senblommning

Igår kände jag mig en aning förlegad och mossbelupen, eftersom jag insåg att vuxendomen berövat mig föreställningen av att vara fri, sorglöst obeständig, odefinierbar och njutningsfullt fladdrande. Så tänkte jag att ungdomen var fylld av vällust i den ständiga törsten och spänningen i jaktens hetta.

Man blir äldre - börjar frukta dramatik och lägga sig till rätta i förutsägbarhet och kausala sammanhang. Den är full av förtröstan, bekvämligheten - men väldigt mycket trist. Jag citerar en banal, dock i sammanhanget tillämplig, Boyefras: Den mätta dagen, den är aldrig störst - den bästa dagen är en dag av törst.

Sorg och en trånande saknad efter en för evigt svunnen tid smög sig på igår. Det blir lätt till ångest, detta att tiden är enkelriktad och aldrig stannar upp. En stund kände jag en fruktansvärd olust över den förvärvade vuxendomen som skall mogna i ålderdom och död. 

Senare infann sig en angenäm klarsynthet, en erinran om att det ofta var mödosamt, nästintill plågsamt, att vara oskriven i sinnet, att villrådigt sväva i rymden, spejandes efter gröna kvistar som stack upp ur havet av tvekan, ovisshet och oro som klåda. Jag är tacksam för att åren har tagit mig hit trots allt. Fan, att inte tiden kan hämta andan - blott ett flyktigt ögonblick - just här. Det är beklagansvärt att vi måste vissna fullständigt.




Om livet var en blomma så skulle det vara en tulpan...



Tulpaner är behagfulla när de mognat



Kanske kan torkade rosors skönhet bringa tröst och framtidstro?