I jobbsökartagen
Idag har jag suttit på skolan och pluggat ikapp lite släpande skolskit. Jag var så illa tvungen, eftersom jag ämnar hämta ut den där förbannade examen i början på sommaren, för att få något av de mer och mindre spännande jobb jag sökt.
Önskedrömsjobbet är på Stadsmissionen i Stockholm. Jag skrev ett riktigt smörbrev, direkt från hjärtat, till dem. Kanske var jag en aning för mallig angående mina förtjänster ändå - jag föreställer mig att gudsfruktigt folk hyser en viss förkärlek för finkänslig ödmjukhet. Vi får se. Det jag gillar med ideella organisationer av det slaget är att de faktiskt främst företräder och finns till för den utsatta människan här och nu - förutan kontrollerande, moraliserande förbehåll, normaliserande intentioner och bromsande, byråkratiska principer. Thats the shit!
Jag tror att jag skulle ha vissa svårigheter med att anpassa mig i någon bajsnödig slicka-uppåt-och-sparka nedåt-papperskvarn. Jag ogillar starkt de tre M:n: Manualer, Modeller och Metoder, som många kommuner och landsting formligen verkar avguda. Jag tror mest på M för medmänsklighet. Bäst för mig vore det att jobba på fältet - i det omedelbara nuet för, med och nära de människor som kanske hemsöks av gårdagen och som tappat tilltron på livet och framtiden. Där kan jag fungera, eftersom jag intalar mig att jag möter mina medmänniskor där de befinner sig och gärna uppmärksammar dem på deras bästa egenskaper.
Jag umgås med brukarna på mitt jobb, beter mig ungefär som jag gör med vilken vän som helst. Jag har ofta väldigt roligt på jobbet och ibland får jag dåligt samvete för att jag får betalt för det. Jag tror att jag, tillsammans med de flesta som bor där jag jobbar, har byggt ärliga relationer med var och en. Det är min fasta övertygelse att det är i ömsesidiga relationer människor växer tillsammans. Ingen gynnas av så kallade professionella förbindelser, varken givaren (den profesionelle, den som skall vara empatisk och ständigt, onaturligt, reflektera över sitt agerande i förhållande till den andre) eller mottagaren av tjänsten (den underställde och beroende - den som skall handla oövervägt i förhållande till den andre, så att den andre kan se vad som är problemet behandla detsamma - den som är tacksam, skamsen och förbannad).
Jag tror inte på behandling dygnet runt - att vissa människor tjugofyra-sju ska vara föremål för olika insatser. När ska då den människan få vara bara människa och inte till viss del sitt problem?
Men jag har trots allt sökt en del back-up-jobb som pappersvändarsocionom, trots att jag vet att det skulle göra mig olycklig. Sedan har jag sökt ett intressant arbete som undersköterska på en klinik för tjejer med anorexi.
Ja, vi får se vad framtiden har i sitt sköte.
Jag skickar er som lov'in.
