Kontraster
I helgen jobbade jag på demensboendet igen. Jag gillar att umgås med människorna som bor där, leva mig in i deras världar, försöka finna vägen till varje individs innersta kärna, där jaget (eller själen om du så vill) finns inkapslat och åtminstone delvis bevarat, trots hjärncellsförlust och institutionalisering. Men arbetet består dessvärre i mycket liten utsträckning av det brukarna bäst behöver, dvs. social stimulans, fysisk beröring (hålla handen, taktilmassage eller skönhetsvård) och andra aktiviteter som bekräftar dessa människor, bejakar deras existens trots sjukdom och allvarliga funktionsnedsättningar och kan kan stärka deras ofta förvirrade självbild och ärrade självkänsla.
Nej, något större utrymme för sådana företeelser finns inte när man på helgkvällarna är en (1) ensam personal på åtta (8) boende. Hur skulle det kunna vara möjligt att se varenda en av dessa åtta individer i sin helhet och inte enbart tillgodose deras primära behov (mat, toalett), samtidigt som du ska packa upp de storkökstillagade och ditfraktade måltiderna, servera och serva alla åtta vid matobordet, plocka i och ur diskmaskinen, toapassa dessa åtta, hålla snyggt och prydligt i lokalerna, sköta tvättstugan, hålla koll så att ingen "vandrare" skadar sig själv eller andra, och dessutom förklara om och om igen att "Nej, det här är inget fängelse; Nej, inte heller ett mentalsjukhus" (vilket i realiteten är jordens lögn) m.m. När man hjälper en i säng, står någon av de andra sju och rycker i dörren, medan ännu en slår en sjua i fåtöljen och två andra hamnar i slagsmål med varandra, varpå resterande tre sitter vettskrämda och ser på... Är detta värdigt?
Och det är oerhört stressande att känna att man inte räcker till! Jag tycker att de gör det förjävligt bra, de som verkligen jobbar inom demensvården! Men jag tror dessvärre att de flesta som verkligen bryr sig om de gamla och försöker göra sitt bästa för dem, bränner ut sig förr eller senare. Det finns helt enkelt inte tid för att vara en god omsorgsgivare. När jag påtalade dessa resursbrister och uppmannade några i den trötta och till synes uppgivna personalstyrkan att kräva mer peronal, åtminstone så att de slipper jobba ensamma på helgkvällar och nätter, fick jag till svar att klagomålen inte skulle göra någon skillnad - det finns ju inte mer perngar - klagomålen skulle bara leda till att de fick jobba varannan i stället för var tredje helg och fler delade turer (sjukt arbetspass, då man jobbar på förmiddagen, har ledigt några timmar på eftermiddagen och sedan jobbar kvällen - dvs. att man är i tjänst under de mest hektiska och krävande timmarna). Snacka om moment 22, dödläge... Men jag menar att det behövs fler årsarbetare - inte omfördelning av den redan befintliga arbetskraften!
Alltså den som påstår att klassamhället är utplånat måste vara inbecill! Säg mig den välutbildade medelklassunge, med välbeställda föräldrar, en trygg och given bakgrund - som åtnjuter allehanda materiella och sociala förmåner - som skulle kunna tänka sig att arbeta psykiskt stressande och fysiskt påfrestande tiotimmarspass och till en förhållandevis låg ersättning? Jobbet i sig är det inget fel på - om det bara hade funnits mer tid (personal), tid för det där mänskliga, och att man fick betalt i förhållande till fysisk och psykisk/känslomässig investering. En generell löneökning på tio tusen/mån per anställd anser jag vara fullt rimligt i relation till arbetsinsats, så som läget ser ut idag.
Som jag ser det är demensvården och äldreomsorgen i allmänhet en loose-loose verksamhet för både brukare och medarbetare idag, där alla inblandade mår mer eller psykiskt och fysiskt dåligt.
Jaha, men vart ska pengarna till upprustningen av demensvården hämtas då, tänker du nu. Jo, vi kan ju börja med att muddra fickorna på överbetalda och fallskärmsbeklädda näringslivspampar och de kommun- och riksdagspolitiker som har inte mindre än tre (3) heltidstjänster och en sammantagen månadslönlön på två - trehundratusen - hur det nu är möjligt att hinna med det utan att klona sig.
Utöver det tidigare nämnda tycker jag att den välfärdsmässiga rättvisefrågan är värd att nämna. Vi har ett antal grupper som är i behov av stöd från samhället för att klara sin vardag, till dessa räknas bland andra fyskiskt och psykiskt funktionshindrade, missbrukare, barn, äldre etc. Det finns framförallt två olika insatslagstiftningar som är ämnade att tillgodose dessa grupper och individers behov. SoL (socialtjänstlagen) säger att människor bör ha en skälig levnadsnivå (hur man vill definiera detta är upp till beslutsfattarna och penningpungen), medan jultomtelagen LSS (lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade) säger att de personer som berättigas insatser enligt den lagen skall ha en god levnadsnivå.
SoL är en ramlag (som alltså kan tolkas lite hur som helst - kanske som att det är skälig levnadsnivå att lukta oduschad, eller få komma ut tre gånger om året) medan den senare är en rättighetslag (dvs. personer som berättigas insatserna har rätt till, i lagstiftningen, noga angivna levnadsstandardspunkter). Det är oerhört fint med generösa lagstiftningar som verkligen på bästa sätt låter oss ta ett gemensamt ansvar över allas välfärd - men bara om de gäller alla som egentligen tillhör behovskretsen (ex. fysiskt funktionshindrade). Men nej - efter din sextiofemårsdag kan du aldrig bli beviljad stöd enligt LSS, hur stort behöv du än har av exempelvis personlig assistans. Nä, är du över sextiofem tillhör du kategorin "äldre" och är därmed gammal, inte värd några investeringar och förmodas nöja dig med att sitta i en stor matsal och se på tevens testbild medan de som ska ta hand om dig springer runt och skurar golv. Dessa orättvisor vittnar om en krass samhällelig människosyn som ser på den äldre funktionshindrade människan som förbrukad, en jobbig varelse som skall förvaras på billigaste möjliga sätt så länge den lever.
Nej - slopa åldersgränsen i LSS! Vi måste bli fler som vågar och vill föra de mest utsatta och tysta medborgarnas talan! LSS är en produkt av en aktiv och offensiv handikapprörelse, liksom homosexuellas rättigheter mynnar i en lång och hård kamp för rättivisa. Så, kom igen nu!
I ett åldrande samhälle kan det bli oerhört kostsamt om alla behövande skulle omfattas av jultomtelagar, det inser jag, men det förändrar inte faktum att alla har rätt till ett värdigt liv (och inte bara till allt (eller inget) som kan tolkas in i skälig levnadsnivå)!!! Hur detta skall bli möjligt, rent ekonomiskt, överlämnar jag åt politiker (som i och för sig inte ofta själva smakat på hur det känns att vara riktigt utsatt) att klura ut...
I dag jobbade jag några timmar inom socialpsykiatrin (LSS-boende). På morgonen var vi två personal på sex relativt självständiga brukare och under flera timmar på dagen var vi tre personal - och då under de timmar då det inte fanns ett jota på dagordningen. Vi sitter ofta och hänger i en så kallad gemensamhetslokal - där vi i personalen mest gemenskapar med varandra - eftersom brukarna har annat för sig, eller så hittar vi på gemensamma aktiviteter som få eller ingen av brukarna, när det kommer till kritan, deltar i. Ja, snacka om sjuk resursfördelning och i samma organisation (socialtjänsten).
Nu var du duktig....
