senblommning

Detta är vår lilla Chicki. Datumet i bilden är felaktigt, hon var inte ens påtänkt 2007.

Chicki är en så kallad problemkatt. Problemkatter skriker när de har blivit bortskämda med kattgodis, lyxmat och uppmärksamhet (vilket indikerar hos vem/vilka problemet egentligen ligger). En bortskämd problemkatt anser sig berättigad att väcka sina "slavar" närhelst den vill på dygnet och kräva uppmärksamhet, kel eller bara en liten skinkbit kanske. Chicki kräver som vi kallar det "fri access", öppen altandörr dygnet runt, annars lever hon om som en galning. På vinterhalvåert, när snön ligger för djup för hennes små prinsesstassar, måste vi leka vilda lekar med henne åtminstone två timmar/dag, för att hon inte ska visa sitt missnöje (understimulans) genom att matrixhoppa mellan väggarna i den smala hallen.

Chicki var en hundralappskatt, en tredjehandskatt (=problemkatt), ett sådant litet OBSfall som desperat bjöds ut på blocket för en hunka. Och det var någonting med bilden som fick mig att fullständigt smälta, trots att jag aldrig varit någon kattmänniska tidigare.

Vi hämtade Chicki i en trång källaretta, där hon bodde tillsammans med sin matte, en stor hund och ytterligare en katt. Hon hade infekterade sår på kroppen och högg sig frenetiskt på bakbenen. Det fanns ju inget annat val än att ta henne. Och trots att vi sedan den dagen för ett och ett halvt år sedan har haft det kämpigt med jamiga nätter (första halvåret, tills jag insåg att hon slutade om man bara ignorerade jamningarna i några nätter), upprepade veterinärbesök, beständig kortisonbehandling (mot hennes obotliga allergi), tvångslekning och en massa andra aktiviteter, har jag aldrig ångrat att vi tog henne. Jag tror att F känner likadant, åtminstone inom sig.

En mer älskad misse får man i alla fall leta efter. Vi pussar, kramar och kelar med vår lilla skatt närhelst hon kommer hem en sväng (nu på sommarhalvåret är hon mest ute i de omgkringliggande skogsmarkerna). Det finns också ett antal specialskrivna hyllninglåtar till katten. Vi älskar att ära henne med en sång när hon behagar komma hem. Bland annat har vi gjort om låten från reklmfilmen för SAS (ni vet den där pappan sitter med på morgonsamlingen på dagis), "Å, Chicki är här, tänk vad roligt att Chicki är här...", sedan har vi en annan som
går: "Inget annat än en hundralappskatt, hundralappskatt, hundralappskatt..." (Melodi, typ: We all live in a yellow submarine). Det finns flera.

Att äga Chicki har också utvecklat min medkänsla och kärlek till andra djur och plötsligt älskar jag allt levande, till och med skatorna och jag får tårar i ögonen när jag begraver Chickis små muspresenter. Jag kan rekommendera alla som vill "känna mera" att skaffa ett husdjur.