senblommning

Creepy prydnadssak i institutionsfönstret.

Har jobbat två nätter på ett gruppboende för personer med demenssjukdom. Boendet huserar i ett vackert trettiotalshus som, från mitten på trettiotalet fram till i mitten på åtttiotalet fungerade som kvinnohus i det gigantiska mentalsjukhuskomplex som då fanns i det stillsamma och natursköna området. De ståtliga institutionsbyggnaderna står kvar och fyller andra ändamål idag.

Jag kunde inte låta bli att googla och läsa om sjukhusets historia - och förskräcktes över vilka inhumana metoder man en gång använde sig av för att lugna ned de hysteriska och (då) obotliga "galningarna". Eller vad sägs om: växlande iskalla och heta tiotimmarsbad, insulinbehandling (man injicerade insulin tills patienten hamnade i koma), eller varför inte lobotomi (en del av hjärnans nervbanor skars bort, varpå patienten transformerades till en lugn och trivsam zombie i resten av livet, om denne inte avled i sviterna av operationen föstås)? Faktum är att det mentalsjukhuset lobotomerade flest patienter (nästan 800 stycken) av alla sinnessjukhus i landet, på den tiden (slutet på fyrtiotalet och femtiotalet) då det verkade vara en framgångsrik metod för att "behandla" exempelvis schizofreni. Jag har faktiskt under min tid som vårdbiträde i en mindre kommujn i länet vårdat två äldre människor som blivit lobotomerade under sin vistelse på just det mentalsjukhuset. Båda talade med monoton stämma och verkade lite livsfrånvända på något sätt. Huga! Till vardagsrutinerna på mentalsjukhuset hörde att låsa in och spänna fast de oregerliga patienterna - vilket tar oss tillbaka till ämnet demensvård.

Den före detta mentalsjukhusbyggnaden är ombyggd, nyrenoverad och designmässigt genomtänkt för det aktuella ändamålet - att få dagens inlåsta inkvarteringar att känna sig lite mindre frihetsberövade och lite mer glada. Sanningen är den att man förvarar klientelet bakom kodade dörrar och skeva leenden och de värsta "vandrarna", de som kanske dessutom har pillriga fingrar och bedöms vara fallbenägna, spänns fast (bältas) i fåtöljer eller rullstolar - allt under förevändningen att det är för deras egen trygghet och säkerhets skull. Och plötsligt inser man att tiden nästan stått stilla, att dagens "problem" med massåldring och ålderdomssjukdomar löses ungefär på samma sätt som svårigheterna med de obotliga och utåtagerande "mentalsjuka" i början och mitten på nittonhundratalet - man förvarar, spänner fast och exprimenterar (med mediciner, metoder) med människorna. 

Alternativet är att öka personaltätheten på demensboendena - så att varje individ åtminstone kan få gå ut när han eller hon känner för det (inte är det konstigt att människor blir oroliga, vill ut, rycker i lyckta dörrar, när de faktiskt är inlåsta dygnet runt). Det har nyligen kommit en lagändring som förbjuder restriktioner i form av fastspänningsanordningar och andra begränsande "hjälpmedel"- en ändring som grundar sig på ett etiskt korrekt ställningstagande, men dessvärre är helt absurd så länge inte staten och kommunerna skjuter till så att bemanningen kan åtminstone trefördubblas på boendena (landets demensboenden bryter i nuläget medvetet mot lagen). Det är helt enkelt inte rimligt att en (1) personal på kvällen ansvarar för åtta personers fullständiga (kropp och själ) välmående alldeles ensam och på natten är det en ensam personal på sexton boende. Detta är naturligtvis inte klokt, åtminstone om man ämnar ombesörja "hela människan" (gånger åtta eller sexton då). Det sticker i hjärtat när jag tänker på hur oerhört utsatt den är som förlorat sig själv, sin identitet, sitt "jag" (Demens är latin för: "utan själ") och hur sårbara de halvnakna nattvandrarna och de skrikande med ångestmärkta ögon är. Och så låser vi in dem, försöker ge dem en välförpackad mening. På våra villkor.

Vi som arbetar med personer med demenssjukdom måste försöka ge det där lilla extra, en vänlig blick, en kort smekning på axeln, en promenad i vårsolen, en sockerkaksbakning. Så små ting, men ändå någonting.

I natt var vi en extra resurs på avdelningen där jag arbetade och jag och den andra tjejen hade jättetrevligt tillsammans, trots hektiskt arbetsklimat och de sedvanliga etiska dilemmana. Bland annat använde vi bakmaskinen och lyckades skapa en gigantisk havretoastlimpa som vi var tvungna att skära på tvären för att skivorna inte skulle kännas muterat stora.

På vägen hem, på bussen, talade vi om hennes stundande bröllop och det var då hon, en utomstående, påminde mig om att det är vår bröllopsdag idag. Om hon inte hade frågat mig hur länge sedan det var vi gifte oss, hade jag förmodligen aldrig noterat att vi har varit makar i tre år just i dag.  Men man firar väl egentligen var femte år, eller?

När jag kom hem i morse och bara ville däcka i skrek Chicki hysteriskt (långa, klagande jamningsharanger), eftersom jag brutit en av hennes principer - den ordning som innebär att matte är hemma på natten. Tillslut lyckades jag ändå somna in och nu är jag vaken och måste plugga (läser sommarkurs). Fy fa-an.

Men, nu kom min medjubilerare hem med en present, som jag måste öppna nu!!!

På bilden ses min rosa Astrantia och en humla som tycker den smakar alldeles utsökt.

Sov till femton och trettio i dag (hade jobbat natten till idag). Nu är jag lite mosig, men börjar komma igång. Försöker klämma ut det mesta (dont spend it all in one place) ur fem timmars vaken ledig tid - innan jag ska jobba i natt igen. Sitter i Baden Badenstolen och sörplar kaffe och smokar och tittar på mina blommor. Bland annat.

Har fått kontakt med en av mina halvbröder. Den brodern jag träffade som hastigast en gång för länge sedan i ett stort köpcentrum. Han var fem år då och såg ut som jag i gjorde i samma ålder. Nu är han tjugotvå och ser nästan på pricken ut som min biologiska far gör på de rödgulnande fotografierna från mitt allra första år.

Får väl tacka fejjan för denna nyvunna kontakt. I nuläget ägnar vi oss åt stapplande "inkänning". Vi får väl se vad det blir. Känner mig ganska exalterad i alla fall. Det är ändå spännande med outforskade blodsband.

Nä, nu ska jag äta lite mat.

Det var meningen att vi skulle plugga i går. Så blev det inte. Vi fick roligare saker för oss. Pojkarna kom hit och hela dagen tillbringades i solen i hyreskomplexets lekpark och på "ödetomten".

Ödetomten omgärdar en nedlagd institution. Byggnaden ser inte ut att ha mer än tjugofem-trettio år på nacken, men människorna flyttade därifrån för åtta år sedan på grund av vattenskador. Sedan dess har lokalerna stått tomma. Men i anslutning till huset finns en något skamfilad lekplats, en ödelagd plaskdam i betong och en grovt eftersatt, dock överlevande trädgårdsodling.

Det närliggande skogsområdet, som jag passerar på vägen dit, är lite trollskt, magiskt - med granar som bär och fäller abnormt stora kottar, vildorkidéer (Jungfru Marie Nycklar) i mängder och sagolika mossbeklädda stenrösen.

Under de två år vi bott i närområdet har jag ensam eller i sällskap med min man och pojkarna ofta letat mig till ödetomten/"spökhuset". Jag vet inte riktigt vad det är som lockar så med platsen. Kanske är det den oerhört stillsamma, lite dystra och mystiska atmosfären som omger platsen. Det är någonting vackert med övergivna platser. Tystnaden, ensamheten är roingivande.

Jag gillar att kika in genom fönstren, på de nu ödsliga och lite spöklika lokalerna och fantisera om de känslor, tankar, öden och lidanden byggnaden härbärgerar i sina betongväggar. Var befinner sig husets människor och gäster i dag, geografiskt och känslomässigt?

I bland går jag upp dit på jakt efter "presenter" (oftast till mig själv) i de snåriga resterna av det som en gång måste ha varit välskötta rabatter.  Någon gång har jag fått mig en solmogen jordgubbe och jag tycks alltid finna nya perenner att "adoptera" till mina rabatter, eller ta med hem som snittblommor. I dag blev det några knippen gul Kaprifol och ett gäng fantastiskt djupröda rosor. Jag rättfärdigar mina små stölder med att det nog inte finns någon som saknar blommorna och att de förtjänar att beundras, förslagsvis på mitt köksbord. Jag föreställer mig att det en gång fanns en eldsjäl med gröna fingrar som arbetade på institutionen och att denne någon skötte odlingarna med stor kärlek och omsorg. Jag tror att denne grönfingrade någon skulle glädjas åt att någon fick njuta av de kvarvarande resterna hans eller hennes ansträngningar.

Det är lite oroväckande att ett gäng byggnads- och andra illavarslande fordon har dykt upp på området den sista tiden. Även gungorna och andra lekparkskinventarier har avlägsnats från platsen. Kanske är det så att hela rasket ska rivas? Och så ska marken säljas till någon girig byggnadsentreprenör som tänker bygga höghus med svindyra bostadsrätter. De skulle bara veta vilken fridfull plats de då skändar med beige tegel, stål, glas, asfalt och opersonliga alibi-buskplanteringar (lite grönt gör mänskan gla').

Jag försöker inbilla mig att de (byggsnubbarna) är där för att återuppväcka (renovera) byggnaden och att verksamheten planerar flytta tillbaka "hem". I sådant fall söker jag jobb där, efter att jag avslutat min hjälparutbildning. Det skulle ge historien om ödetomten/spökhuset en lite oväntad och spännande upplösning.



Love

Tänk att de finns så nära vår vardag.