Kvinnodagen
Den internationella kvinnodagen var också semmeldagen idag. Ikväll firade vi bemärkelsedagarna med oanimaliska fettisdagsbullar (min mage välkomnade kokosgrädden med öppna (t)armar) och intressant humanitärsnack. Jag älskar Å och M, att resonera tillsammans med dem! Kvällen till ära avhandlade vi bland annat korkad, sexistisk, amerikansk självhjälpslitteratur och senare dödsstraffets inhumanitet (M hade hört om en så kallad ond människa som satt i en liten, liten cell 23 timmar om dygnet och "rastades" en timme på en inburad gård som var i storlek med köket där vi satt - fy, fa-an). Sedan pratade vi om etiska dilemman i psykiatrisk behandling, motsättningen mellan normalisering (anpassning, vilket kan leda till avstigmatisering, men som också äger ett visst mått av despotiskt moraliserande) och rätten att få vara en obehandlad (och accepterad) unik individ. Jag myntade en ny böjelse på ordet dilemma - nämligen dilematiskt. Jag tänker att det kan bli tal om att kontakta Svenska akademien, ha ha.
Under stjärnorna på vägen hem tänkte jag att det är fint att jag har några månader kvar här och att jag måste ta vara på de återstående dagarna i norrland. Dagarna av ro, vänstertugg, stjärnhimlar och acceptans - för snart är sådana företeelser kanske ett minne blott. Jag känner vemod inför Stockholmsprojektet - det finns ju åtskilliga orsaker till att jag blev kvar här för mer än tio år sedan.
Jag pratar mycket med F i telefon och det är en tröst att han verkar totalt opåverkad av den stress-framkallande multistimulansen i storstaden. Han kör sitt (anti)rejs liksom. Skönt.
