Majndfullnäss
När jag vaknade runt tiosnåret, naturligtvis efter att ha druckit det nödvändiga morgonkaffet, återtog jag äntligen pluggandet. Tålmodigt, fast utan större inlevelse, plöjde jag igenom en hel bok som handlade om utvecklingssamtal på jobbet.
Sedan packade jag ned filt, kaffetermos, nektarinerna vi inte åt upp i förrgår och min portabla CD-spelare som laddats med Torgny Lindgrens: Norrlands Akvavit (som jag fick på ljudbok i tidig födelsedagspresent av min syster).
Jag slog mig ned mellan de tysta och övergivna institutionsflyglarna på ödetomten, hällde upp en kopp rykande hett Neskafé och tryckte på Playknappen. Det är inte första gången jag hör Lindgren själv ge liv åt en av sina avskalade men samtidigt detaljrika och målande berättelser. En sommar som verkar ha blommat för en evighet sedan, låg jag en timma varje onsdag i flera veckor, på träsoffans lock i en liten stuga belägen i en ljuvligt skön och stillsam fjällvärld - och lyssnade andaktigt till hans återgivelse av Pölsan i P1. Men det var ändå någonting nytt - detta att kunna spola fram och tillbaka mellan spåren i skivan och lyssna på särskilt fulländat finslipade meningar och ord, om och om igen.
Lindgren kommer med sina memoarer i september och jag kommer med största sannorlikhet att skaffa dem på ljudbok, liksom i pappersform. Hans älskade berättelser måste ändå ytterst ägas i gediget inbunden pappersform, kanske för att, som Lindgren själv uttrycker det: "Böckerna är varaktigare än urberget. Varaktigare än orden som de innehåller" (kanske syftar han här på Den Heliga Skrift?).
Efter boklyssnandet och umgänget med solen som återvänt efter en dags blöt frånvaro, gick jag på affären och handlade grön och rosa marsipan till punchrullarna som jag, sedan jag kommit hem, kvickt snörde ihop. De blev utsökta! Jag handlade också Dumlekolor, efter ett plötsligt infall om bananmuffins vars innersta kärna utgörs av härligt klibbig mjölkchoklad och kola. Vi får väl se hur det blir...
Under kvällen har jag hört på ljudboken samtidigt som jag på ett majndfullt och minutiöst sätt skött tvättstugan. Med omsorgsfull noggranhet och precision har jag vikt och strukit över vecken i lakanen med handen innan de försvunnit in mellan kallmangelns bestämda käkar. För dagens människa, i nutidens brusiga värld, är det viktigt med närvaro i nuet, i vardagssysslorna. Det är lite som meditation och frigör inre oro och stress, åtminstone för en stund. Övningarna utövas bäst slumpmässigt och liksom omedvetet (om de då kan kallas övningar), när man exempelvis diskar, bakar kakor, eller viker tvätt. För mig fungerar det.
Sedan packade jag ned filt, kaffetermos, nektarinerna vi inte åt upp i förrgår och min portabla CD-spelare som laddats med Torgny Lindgrens: Norrlands Akvavit (som jag fick på ljudbok i tidig födelsedagspresent av min syster).
Jag slog mig ned mellan de tysta och övergivna institutionsflyglarna på ödetomten, hällde upp en kopp rykande hett Neskafé och tryckte på Playknappen. Det är inte första gången jag hör Lindgren själv ge liv åt en av sina avskalade men samtidigt detaljrika och målande berättelser. En sommar som verkar ha blommat för en evighet sedan, låg jag en timma varje onsdag i flera veckor, på träsoffans lock i en liten stuga belägen i en ljuvligt skön och stillsam fjällvärld - och lyssnade andaktigt till hans återgivelse av Pölsan i P1. Men det var ändå någonting nytt - detta att kunna spola fram och tillbaka mellan spåren i skivan och lyssna på särskilt fulländat finslipade meningar och ord, om och om igen.
Lindgren kommer med sina memoarer i september och jag kommer med största sannorlikhet att skaffa dem på ljudbok, liksom i pappersform. Hans älskade berättelser måste ändå ytterst ägas i gediget inbunden pappersform, kanske för att, som Lindgren själv uttrycker det: "Böckerna är varaktigare än urberget. Varaktigare än orden som de innehåller" (kanske syftar han här på Den Heliga Skrift?).
Efter boklyssnandet och umgänget med solen som återvänt efter en dags blöt frånvaro, gick jag på affären och handlade grön och rosa marsipan till punchrullarna som jag, sedan jag kommit hem, kvickt snörde ihop. De blev utsökta! Jag handlade också Dumlekolor, efter ett plötsligt infall om bananmuffins vars innersta kärna utgörs av härligt klibbig mjölkchoklad och kola. Vi får väl se hur det blir...
Under kvällen har jag hört på ljudboken samtidigt som jag på ett majndfullt och minutiöst sätt skött tvättstugan. Med omsorgsfull noggranhet och precision har jag vikt och strukit över vecken i lakanen med handen innan de försvunnit in mellan kallmangelns bestämda käkar. För dagens människa, i nutidens brusiga värld, är det viktigt med närvaro i nuet, i vardagssysslorna. Det är lite som meditation och frigör inre oro och stress, åtminstone för en stund. Övningarna utövas bäst slumpmässigt och liksom omedvetet (om de då kan kallas övningar), när man exempelvis diskar, bakar kakor, eller viker tvätt. För mig fungerar det.
Kommentarer
Postat av: Elin
Vad roligt att du gillar presenten!
Det är så roligt att följa dig här på bloggen, särskilt när jag nu vet lite mer hur omgivningarna ser ut, jag kan liksom tänka mig hur du sitter där mellan flyglarna och myser!
Trackback
