Kakorna
I går lånade jag och Bidi pappas stora kök och bakade till dopet. Mina blåbärscheescakes, tillika mottagningens "paradnummer", tog flera timmar att kreera. Svårast var det att synka de olika gräddningarna. Det är ganska vanskligt att åstadkomma jämn kvalitet på fem kakor, särskilt när man måttar och rör lite på en höft. Kanske blev en kaka för saftig i botten och en annan lite väl gräddad i topplagret. Ja, det finns mycket att nojja sig över...
I eftermiddags ringde Bidi och berättade att alla kakor, utom den lite väl gulgräddade - den vars framtoning och smak jag ängslades mest över - hade totalfördärvats av oaptitliga och oreparerbara skåror. Från topp till botten hade de fyra kakorna spruckit till oigenkännlighet. Först kände jag mig alldeles bestört, rådvill - av chock förstummad! Men snart började hjärnan spinna på högvarv - fundera ut snabba och lite lagom fänsiga "utvägsrecept". Kunde det funka med mintchokladkakor, eller, i värsta fall, kladdkakor?
Kort därefter ringde andra systern helt förkrossad, eftersom hon spillt te på dopfilten hon virkat, dopklänningsalternativet som Oscar (och hans framtida kusiner) ska ligga lindad i under ceremonin. Jag hann tänka att det inte var meningen att pojken skulle bli döpt - att "makterna" var emot det - sedan blev det kortslutning i skallen och jag började panikmekaniskt, som en uppvriden leksaksrobot, vandra in i centrumet för att handla bakverk och dopklänning (??!!!). Efter en stund ringde det igen - det var Bale som skrek: "April, April" - varpå hon asgarvade oavbrutet i fem minuter. Ja, så allvarligt blåst har jag aldrig blivit tidigare i mitt liv och jag måste ge skitungarna en eloge för samarbetet med den klockrena dubbelmackan!
Kakorna som trots allt lever
Lillkillen iklädd bodyn han fått av mig och F - klädedräkten vars retromönster inspirarats av en trevlig barnkammarmatta.
Nä, nu måste jag börja grunna på lämplig vedergällning, den ljuva hämnd som skall inkasseras om trehundrasextiofyra dagar och tjugonio minuter. Jag är öppen för alla förslag - utifall fantasin skulle sina.
I eftermiddags ringde Bidi och berättade att alla kakor, utom den lite väl gulgräddade - den vars framtoning och smak jag ängslades mest över - hade totalfördärvats av oaptitliga och oreparerbara skåror. Från topp till botten hade de fyra kakorna spruckit till oigenkännlighet. Först kände jag mig alldeles bestört, rådvill - av chock förstummad! Men snart började hjärnan spinna på högvarv - fundera ut snabba och lite lagom fänsiga "utvägsrecept". Kunde det funka med mintchokladkakor, eller, i värsta fall, kladdkakor?
Kort därefter ringde andra systern helt förkrossad, eftersom hon spillt te på dopfilten hon virkat, dopklänningsalternativet som Oscar (och hans framtida kusiner) ska ligga lindad i under ceremonin. Jag hann tänka att det inte var meningen att pojken skulle bli döpt - att "makterna" var emot det - sedan blev det kortslutning i skallen och jag började panikmekaniskt, som en uppvriden leksaksrobot, vandra in i centrumet för att handla bakverk och dopklänning (??!!!). Efter en stund ringde det igen - det var Bale som skrek: "April, April" - varpå hon asgarvade oavbrutet i fem minuter. Ja, så allvarligt blåst har jag aldrig blivit tidigare i mitt liv och jag måste ge skitungarna en eloge för samarbetet med den klockrena dubbelmackan!
Kakorna som trots allt lever
Lillkillen iklädd bodyn han fått av mig och F - klädedräkten vars retromönster inspirarats av en trevlig barnkammarmatta.
Nä, nu måste jag börja grunna på lämplig vedergällning, den ljuva hämnd som skall inkasseras om trehundrasextiofyra dagar och tjugonio minuter. Jag är öppen för alla förslag - utifall fantasin skulle sina.
Kommentarer
Trackback
