Syndens näste
Har varit i storstaden för att flytta in i den nya andrahandslägenheten. Vi har sagt upp lägenheten här i norrland och nu svävar vi fritt på något vis. Det känns lite rörigt, ostadigt - framtiden oviss. Hur länge kan vi bo i lägenheten i Stockholm? Får jag ett bra jobb? Och så vidare. Det känns nästan hopplöst och detta manifesteras som en molande värk över vänster ögonbryn.
Innan vi flyttade in (well, ställde_in_våra_väskor - vi temoprär-bor light) i lägenheten åkte vi en stor båt och kollade in Helsingfors. Fartyget var skamfilat och knappast renoverat sedan jag besökte det senast, för kanske femton år sedan. Den i det närmaste nödvändiga buffén var storköksäcklig, som kärlekslös skolmat, bukfyllnad, grogg-grund för bestialiska färjeresenärer.
Besättningen skötte sina arbetsuppgifter som underhållare/livräddare mekaniskt, med metallisk klang. Som trötta papegojor, fastnade på repeat, presenterade de urusla underhållningsnummer med artister iklädda österopeiskt åttiotalsmode eller specialerbjudanden från baren (a´la "köp en billig öl - få en shot på köpet"). Det var uppenbart att fartygsbolaget ville att man skulle konsumera, dricka så mycket som möjligt - mot "konsekvenserna" fanns det vakter och celler.
Och jag lät mig nästan förhäxas till att mata de färggranna och musikaliska slotmaskinerna som blinkade, spelade och rasslade inbjudande. Men jag har tydligen starkare karaktär än momo, som när vi "tax-free-kryssade" från sommarstugan i Roslagen till Åland, hade en slotmaskinsspelbudget på 1000 (tusen) kronor (och detta var i början på nittiotalet). Till vardags nöjer hon sig med en spontan trisslott någon gång i bland, men när vi åkte till Åland - då hängav hon sig fullständigt åt speldjävulen! Ja, aktiviteterna på storbåtar av det slaget är kanske en aning taffliga och simpla - allt i syfte att, profithungrigt, uppmana passagerarna att leva ut sina mörka lustar - aktivera beteenden sprungna ur "dåliga" gener och/eller olyckliga sociala arv.
På natten var färdunderlaget ömsom kraftig is, som ljudligt bröts med kölen, ömsom extrema vågor - så att sova var inte ett alternativ. När sjögången var som värst och hela skutan gungade och dunsade på vågorna (och vi hunnit avhandla glappande bogvisir och det orimliga i framgångsrika räddningsaktioner mitt ute på havet), gick jag upp till nattintendenten och frågade om det fanns risk för livet, och om vi (som var rejält sjösjuka) kunde kliva av i Mariehamn på Åland, så desperat var jag! Karlen i receptionen skrattade slentrianmässigt och förkunnade sakligt att sydliga vindar ger rejält gung. Så åter till hytten, oron, sömnlösheten och med några strofer ur Cornelis Ångbåtsblues ständigt för det inre örat: "Bli're haveri eller kollision - så finns det en flytväst åt var tionde person, livbåtar saknas tyvärr denna gång - men vi har servering i vår aktersalong". Ha ha ha. Ja, sjöresan var ett verkligt äventyr!
Den finska huvudstaden var lugn, fridfull och vacker på ett naket, okonstalt sätt. Några kyrkor yttrade sig med förgyllda tinnar och torn, som ståtliga minnesmärken över det ryska inflytandet på landets historia. I hamnen låg ett fartyg som skulle till St Petersburg och då kom vi på att vi naturligtvis måste åka dit snart. Vi har ofta pratat om att fara till Ryssland och F har läst språket och kan säkert beställa in Wodki och rödbetssoppa på felfri ruski. Men till ryssland tar vi flyget.
Uspenskijkatedralen på Skatudden blev färdig år 1868 och är den största ortodoxa kyrkan i Västeuropa. Denna kyrka förtrollade mig. Det var en rejäl bestigning för att komma nära denna fantastiska byggnad och på en skylt stod det på både finska och svenska "inget vinterunderhåll" vilket innebar att vi fick halka upp och kana ned, men det var det värt!!!
