timmar på eftermiddagen och sedan jobbar kvällen - dvs. att man är i tjänst under de mest hektiska och krävande timmarna). Snacka om moment 22, dödläge... Men jag menar att det behövs fler årsarbetare - inte omfördelning av den redan befintliga arbetskraften!
Alltså den som påstår att klassamhället är utplånat måste vara inbecill! Säg mig den välutbildade medelklassunge, med välbeställda föräldrar, en trygg och given bakgrund - som åtnjuter allehanda materiella och sociala förmåner - som skulle kunna tänka sig att arbeta psykiskt stressande och fysiskt påfrestande tiotimmarspass och till en förhållandevis låg ersättning? Jobbet i sig är det inget fel på - om det bara hade funnits mer tid (personal), tid för det där mänskliga, och att man fick betalt i förhållande till fysisk och psykisk/känslomässig investering. En generell löneökning på tio tusen/mån per anställd anser jag vara fullt rimligt i relation till arbetsinsats, så som läget ser ut idag.
Som jag ser det är demensvården och äldreomsorgen i allmänhet en loose-loose verksamhet för både brukare och medarbetare idag, där alla inblandade mår mer eller psykiskt och fysiskt dåligt.
Jaha, men vart ska pengarna till upprustningen av demensvården hämtas då, tänker du nu. Jo, vi kan ju börja med att muddra fickorna på överbetalda och fallskärmsbeklädda näringslivspampar och de kommun- och riksdagspolitiker som har inte mindre än tre (3) heltidstjänster och en sammantagen månadslönlön på två - trehundratusen - hur det nu är möjligt att hinna med det utan att klona sig.
Utöver det tidigare nämnda tycker jag att den välfärdsmässiga rättvisefrågan är värd att nämna. Vi har ett antal grupper som är i behov av stöd från samhället för att klara sin vardag, till dessa räknas bland andra fyskiskt och psykiskt funktionshindrade, missbrukare, barn, äldre etc. Det finns framförallt två olika insatslagstiftningar som är ämnade att tillgodose dessa grupper och individers behov. SoL (socialtjänstlagen) säger att människor bör ha en skälig levnadsnivå (hur man vill definiera detta är upp till beslutsfattarna och penningpungen), medan jultomtelagen LSS (lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade) säger att de personer som berättigas insatser enligt den lagen skall ha en god levnadsnivå.
SoL är en ramlag (som alltså kan tolkas lite hur som helst - kanske som att det är skälig levnadsnivå att lukta oduschad, eller få komma ut tre gånger om året) medan den senare är en rättighetslag (dvs. personer som berättigas insatserna har rätt till, i lagstiftningen, noga angivna levnadsstandardspunkter). Det är oerhört fint med generösa lagstiftningar som verkligen på bästa sätt låter oss ta ett gemensamt ansvar över allas välfärd - men bara om de gäller alla som egentligen tillhör behovskretsen (ex. fysiskt funktionshindrade). Men nej - efter din sextiofemårsdag kan du aldrig bli beviljad stöd enligt LSS, hur stort behöv du än har av exempelvis personlig assistans. Nä, är du över sextiofem tillhör du kategorin "äldre" och är därmed gammal, inte värd några investeringar och förmodas nöja dig med att sitta i en stor matsal och se på tevens testbild medan de som ska ta hand om dig springer runt och skurar golv. Dessa orättvisor vittnar om en krass samhällelig människosyn som ser på den äldre funktionshindrade människan som förbrukad, en jobbig varelse som skall förvaras på billigaste möjliga sätt så länge den lever.
Nej - slopa åldersgränsen i LSS! Vi måste bli fler som vågar och vill föra de mest utsatta och tysta medborgarnas talan! LSS är en produkt av en aktiv och offensiv handikapprörelse, liksom homosexuellas rättigheter mynnar i en lång och hård kamp för rättivisa. Så, kom igen nu!
I ett åldrande samhälle kan det bli oerhört kostsamt om alla behövande skulle omfattas av jultomtelagar, det inser jag, men det förändrar inte faktum att alla har rätt till ett värdigt liv (och inte bara till allt (eller inget) som kan tolkas in i skälig levnadsnivå)!!! Hur detta skall bli möjligt, rent ekonomiskt, överlämnar jag åt politiker (som i och för sig inte ofta själva smakat på hur det känns att vara riktigt utsatt) att klura ut...
I dag jobbade jag några timmar inom socialpsykiatrin (LSS-boende). På morgonen var vi två personal på sex relativt självständiga brukare och under flera timmar på dagen var vi tre personal - och då under de timmar då det inte fanns ett jota på dagordningen. Vi sitter ofta och hänger i en så kallad gemensamhetslokal - där vi i personalen mest gemenskapar med varandra - eftersom brukarna har annat för sig, eller så hittar vi på gemensamma aktiviteter som få eller ingen av brukarna, när det kommer till kritan, deltar i. Ja, snacka om sjuk resursfördelning och i samma organisation (socialtjänsten).
Nu var du duktig....
Onödigt besök på stan
Morgonen började jag med att lyssna till det sista av Norrlands Akvavit till morgonkaffet, som i vanlig ordning intogs i sängläge.
Framåt dagens mitt tog jag en långpromenad ner till stan, under förevändningen att jag skulle köpa festliga pappersformar till mina banandumlemuffins. På vägen ner lyssnade jag på Hallelulja (med Jeff Buckley) upprepade gånger - försökte tolka texten för femtielfte gången och kom som vanligt fram till att den nog handlar om den besatta kärleken (då när inget förnuft finns och allt som sker är här och nu), hur ljuv den är, men också bitter och mörk.
Medan jag gick där slogs jag av hur vacker sommaren var. Jag uppmärksammade förtjust hur vinden och solblänket lekte med asplöven, hur kronorna förvandlades till tusentals rasslande, blänkande, blinkande speglar mot bakgrund av den slöjmolnsbeklädda djupt blå himlen. Kanske var det den melankoliska musiken som gjorde det...
Väl på stan fann jag en trave halvfestliga formar som kostade trettiofem kronor, sedan kunde jag naturligtvis inte kontrollera mig. Det är som en drog att bara gå runt i allehanda affärer och febrilt, nästan feberaktigt, söka efter något - bara något, vad som helst - att handla med sig hem. Shoppingfebern är som ett evigt och illasinnat virus, som liksom blommar upp lite extra när affärerna skyltar med realisation. Det blev en halvful (men billig - det var halva reapriset) vit klänning och en okej gräddelin kofta att ha till.
Jag tog bussen hem och satte mina planer i verket, dvs. provade min nya muffinsuppfinning. Det blev underbart goda, banandumlemuffinsen!
Nu ska vi snart fara på drive thru ("kör igenom" - det gör man när man inte orkar sitta och äta bland andra förtappade människor, men ändå - någon gång ytterst sällan - vill avnjuta fet och närlingslös snabbmat, och för att man inte vill bli tagen på sängen när man - någon gång ytterst sällan - stödjer de multinationella företagen).
Majndfullnäss
Sedan packade jag ned filt, kaffetermos, nektarinerna vi inte åt upp i förrgår och min portabla CD-spelare som laddats med Torgny Lindgrens: Norrlands Akvavit (som jag fick på ljudbok i tidig födelsedagspresent av min syster).
Jag slog mig ned mellan de tysta och övergivna institutionsflyglarna på ödetomten, hällde upp en kopp rykande hett Neskafé och tryckte på Playknappen. Det är inte första gången jag hör Lindgren själv ge liv åt en av sina avskalade men samtidigt detaljrika och målande berättelser. En sommar som verkar ha blommat för en evighet sedan, låg jag en timma varje onsdag i flera veckor, på träsoffans lock i en liten stuga belägen i en ljuvligt skön och stillsam fjällvärld - och lyssnade andaktigt till hans återgivelse av Pölsan i P1. Men det var ändå någonting nytt - detta att kunna spola fram och tillbaka mellan spåren i skivan och lyssna på särskilt fulländat finslipade meningar och ord, om och om igen.
Lindgren kommer med sina memoarer i september och jag kommer med största sannorlikhet att skaffa dem på ljudbok, liksom i pappersform. Hans älskade berättelser måste ändå ytterst ägas i gediget inbunden pappersform, kanske för att, som Lindgren själv uttrycker det: "Böckerna är varaktigare än urberget. Varaktigare än orden som de innehåller" (kanske syftar han här på Den Heliga Skrift?).
Efter boklyssnandet och umgänget med solen som återvänt efter en dags blöt frånvaro, gick jag på affären och handlade grön och rosa marsipan till punchrullarna som jag, sedan jag kommit hem, kvickt snörde ihop. De blev utsökta! Jag handlade också Dumlekolor, efter ett plötsligt infall om bananmuffins vars innersta kärna utgörs av härligt klibbig mjölkchoklad och kola. Vi får väl se hur det blir...
Under kvällen har jag hört på ljudboken samtidigt som jag på ett majndfullt och minutiöst sätt skött tvättstugan. Med omsorgsfull noggranhet och precision har jag vikt och strukit över vecken i lakanen med handen innan de försvunnit in mellan kallmangelns bestämda käkar. För dagens människa, i nutidens brusiga värld, är det viktigt med närvaro i nuet, i vardagssysslorna. Det är lite som meditation och frigör inre oro och stress, åtminstone för en stund. Övningarna utövas bäst slumpmässigt och liksom omedvetet (om de då kan kallas övningar), när man exempelvis diskar, bakar kakor, eller viker tvätt. För mig fungerar det.
Ensamma mammor och skådebröd
Hallongrottor
I dag har jag jobbat inom socialpsykiatrin. I arbetslaget rådde en något upptrissad stämning, eftersom en av brukarna hade "rymt" till en annan stad långt bort. Hon skulle visst på något konvent. Innerst inne tyckte jag att det var kompetent av henne, att ta sig iväg. Och alla borde ha rätt till lite semester från rutiner och gråhet, i synnerhet dem vars vardag, enligt egen utsaga, saknar innehåll och variation.
På lunchen talade två ensamstående, hårt arbetande, mammor förtroligt med varandra och jag lyssnade på dem. De verkade så urlakade och kanske lite uppgivna. Och det lät som att det var svårt med logistiken i ensamståendet - att få ensamma-mamman-dagarna (som i princip innefattade alla dagar på året, twentyfour-seven) att gå ihop rent praktiskt; äldre syskon som fullkomligt river hemmet medan man nattar det/de yngre barnet/en, nattvakande ettåringar, trotsiga treåringar, förödmjukelsen att be om andras hjälp när man själv jobbar kvällar eller nätter - allt för barnens skull.
Och dessa obefintliga "pappor" sedan - som bleka skuggor i marginalerna - som aldrig tagit något egentligt föräldraansvar, som sällan bytt skitblöjor, aldrig gått på föräldramöten, aldrig tagit en vård-av-barn-dag. Men som kan vara roliga och påhittiga varannan-helg-pappor och bjuda på kinarestaurang, åka på zoo eller nöjespark, eller stoppa en klubba i munnen på en unge som egentligen skriker av hunger eller trötthet. Jag kände mig föga förvånad när jag hörde dessa berättelser - liknande omständigheter rådde i mitt barndomshem - men fan att det ska behöva vara så! Jag påminns ständigt om att vi har lång väg kvar att gå - mot jämställdhet, jämlikhet, rättvisa...
När jag kom hem tänkte jag plugga, men kom på att jag behövde baka till mitt lilla födelsedagskalas i stället. Snäckformade mazariner med citronglasyr och hallongrottor blev det. I morgon ska jag göra dammsugare och kanske finska pinnar också. Jag älskar att baka! Men för många sorter på kakfatet verkar suspekt, som att man inte har något liv, som att man ljugit om att nästan all tid är upptagen av nyttiga göromål (studier och arbete), eller som att man vill skryta med sina exceptionella bakningskills (det sistnämnda ligger, i ärlighetens namn, kanske ganska nära sanningen i mitt fall). Det får bli fem sorter. Max.
F träffar en gammal vän ikväll och jag får kvalitetstid tillsammans med mig själv och katten. Jag älskar att vara med mig själv, att bara vara, spa:a lite, slösurfa med tevens tillgjorda sit-comskratt skränande i bakgrunden. Chicki ligger bredvid mig i soffan och försöker sova bort skitvädret. Och hon är så oerhört charmig, där hon ligger utfläkt som en dekadent aristokrat, till synes tagande alla bekvämligheter i hennes tillrättalagda lilla tillvaro för givna. Vad underbart det vore om livet var så självklart, så avslappnat och insiktslöst! Tänk att få vara ett annat djur, bara för en dag...
Rädd för naturen
Inget blåbärsår direkt
I dag sov jag länge. Vid elva väckte F mig med en kaffe på sängen (hans sätt att få liv i mig), så gick vi på en promenad i den slibbiga röthettan. Gick till en Ica en bit bort. Köpte drickor, några nektariner och en veckotidning (för ovanlighetens skull). F unnade sig en 88:an, men inte jag, för jag har börjat en nytt och hälsosammare liv. Sedan slog vi oss ned på ett naturskönt ängsområde och drack drickan och läste tidningen, nektarinerna glömde vi äta upp.
Efter vår lilla naturutflykt kom F på att jag borde försöka sälja in en ny idé till SVT (nöjesredaktionen?), "Rädd för naturen" skulle programmet heta och handla om oss människor vars största skräck utgörs av inbillade huggormar som lurar i gräset, attackerande tärnor och andra illasinnade fåglar och ilskna getingar. I sådant fall skulle F själv få ett helt eget avsnitt i den programserien. Men han är ju "allergisk" mot getingar...
När vi kom hem tänkte jag plugga, men i stället gjorde jag en massa annat, bland annat plockade jag blåbär runt husknuten. Några många blåbär belv det inte, men det räckte till en sats vaniljkakor och förmodligen också till min födelsedagstårta (har tänkt mig en blåbärsmoussetårta med browniebotten).
Peace
Helg med lillasyster
Liten frusen syster. Under sjalen var läpparna lila.
Min äldsta lillasyster var här i helgen. Tiden går så fort när man tillbringar den med en annars saknad syster, men vi hann ändå tillägna oss några aktiviteter under de fyra dagar hon var här, Bale. Nätterna blev sena och fulla av forntidsanalys, men också smalltalk och dagarna började först vid elvatiden.
På fredagen for vi ut en mil i havet till en kall och blåsig, men kargt vacker, ö där vi lyssnade på visor (det var visfestival), åt kallskuret i ett partytält som höll på att blåsa bort, drack en skvätt rosé och frös. Bales darrande lila läppar gick knappt att le med, men hon var oerhört tacksam för fleecefiltarna som, i ett insiktsfullt ögonblick, hade inhandlats tidigare på dagen. På vägen hem var sjögången hård och vi kände oss båda sjösjuka, så vi gick ut på däck. Där var havsnatten vild, våt och ljuvligt levande. Där stod vi i den hårda vinden med havsstänk i ansiktena och spanade in mot land. Jag upptäckte att det är någonting hjärtskärande vackert med rödlysande småfyrar som ensamma tämjer vågorna. Någonting med den där färjefärden slog an en ton av nostalgi inom mig.
Tur att F hämtade oss där på natten, för det hade varit omständigt och dyrt att ta en taxi hela vägen från kajen och hem till stan. Det tycktes heller inte finnas några att dela taxi med, eftersom mestadelen av festivalbesökarna var medelålders medelklass och förutseende nyktra (och körvänliga) även en kväll som denna.
På lördagen var vi nere en sväng på stan. Det regnade och butikerna stängde chockerande tidigt. Vi hann bara köpa sista stuvbiten av ett utsökt vackert blått tyg mönstrat med snirkliga skära rosor (som jag inte vet vad jag ska ha till), några nya och stiliserande knappar till Bales kofta, som utan dem skrek "billig storkedja" och en rymlig kaffekopp med nostalgiskt historisk-mellan-stor-stadsmotiv. Sedan åt vi grekisk buffé och hyrde tre filmer till kvällen. Väl hemma lagade vi god mat och bakade en nästan överdrivet chokladig brownie - och åt upp alltihop. Sedan såg vi filmerna - en efter en. En handlade om en galen dam som badade i andras blod.
På söndagen var vi med smågrabbarna på 4h gården här i närheten och tittade på/interagerade med djuren där.
Sedan åkte hon hem tidigt i går morse, lill-Bale. För tidigt tyckte jag.
En doer snarare än en thinker
Av någon anledning älskar Chicki den här illaluktande sensommarbuketten.
Hon smakar till och med på den lite då och då
Har jobbat inom socialpsykiatrin hela helgen (sammanlagt 22 timmar). Det har som vanligt varit lärorikt för mig. Jag kommer ofta till nya personliga insikter när jag arbetat inom psykiatrin. I dag fick jag lära mig jag att jag är en "doer" snarare än en eftertänksam och stillsam lyssnare. Jag gillar att agera, fixa, när någon kommer till mig med sina problem, men det är lite svårare för mig att vara en medmänniska och "bara" finns där när situationen kräver det.
Jag föredrar att försöka finna praktiska lösningar på knepiga, abstrakta problem, framför att vrida och vända på dem, kötta ner mig i dem. Bakning och/eller intag av banankaka - mot ångest - fungerar utmärkt. Uppklarande telefonsamtal till banker, myndigheter och släktingar - mot skam, skuld, relationstrassel - fungerar utmärkt. Men det är inte riktigt lika enkelt att sitta och lyssna uppmärksamt och verkligen se den andre, då när inga praktiska handlingar hjälper mot den inre smärtan, oron, stressen. Jag är, som sagt, en fena på att hjälpa till med praktiska spörsmål, fixa (spika ihop trasig säng, sy ihop sprucken byxsöm, baka kaka, laga mat, skura lortig ugn, ringa viktiga samtal etc.). Men jag känner mig ofta handfallen när mina medmänniskor, släktingar och vänner kommer till mig med psykiska eller sociala dilemman som inte kan lösas snabbt och enkelt med hjälp av extern expertis, mina egna erfarenhetskunskaper eller en bit banankaka.
Jag kanske behöver börja min karriär som socialarbetare på "ekonomiskt bistånd", där passar det nog att vara en doer (en som kollar upp, fixar, samordnar, stödjer till handling). Problemet är bara alla NEJ. Har svårt med NEJ, men i bland är de ju alldeles nödvändiga, nejen. Utan ett antal NEJ finns inte tillräckligt många JA.
Jag inser naturligtvis att jag lider av stora bekräftelsebehov. Måste producera lösningar som kan "ställas ut" för att beundras och betackas.
Ja, socialpsykiatrin är bra för mig. Jag hamnar i situationer som utmanar mina förmågor och får mig att tänka efter. I går hamnade jag i skarpt läge då jag hade behövt mina glesa kunskaper i samtalsmetodik (som jag i o f eftersträvar att utöka nu under sommaren) - men kände att jag inte riktigt hade tillgång till dem. Mitt sätt att hantera situationen (en brukare som behövde prata) hade kunnat vara mer tillfredställande. Brukaren påstod ändå att det kändes bättre efter att ha pratat med mig. Men jag vet att jag hade kunnat lyssna bättre, sätta mig in djupare, hjälpt henne att betrakta problemet ur ett vidare perspektiv och se sina egna lösningar. Ja, ja - man säger ju att övning ger färdighet och en vacker dag är jag nog klokare och bättre på att bara finnas till, lyssna uppmärksamt och ställa de rätta, förlösande, öppnande, aha-upplevelse-bildande frågorna. En dag...
I dag har jag pluggat, varit på blomplockarpromenad tillsammans med F, samt kollat blåbärsbeståndet - och blivit besviken. Det har nog varit en för torr sommar...Jag som hade planerat att pröva så många blåbärstårtor, kakor och andra desserter. Ja, men de finns ju i affären också. Blåbären alltså, skulle aldrig drömma om att köpa färdiga bakverk. Är det någonting jag är bra på så är det att baka.
Dag vid havet
Här är jag i egen hög person
I går for vi ut till havet, till en väns föräldrars hus. Föräldrarna befann sig i ett annat hus, på en anna plats, långt bort - så vi kunde härja fritt!
Först tog vi båten ut till en ö och en fin sandstrand där vi spelade boule och njöt av det halvfina vädret. Jag och T tog oss till och med ett (krystat från min sida) dopp i det iskalla havsvattnet. Brrrr....Man är inte lika ung och spontan längre. Efter badet kändes det bara kallt och jobbigt med logistiken - vart/hur skulle jag byta till torra kläder ostört, vart skulle de våta kläderna ligga så att de inte blötte ned hela innehållet i vår väska? Lite tråkigt är det allt att vara vuxen (och inte ofta förmögen att kringgå detta faktum).
Jag fick träffa M:s nya flickvän för första gången och hon verkade trevlig. Hon hade en söt dotter som vi alla spelade Wii-sports med i omgångar, i flera timmar under eftermiddagen. Och då, när jag spelade mot den alerta tioåringen, kände jag mig riktigt gammal, passé. Reaktionsförmågan är ingalunda på topp längre - åtminstone inte i klass med en tioårings. Kan man ens begära det? Kroppen utvecklas fram till någon gång i tjugosjuårsåldern - sedan går det bara utför! Jag har alltså redan peakat och befinner mig nu i början på den långdragna process som oundvikligen leder till döden. Bakisångest.
Väl tillbaka vid huset efter båtutflykten spelade vi brännboll, lite mer boule och drack alkoholhaltiga drycker. Tyvärr belv det en olycklig blandning av öl, vin och gin för min del - som jag får lida för i dag. Sedan spelade M på guran och vi sjöng gamla Beatleslåtar och Lisa (jag älskar Lisa!).
En mycket lyckad dag och kväll i goda vänners lag. Det är sådana dagar som ger energi till pluggeri och jobb - som faktiskt merparten av min (och min mans) sommar består av.
På natten tog jag en mycket dyr taxi hem, eftersom Chicki var ensam med öppen altandörr. F stannade kvar och festade en stund till och fick sova i huset med havets brus kring knuten och sedan köra bilen hem nu i eftermiddag. Chicki verkade mycket sur, när jag kom hem, eftersom hon inte hade behagats inmundiga det nya sensitive-torrfodret och nu förmodligen var vrålhungrig. Hon åt upp nästan två hela Sheba (mattes dåliga-samvetes-kattmat) och stack sedan ut på äventyr i sommarnatten igen. Då var man inte mycket värd. Men hon hade faktiskt varit ensam i tolv timmar!
Kram
Crazy-cat-lady
Detta är vår lilla Chicki. Datumet i bilden är felaktigt, hon var inte ens påtänkt 2007.
Chicki är en så kallad problemkatt. Problemkatter skriker när de har blivit bortskämda med kattgodis, lyxmat och uppmärksamhet (vilket indikerar hos vem/vilka problemet egentligen ligger). En bortskämd problemkatt anser sig berättigad att väcka sina "slavar" närhelst den vill på dygnet och kräva uppmärksamhet, kel eller bara en liten skinkbit kanske. Chicki kräver som vi kallar det "fri access", öppen altandörr dygnet runt, annars lever hon om som en galning. På vinterhalvåert, när snön ligger för djup för hennes små prinsesstassar, måste vi leka vilda lekar med henne åtminstone två timmar/dag, för att hon inte ska visa sitt missnöje (understimulans) genom att matrixhoppa mellan väggarna i den smala hallen.
Chicki var en hundralappskatt, en tredjehandskatt (=problemkatt), ett sådant litet OBSfall som desperat bjöds ut på blocket för en hunka. Och det var någonting med bilden som fick mig att fullständigt smälta, trots att jag aldrig varit någon kattmänniska tidigare.
Vi hämtade Chicki i en trång källaretta, där hon bodde tillsammans med sin matte, en stor hund och ytterligare en katt. Hon hade infekterade sår på kroppen och högg sig frenetiskt på bakbenen. Det fanns ju inget annat val än att ta henne. Och trots att vi sedan den dagen för ett och ett halvt år sedan har haft det kämpigt med jamiga nätter (första halvåret, tills jag insåg att hon slutade om man bara ignorerade jamningarna i några nätter), upprepade veterinärbesök, beständig kortisonbehandling (mot hennes obotliga allergi), tvångslekning och en massa andra aktiviteter, har jag aldrig ångrat att vi tog henne. Jag tror att F känner likadant, åtminstone inom sig.
En mer älskad misse får man i alla fall leta efter. Vi pussar, kramar och kelar med vår lilla skatt närhelst hon kommer hem en sväng (nu på sommarhalvåret är hon mest ute i de omgkringliggande skogsmarkerna). Det finns också ett antal specialskrivna hyllninglåtar till katten. Vi älskar att ära henne med en sång när hon behagar komma hem. Bland annat har vi gjort om låten från reklmfilmen för SAS (ni vet den där pappan sitter med på morgonsamlingen på dagis), "Å, Chicki är här, tänk vad roligt att Chicki är här...", sedan har vi en annan som
går: "Inget annat än en hundralappskatt, hundralappskatt, hundralappskatt..." (Melodi, typ: We all live in a yellow submarine). Det finns flera.
Att äga Chicki har också utvecklat min medkänsla och kärlek till andra djur och plötsligt älskar jag allt levande, till och med skatorna och jag får tårar i ögonen när jag begraver Chickis små muspresenter. Jag kan rekommendera alla som vill "känna mera" att skaffa ett husdjur.
Anekdoter från gruppboendet
Jag: Godisproblemet?
Äldre, lite lätt förvirrad, herre: Ja, att man måste tävla i Alla erforderliga klasser...
Jag: Vad är det för en tävling?
Äldre, lite lätt förvirrad herre: Ja, men den här godistävlingen....
Jag: Hur tävlar man i den tävlingen då?
Äldre, lite lätt förvirrad, herre: Jo, man simmar och gör sådant som liksom gör en förtjänt av godis.
Min tolkning: Tävlingsapekten kan härröra från simmningen som visades på teven och farbrodern behövde lite snarra, så jag gav honom en chokladbit.
Jag har hittat min favorit på boendet. Han är en osinlig källa till klockrena uttryck och roliga kommentarer (allt med en underbar touch av ett mycket skarpt intellekt)!
Senare under kvällen (när herren ska gå i säng):
Äldre, lite lätt förvirrad, herre: Men se där (pekar på örngottet som är märkt med hans namn), Kalle Karlsson (fingerat namn) står det där. Det är som ett omen, ett tecken, att här ska jag sova. Där står ju mitt namn så det är ju som uppenbart....
Morgonen därpå...
Äldre lätt förvirrad herre står och rakar sig vid handfatet i badrummet, medan jag bäddar hans säng.
Äldre, lätt förvirrad, herre: Fröken!
Jag: Ja?
Äldre, lätt förvirrad, herre: Jag måste lägga en prutt (konstaterande tonläge).
Jag: Gör du det...
Kaaaaaabbbbbrrrrraaaaaaaaaaaaaaaaaaaakkk
You have got to love them!
Trötta dagar och vaknätter
I dag har första blomman på Dahlian slagit ut ordentligt!
Ännu en strålande solskensdag! Jag och F solade, spelade boule och badminton uppe på ödetomten några timmar under eftermiddagen. Det var härligt, trots att jag fortfarande är skittrött efter arbetsnätterna och har haft svårt att vända dygnet till rätta.
Sedan pluggade jag lite, men utan glädje och motivation. Börjar snart ligga efter med sommarkursen. Men det finns ju så mycket roligare saker att göra när dagarna är såhär fina!
Och imorgon börjar en helvetisk arbetshelg på demensboendet! SUCK. Men vad gör man inte för lite extra cash, som kommer att sitta fint på det sommarnaggade sparkontot till hösten.
