Fåglarna i stora hallen
Sedan upptäckte jag att det fanns ännu en liten fågel i den stora hallen. Stundtals möttes de upp, satt tillsammans och kvittrade lite uppgivet. Kanske ältade de möjliga förklaringar till och lösningar på den trängda situationen.
Nu är de två i alla fall. Två som går samma dystra öde till mötes. Men två kan dela sorgen och det känns ju lite som en tröst - men förmodligen inte för dem. Jag blev tvungen att inse att en räddningsaktion i det gigantiska utrymmet vore ett hopplöst företag.
Jag vet inte hur det kommer sig, men det gör mig så ledsen att de är instängda.
"Upplösningen" på talgoxedramatiken
Jag inbillar mig att det slutade väl, med ett öppet fönster och frisk vind under lyckliga fria vingar.
Talgoxen på UB
Mitt hjärta kramas av ångest när jag föreställer mig att den lilla ska gå samma öde till mötes som skatan som bibliotekspersonalen, enligt den goda bibliotekarien, "väntade ut" och lät självdö. Ingen levande vild varelse ska behöva avsluta sitt liv i fångenskap, irrandes, utan sina fränder. Den ska ut i morgon, hur stort projektet än blir!
Lisa
I naturskyddsområdet, ett stenkast från staden - där finner jag ro.
Vi vandrade längst den knotiga stigen, där furornas rötter nötts fram av generationer fridfullhetstörstande stadsbor. Vi fick lugnet, tände en eld, fanns. Naturen - den orörda - är kanske det enda människan fullt ut förstår. Dess uttryck, nycker och väsen är nedärvt i våra gener. Därför vet vi naturen och hur vi ska förnimma dess intryck. Finns det någon bättre lisa?
Förra sommaren läste jag en kurs om trädgårds/naturterapi. Det var en mycket givande kurs som förhoppningsvis givit mig kunskap om hur jag kan förmedla naturens läkande krafter till andra. Vetenskapsmänniskor har funnit att trädgårds/naturvistelse har särskilt fina effekter för personer som drabbats av utmattningssyndrom eller depression. Jag kanske ska satsa på trädgårdsterapeut i alla fall... Ett är säkert och det är att rofyllda landskap fungerar för mig; förlöser mitt vemod, smeker mina våndor, läker mina sår.
Nä, nu är det fanimej slutflummat!
Nu ska vi se filmer och svulla på dålig mat, läskedryck och E-14-godis.
Lånade ord
Du är en av mina drömmar -
väl om ingen väcker mig! -
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is, glas och vässat stål! -
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.
Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå vill jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma...
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.
Och så ett träd då
Naturläkemedel
Att leva fullt ut gör lite mer ont. Att vakna ur dvalan är smärtsamt, men nödvändigt - oundvikligt - till slut.
Naturen hjälper mig att leva i nuet och inte se framåt eller bakåt. Jorden viskar att i det stora alltet har det lilla livet ingen betydelse. Det är en tröst.
Jag är sjuk och yrar. Ändå gjorde vi en utflykt till havet. Vi behövde vinden, kustträden, termoskaffet, de dykande sjöfåglarna. Vi behövde det stormande grå havet och vågorna som krossades mot revet. Frihet, vind och hav läker.
Inlägg
Bussresan hem var en resa i ett lågande höstlandskap. Hösten är ändå vackrast på landsbygden, mer kraftfull och levande i sin färgkaskad. När vi närmade oss staden, kanske fem minuter innan landning, tog killen som satt i sätet framför mig på sig en knallröd, svårt medtagen, stråhat. Helt bara sådär. Jag tänkte att det kanske var en kul grej inför väntande svensexavänner på stationen, men när vi kom fram gick han bara lungt och ensamt mot lokalbusskuren. Han kanske bara hade en skruv lös alltså. Killen styrdes säkert av svåra tvångstankar. Men han och hatten förgyllde de sista minutrarna på min hemresa.
Min ignore-lista
X-BOX 360 (fast inte om jag tilläts vara lite irrationell)
MATLAGNING (så jävla tidsödande och inte roligt när man inte har tid att laborera)
HANDLING (behövs en närmare förklaring?)
BLOGGAND...e..........
En höstdag i skoltrötthetens tecken
Sjön i staden
I förrgår tillbringade vi eftermiddagen och kvällen i en regnig, men som alltid charmigt pittoresk, småstad några mil söderut. Vi shoppade lite (efter förmåga), fikade på mysiga caféer och åt en underbar trerättersmiddag innan vi återvände hem. I bland är det skönt att få komma bort, om det så bara är för en kväll.
På förmiddagen i dag tog vi med oss B ner till sjön och satt och filosoferade. Det är en fantastisk höstdag! Så där färggrann och krispig och sjön låg nästan blank. B var pigg och behövde inte alls åka rullstol sista biten på hemvägen.
Nu är det pluggning som gäller hela kvällen. Ligger efter. Är inte motiverad - men jag måste nu. Jag borde ju lockas av åsynen av målsnöret - men av någon anledning är det svårt. Nu har jag pluggat i sammantaget fyra år och jag är bara så trött på ljusa institutionsmiljöer med öppna planlösningar och på att läsa och grupparbeta och kopiera och skriva och åka hiss och dricka kaffe ur pappersmuggar och samtalsöva och tänka kritiskt och analysera och reflektera och skriva lite till. Men det finns inga alternativ. Utbildningen ska slutföras, så är det bara!
Denna skoltrötthet är väl inte tillnärmelsevis lika allvarlig som den skolleda som drabbade mig i ungdomens glada (?) dagar, och som föranledde tio outbildade år på arbetaRmarkanden? Säg att det inte är så - för då finns ingen annan bot än tio halvutbildade år på arbetaRmarknaden. Och vad är det som är så hemskt med det? Jag gillar ju att arbeta med äldre! Det är ju lite av en passion till och med. Jag känner åtminstone inte samma uppgivenhet inför uppdraget som kvinnan som arbetar på B:s äldreboende och som, vid ett inbillat obevakat tillfälle i institutionskorridoren, i en hopplöshetssuck förkunnade "Ja, men nu fortsätter vi att torka skit", till sin kollega.
Landstinget ska sälja ut "spökhuset". Allting har sin tid. En levande institution för barn och ungdomar har sin tid. Vattenskador och öde och rofyllda utflykter har sin tid. Renovering har sin tid. Och en ny levande institution har sin tid. De stora byggnaderna har ett spännande livslopp.
En liten metafor inspirerad av trädgårdslivets våndor
I förmiddags klockan 11.01 födde min yngsta syster en liten pojk! Min andra syster var med under förlossningen och tyckte det hade varit skithäftigt! Både mor och barn mår bra.
Nu kan jag knappt bärga mig till i slutet på oktober, då jag åker ner och får träffa dem! Jag planerar att bli den där favoritmostern som finns på (geografiskt) avstånd, men som skickar de finaste presenterna och omges av lite normbrytande och konstnärlig mystik (hur nu det sistnämnda ska gå till), den mostern man hemskt gärna vill fara och besöka över (hela) sommarlovet.
Fullständigt tacky liten pryl, som får symbolisera den nytillkomna familjemedlemmen
Om olika omständigheter vill sig väl får vi starta på nytt i en stad som är byggd i sten och doftar prutt och ligger betydligt närmare mitt "grundhem" om några månader. Det skulle vara så jävla kul att ta sitt pick och pack och kasta sig in i ett nytt äventyr och möta nya miljöer och människor som kan bli nya vänner!
Jag har som aldrig slagit stadig och varaktig rot någonstans. Jag tycker att det är spännande att "börja om" och att samla på "hemstäder". Som det är nu har jag fina rottrådar förankrade i tre svenska städer. För tio år sedan flyttade jag från huvudstaden till Lappland, fem år senare förflyttade jag mig horisontellt och nu kanske vi följer kusten nedåt (man kan väl säga att jag, sakta men säkert, är på väg tillbaka till "ursprungshemmet"). Jag ser mig inte som rotlös, jag har snarare ett stort rotsystem. Jag har en fallenhet för grobarhet och förnyelse, kanske lite som en maskros. Maskrosens fallskärmsbeklädda frön färdas långt med vinden och gror och rotar sig fort. Och maskrosens rot är stadig, rejäl och "bofast" - lite som en blek morot - och förvånansvärt smidig att dra upp.
Mitt flyttande har gjort att jag fått uppleva och "inleva" samma land ur olika perspektiv och det har varit oerhört berikande. Jag har fått lära känna åtminstone tre av Sveriges ansikten. Och det är som att jag har en riktig hemstad, en bonushemstad och en aktuell hemstad och detta innebär att jag alltid har någonstans (en bit bort) dit jag kan fara och hälsa på och att det kan komma omtyckta och efterlängtade personer och gästa mig. Om drygt en vecka far jag inåt till min bonushemstad och umgås (kalasar) med vänner och bekanta där och om ytterligare några veckor åker jag nedåt och får en Stockholmsfamilj/vänner-boost.
Men kanske måste även jag/vi slå mig/oss till ro någonstans någon gång, till exempel om vi skulle få barn. Jag föreställer mig att ett barn mår bra av konsekvens och förutsägbarhet. Ja, maskrosroten kanske måste måste få bli perenn en dag och jag tror inte att det ska vara några problem om myllan har den rätta näringssammansättningen.
Vilket jävla metaforflummande. Socionomprogrammet kan vara skadligt för vissa.
Sorg
Chicki stod verkligen i centrum i vårt hem, faktiskt så till den milda grad att jag och F liksom gled lite isär i vår totala besatthet av kattens "behov". Vi lät till och med gäster lida för hennes skull. Sist var det Bale som fick huttra sig till sömns i flera nätter, eftersom missen skulle ha "fri accsess", ut i det fria. Och vi utsatte oss för fara för den fria tillgänglighetens skull - vi hade ju mycket väl kunnat få oväntat nattbesök genom den gläntande altandörren. Men det var allt för Chicki.
Och nu har vi varandra lite mer, jag och F.
Sedan kom sorgen över valresultatet. Knappast oväntat, ändå så overkligt. Hur kunde ett klart främlingsfientligt parti få plats i vår riksdag? I det land som i nästan sju decennier kunnat stoltsera med en välfärd för alla. I det land vars politik präglats av ambitioner om solidaritet, jämlikhet och rättvisa (åtminstone till för fyra år sedan). Jag misstänker att det är den fyra år långa borgarpolitiken (som ökat klyftorna mellan människor och gjort de utsatta mer utsatta) som har bäddat för ett rasistiskt partis inträde i vårt parlament! För när fattiga människor blir fattigare (och mer förtvivlade) och rikare människor blir rikare (och räddare om sina tillgångar) är det lätt hänt att man ser sig om efter en syndabock...
I går demonstrerade jag, liksom många tusen till runtom i landet, mot rasismen (häruppe i norrlande protesterade vi även lite mot högern i allmänhet=-). Och när jag stod där på det lilla bruna sextiotalssocialistika torget kände jag mig stolt - stolt över att jag flyttat uppåt och blivit norrlänning, och stolt över att vi norrlänningar röstat rött, för att vi fortfarande förstår innebörden av ord som människovärde och medmänskilghet. Vi var alla stolta - trots allt! Sedan kom jag på att det nästan var lite regionalistiskt (typ nationalisitiskt) i någon bemärkelse, att stå där och jubla över den norrländska godheten och bua åt sörlänningarnas ondska. Och då lade jag ner de separatistiska tankarna och började fundera på vår stora uppgift; att organisera oss och sprida kärlekens budskap vidare, neråt. I dag gick jag med i V.
I går kom Torgnys Minnen på posten. Nu står den och väntar i bokhyllan. Får se när jag vågar läsa den. Som alltid lika rädd för att den ska vara sämre än den förra.
Röda Julianne, efter röda aktioner
Min vän hösten
I dag har jag bara tagit det lugnt. Hade lite skallebang på förmiddagen, men nu har det äntligen släppt. Nu på eftermiddagen promenerade vi med B ner till sjön, där vi bara satt och njöt av den friska men ljumma höstbrisen. Vi har verkligen fått några fina brittsommardagar här och jag kände mig nästan lite sugen på att ta ett dopp i det klara sjövattnet - men förnuftet överrumplade mig och jag ångrade mig. Naturen är vacker i förhöstskrud. Det ligger som ett guldaktigt skimmer över allting och det gör mig på något vis nostalgisk, harmonisk och glad. September och oktober är de bästa månaderna på året!
Nu vet jag med all säkerhet att de håller på att renovera upp spökhuset. Det ska bli spännande att uppleva området och huset när det "lever", efter att institutionen flyttat tillbaka.
Nä, nu ska jag baka en hallon och björnbärspaj (de har en plocka-själv-frysdisk med präktiga lösviktsbär på Ica).
Efter tjugosju
Klassfesten var trevlig - mycket catching up, efter praktiktermin och sommar. Jag drack en måttlig mängd alkohol och for hem vid midnatt. Kände inte för att följa med storhopen på krogen. Fick sällskap hem med A som skulle åt samma håll, så vi slapp taxiutlägget.
För mig känns det ganska meningslöst, kroglivet. Efter en rolig förfest med intressanta diskussioner och spännande möten känns utgåendet ofta som ett enormt antiklimax. Jag kan inte längre roas av att springa fram och tillbaka i lokaler med allt för hög ljudvolym och blinkande lampor eller av att häva i mig dyra groggar tills jag/en väninna slutligen håller en väninnas/mitt hår medan hon/jag spyr i en snubbig toalett. Jag vet att någonting var till ända när jag var uppnådde tjugosjuårsåldern - då helt plötsligt fanns det en morgondag och det hämningslösa utelivet kändes en liten aning mindre fantastiskt.
I dag har jag handlat, gjort en matig och god sallad och ätit upp den. Sedan var jag över en sväng hos klasskamratgrannen och drack ett glas inflyttningsbubbel. Hon hade fått det fint hemma.
Inlägg
Jag har svårt att vända dygnet rätt. Jag ligger och ser värdelösa komediserier till långt in på småtimmarna och så orkar jag inte stiga upp i mänskilg tid. Men jag och klasskamratgrannen har kommit på ett system. Jag sover på förmiddagarna - hon för anteckningar från föreläsningarna som hon sedan återberättar för mig och hon (som blir trött och less på eftermiddagarna) går hem när jag kommer ner på skolan och så för jag i min tur anteckningar. Enda nackdelen är att vi aldrig får ses. Och detta system fungerar bara för mig fram till vi har ett obligatoriskt moment på förmiddagen - då måste dygnet vändas och huden omkring (de röda) ögonen påsas.
Ikväll blir det klassparty!
Första dagarna i det verkliga livet
Men det retar mig att jag nu också måste plugga annat. Och jag måste börja. Måste börja fortsätta med sommarkursen. Jag brukar inte låta saker ligga. Jo, det brukar jag, men bara så pass länge att jag faktiskt hinner slutföra projektet inom tidsramarna. Jag har hittills aldrig varit sen med ett skolarbete. Men nu är jag det. Och det är skit.
Är med i en bokslukarcirkel och första boken på agendan är: "Porr, Horor och Feminister", av någon "forskare" som påstår sig ha funnit den_lyckliga_horan. Ska bli spännande det här.
Efter skolan i dag tog jag och F en promenad och hälsade på B på boendet. Hon verkade må gott. Hon log och var glad. Vi såg reprisen av när folkpartiledaren blev grillad i SVT. Jag tycker att Björklund gav ett samlat intryck. Borgarministrarna har ett självsäkert och lite avmätt sätt som tyvärr kan inge förtroende och (falsk) trygghet hos den lite velige väljaren.
Det är naturligtvis mycket bättre med politiker som brinner, som har visioner om kollektivism och så vidare. Men det är svårt att sälja in solidaritetens och jämlikhetens principer i ett alltmer individualistiskt samhälle där flertalet vet att många bäckar små (femtonhundra konkreta extrakronor i plånboken i månaden) blir till en hel å (en fyrtiotums plasmateve, en resa till fjärran östern etc.), och inte orkar (eller vill) bry sig om att "Bärs-Berra" saknar fem tänder i överkäken (för han är ansvarslös som inte har borstat tänderna ordentligt ju).
Mona är lite knakig, sned och vind på något vis och framförallt blek och trist. Hoppet ligger på Ohly eller Wetterstrand. Jag tror mest på Wetterstrand, gällande retoriken.
Hoppet
Spansk doftsensation
Festen i gårkväll var sjukt rolig! Vi åt en fantastisk trevåningstårta med browniebotten och blåbärsmousse på BV, hallonmousse på vån. 1 och någon trevlig röra högst upp. Jag hann prata med en massa trevliga och intressanta människor och dansa vanligt, Janefält-gympa, dansa flygvärdinnedansen, dricka ohälsosamt mycket sangria och avhandla livets stora frågor framåt småtimmarna.
Framåt ettiden bjöd N på bottenskapet i sangriabålet. Åh, tänkte jag, lustigt att det ser ut som korvgryta, vegetarisk korvgryta - och slukade tjugo stycken alkoholindränkta apelsinskivor i en hast. I dag tränger den kryddiga sangriadoften ut genom porerna och blandas med den mallorcanska krämodören från håret till en helt igenom spansk doftsensation, men som känns allt annat än angenäm i kombination med smärtbältet över ögonbrynen.
Efter två blev det politik på agendan. Så sent var det bara liktänkande kvar och det är faktiskt mysigt när alla tycker typ lika. Vid kvart i fyra tog jag en taxi hem. Killen som körde var obese. Han liksom fyllde hela halvan av bilen på något vis. Eller så såg jag i syne.
I morgon är det skola.
Stora bortvändarhelgen
I går hände det mycket för jag var nere på stan...Bland annat hände en kort jeansjumpsuit med halterneckband, ett par varma strumpbyxor till och en söt blus som var nedsatt till futtiga sjuttiofem riksdaler! Sedan blev det lite alkohol till i kväll också. Slantarna på mitt konto försvinner kvickare än vanligt. Jag har ju lärt mig bli så där tråkigt sparsam nu under studentåren, men nu är det som att bägaren har runnit över och jag måste få shoppa av mig lite. Och dessutom är hälften av grejerna jag handlar presenter/material till hemgjorda presenter till andra, och då är det faktiskt lite mer legitimt, det besinningslösa handlandet.
Har lite ångest för måndag. Då börjar det vanliga livet, skolan. Samtidigt är det någonting tryggt och bekvämt med att allting är som det mest är.
Det är som att allt stannar av under sommaren och det blir lite oordning. Fönstren i studenthöghusen gapar som svarta gluggar och det är märkligt tyst i bostadsområdet. Universitetsbiblioteket har snåla öppettider och hela skolan känns bländande ljus, ren, bullerfri och öde. På stan hörs bara den lite gnälliga norrländska kustdialekten, inget skånskt skorr, inte heller några västkustliga vokaler.
Och nu är det som att allt vaknar på nytt. Den stora massan har återvänt bort, hemifrån, hit till studentstaden. Jag har inte återvänt till ursprungshemmet, på allvar, på tio år, så jag får väl räkna mig till dem som stannat hemma och till dem som aldrig for. Våra fönster gapade aldrig svarta i sommar. Och nu är resten av folket tillbaka och fyller bussarna, står och håller sig i takhandtagen och sitter på sätena, skrattandes med sina klirrande lila plastpåsar. Nu är det den stora festarhelgen - leken innan allvaret börjar.
Sophantering
I går var jag och handlade mer garn. Har blivit som besatt av virkning och stickning igen! I morgon ska jag fara och köpa ännu mer garn, denna gång till en halsduk.
Vi hade myskväll här hemma i går, jag och F på tu man hand. Det var god mat och "tre filmer för hundratjugo" och en mängd delikata chokladpraliner (uppladga på det nya lilla glaserade fatet i form av ett (björk?) löv). En underbart trevlig kväll bakom fördragna blå och gråmönstrade gardiner.
I dag har vi rensat. Rensat ur skåp och lådor och vindsutrymmet. Och så for vi på soptippen med en hel del och till Myrorna med resten. Jag älskar att fara till ställen där man kan bli av med ratet, samtidigt som man smeker samvetet. Det känns liksom så riktigt och rejält att själv sortera sin trasiga dammsugare helt rätt i stället för att, som många andra, bara ställa den på golvet i soprummet och hoppas på att det löser sig...Sedan är de så hjälpsamma, personalen på soptippen, riktigt trevliga faktiskt, och fina i sina rediga och slitstarka orange overaller.
Men jag blir beklämd när jag beskådar vår sjukliga västvärldskonsumtion. Hundratals ratade datorskärmsbumlingar på hög, kasserade tv-apparater i höga travar, och sedan den där kontainern somär märkt "icke återvinningsbart"... I "icke återvinningsbart" slänger man bland annat keramik och porslin. Och däri fick jag syn på ett par hela (dock saknandes tillhörande fat) Rörstrandskaffekoppar (Pi, från setxiotalet) på lite håll. Jag suktade efter dem, ville ha dem hem till mig, men tyckte det kändes alltför genant att liksom anstränga mig för att komma åt dem. Och nu ickeåtervinns de i all oändlighet.
Slapp dag, vet inte vilken i ordningen
Eksemet är fortfarande rött och väldigt missklädsamt. Antar att det finns en orsak till att kortisonbehandlingen ska pågå i en månad. De kanske tar tid, eksemen.
Jag har bevakat utgivningen av Torgnys förmodligen sista bok sedan jag först fick höra om den och i dag fick jag äntligen förhandsbeställa den. Lindgrens Minnen kommer den sjuttonde september! Medan jag väntar kör jag ett litet Lindgren-maraton för att få tiden att gå. Just nu läser jag Pölsan, sedan blir det nog Ljuset, eller möjligtvis Bat Seba. I min bokhylla står en liten samling Lindgrenska böcker - en del i nyskick (de senaste verken), andra funna på antikvariat eller införskaffade för en spottstyver på Myrorna. Mitt mål är att äga en upplaga av allt han gjort - men det verkar lite vanskligt att få tag på diktsamlingarna och novellerna han författade på sextiotalet. Ja, ja - det kan som få bli ett livslångt projekt det där...
Annars har dagen varit osedvanligt asocial och livsfrånvänd. Och vilsam.
Inflyttningsfika på äldreboendet
B:s härligt kitchiga fönsterbräde. Jag ska få lite av gardintyget (det är ursprungligen min svärmors).
Jag vill inte visa mig på samhället så länge jag ser ut som jag gör. Nu har jag en röd pandaring omkring ögat. Men i dag var jag och F ändå på inflyttningsfika hos hans moster som numer är inkvarterad på äldreboendet som ligger några hundra meter från där vi bor. Jag kan gå och hälsa på henne på väg till affären, eller bussen. Vi är hos henne på tre minuter om vi genar över skogspartiet och ödetomten.
Först hängde vi upp de sista kläderna i garderoberna och skruvade på en handikappsits till toaletten
(som vaktmästeren/personalen inte hade "hunnit" få dit, trots att de i tio dagar varit medvetna om att B skulle flytta in just i dag). Sedan fikade vi medhavd tårta och moccarutor.
Boendet drivs i privat regi - så man måste hålla särskild uppsikt över kvaliteten på insatserna. Jag är lite misstänksam mot privata omsorgsidkare, eftersom de faktiskt bedriver verksamheten i vinstsyfte - kallt uttryckt: de tjänar pengar på människors utsatthet. Om de kommunalt drivna äldreboendena har svårt att hålla sina snäva budgetar, och det trots sjukt låg bemanning och andra besparingar - hur ser det då ut i verksamheter där man dessutom eftersträvar att tjäna pengar? På vad mer kan man skära ned? Eller, kanske är det så att kommunen får betala väldigt mycket mer för de äldreomsorgsplatser som erbjuds av privata utförare? Hursomhelst verkar det korkat. Antingen får våra äldre "bara" lika dålig vård och omsorg inom den privata sektorn som inom den offentliga - men till ett dyrare pris för oss alla - eller så får de ännu sämre vård och omsorg till samma pris.
En gång arbetade jag på ett, utåt sätt tjusigt och exklusivt, privat äldreboende. Jag blev anställd som vårdbiträde/städare och utnyttjad som en slav. Vid ett tillfälle gick chefen förbi mitt dåtida hårt skurande och svettiga jag, pekade på en fläck på soffan där i entrén och sade: "Linda, ta bort den där fläcken."
Efter tre månader fick jag panikångestattacker och slutade. En hemsk tid i mitt liv - men på många sätt var den viktig, tiden där. Behandlingen som en andra klassens människa fungerade som en uppvaknare för mig. Det var efter de tre månaderna (och sju veckors sjukskrivning/arbetslöshet därefter) jag insåg att jag måste vidare i livet - att jag inte längre ville vara det jag uppfattade mig som - en hjälplös förbrukningsvara. Jag började plugga till undersköterska på komvux. Sedan kom jag på att inte heller det skulle bli slutmålet och började läsa 170 % - läste in stora delar av gymnasiekompetensen och sökte sedan till universitetet.
Och där är jag nu. Får se om det räcker, det kanske blir en masterexamen till slut. Jag tror att kunskap kan vara en källa till inflytande - makt att påverka sin egen och och andras situation. Kunskap bäddar för nya argument och förfinar de man hade sedan tidigare. Jag har aldrig varit särskilt bra på att "gilla läget" - för jag vill vara med och skapa det. Tyvär får inte alla vara med och skapa på många arbetsplatser (och andra arenor för den delen) idag. Somliga hanteras av andra - det är väl en sak som jag skulle vilja förändra om jag blev en sådan som initialt tillsattses för att "hantera".
För att återgå till äldreboendefrågan måste jag säga att det är bäst för alla, för brukarna, omsorgspersonalen och resten av medborgarna om kommunerna själva bygger så många äldreboenden det behövs och anställer så många personal som fordras för att kunna erbjuda en värdig omsorg. I den här kommunen skär man ner på antalet äldreboenden ( i förhållande till den demografiaks utvecklingen och behoven) och tvingar många äldre att bo hemma in i det längsta (och bli helt eller delvis omhändertagna av sina nära och kära). Ett relativt nytt fenomen är de så kallade T-r-y-g-g-h-e-tsboendena som egentligen fyller samma funktion som de ,idag obefintliga, kommunlala servicehusen hade tidigare (lättare stöd och service). I trygghetsbranschen har de privata näringsidkarna sett sin chans att håva in storkovan på välbeställda åldringar som har råd att betala för samvaron, biblioteket, bubbelpoolen, de serverade, hemlagade måltiderna och grädden på moset, det lilla extra: möjligheten till "24-7-stöd" i vardagen - tryggheten. De andra gamfolket, de som arbetat med kroppen och därför har det sämre ställt, de får sitta i sina lägenheter och vänta på en barmhärtig (och stressad) dotter eller hemtjänstpersonal som knappt hinner koka gröten färdigt innan de måste rusa vidare till nästa. Ja, orättvisans ansikte lyser över oss överallt, i alla livets skeden.
Jag verkar gå igång på det här med äldreomsorg...