Livet som överlevs

Jag är totalt nedsunkad, inifrån och ut. Passiv obryddhet inombords, gråblek flammig ansiktshy, djupa fåror i pannan, gråbrun och ilande tandsten på insidan av tänderna i underkäken (vilket får mig att, med vämjelse, tänka på när en bekant säger Chorizo mellan bruna och trasiga underkäkeständer), flottigt gulrödbrunt hår, smutsiga, repiga omoderna glajor, otympliga, ostyriga fläskiga bröst som tillåts dingla fritt under F:s utslitna sjögräsgröna pullover som passar utmärkt till de sladdriga mjukisbyxorna - för att nämna några sunkighetsfaktorer. Min kropp känns som en oservad motor som bara går och går på tomgång, på bristfälligt bränsle och med hackande, rossliga andetag. Jag borde ha en skylt med texkten: "Inget vinterunderhåll",  hängandes runt halsen.

Innanmätet, eller för all del själen, känns frånvarande, avstängd som en hårt åtdragen kran. Jag undrar om det är såhär det känns att ligga vid medvetande i respirator.

Det känns overkligt när jag ser på bilder på mig för bara något år sedan, då hyn skimrade, det glansiga håret lockades, midjan syntes och fläsket under hakan inte var påtänkt. Och nu blir min panikslagna fråga: Kan man åldras så snabbt, enbart på grund av lealöshet och osund konsumtion, och är det oåterkalleligt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0