En doer snarare än en thinker
Av någon anledning älskar Chicki den här illaluktande sensommarbuketten.
Hon smakar till och med på den lite då och då
Har jobbat inom socialpsykiatrin hela helgen (sammanlagt 22 timmar). Det har som vanligt varit lärorikt för mig. Jag kommer ofta till nya personliga insikter när jag arbetat inom psykiatrin. I dag fick jag lära mig jag att jag är en "doer" snarare än en eftertänksam och stillsam lyssnare. Jag gillar att agera, fixa, när någon kommer till mig med sina problem, men det är lite svårare för mig att vara en medmänniska och "bara" finns där när situationen kräver det.
Jag föredrar att försöka finna praktiska lösningar på knepiga, abstrakta problem, framför att vrida och vända på dem, kötta ner mig i dem. Bakning och/eller intag av banankaka - mot ångest - fungerar utmärkt. Uppklarande telefonsamtal till banker, myndigheter och släktingar - mot skam, skuld, relationstrassel - fungerar utmärkt. Men det är inte riktigt lika enkelt att sitta och lyssna uppmärksamt och verkligen se den andre, då när inga praktiska handlingar hjälper mot den inre smärtan, oron, stressen. Jag är, som sagt, en fena på att hjälpa till med praktiska spörsmål, fixa (spika ihop trasig säng, sy ihop sprucken byxsöm, baka kaka, laga mat, skura lortig ugn, ringa viktiga samtal etc.). Men jag känner mig ofta handfallen när mina medmänniskor, släktingar och vänner kommer till mig med psykiska eller sociala dilemman som inte kan lösas snabbt och enkelt med hjälp av extern expertis, mina egna erfarenhetskunskaper eller en bit banankaka.
Jag kanske behöver börja min karriär som socialarbetare på "ekonomiskt bistånd", där passar det nog att vara en doer (en som kollar upp, fixar, samordnar, stödjer till handling). Problemet är bara alla NEJ. Har svårt med NEJ, men i bland är de ju alldeles nödvändiga, nejen. Utan ett antal NEJ finns inte tillräckligt många JA.
Jag inser naturligtvis att jag lider av stora bekräftelsebehov. Måste producera lösningar som kan "ställas ut" för att beundras och betackas.
Ja, socialpsykiatrin är bra för mig. Jag hamnar i situationer som utmanar mina förmågor och får mig att tänka efter. I går hamnade jag i skarpt läge då jag hade behövt mina glesa kunskaper i samtalsmetodik (som jag i o f eftersträvar att utöka nu under sommaren) - men kände att jag inte riktigt hade tillgång till dem. Mitt sätt att hantera situationen (en brukare som behövde prata) hade kunnat vara mer tillfredställande. Brukaren påstod ändå att det kändes bättre efter att ha pratat med mig. Men jag vet att jag hade kunnat lyssna bättre, sätta mig in djupare, hjälpt henne att betrakta problemet ur ett vidare perspektiv och se sina egna lösningar. Ja, ja - man säger ju att övning ger färdighet och en vacker dag är jag nog klokare och bättre på att bara finnas till, lyssna uppmärksamt och ställa de rätta, förlösande, öppnande, aha-upplevelse-bildande frågorna. En dag...
I dag har jag pluggat, varit på blomplockarpromenad tillsammans med F, samt kollat blåbärsbeståndet - och blivit besviken. Det har nog varit en för torr sommar...Jag som hade planerat att pröva så många blåbärstårtor, kakor och andra desserter. Ja, men de finns ju i affären också. Blåbären alltså, skulle aldrig drömma om att köpa färdiga bakverk. Är det någonting jag är bra på så är det att baka.
