År 2000
Nu började jag fundera på vad jag hade för mig tisdagen den 22 februari år 2000 (se tidigare inlägg). Just den dagen kan jag inte minnas förstås, men det året - det första året på det nya milleniet.
Det var en svår tid i mitt liv, till följd av en olycklig kombination av personliga tragedier och dåliga val. Ett och ett halvt år tidigare hade jag förlorat min mor till kräftan. Den sorgen var kanske ovanligt svår, eftersom jag inte omfamnade den, utan slog den ifrån mig - bepansrade mig med bedövande hat. Jag kunde inte förlåta mamma för att hon, några år innan hon dog, lämnade mig och mina systrar för sina drömmar. Jag kunde inte förlåta henne för min ensamhet. Jag kunde inte förlåta henne för att hon lämnat jorden innan vi hunnit finna vägen tillbaka. Min armering var blott slarviga bandage och smärtan byttes till oro och oron blev till ångest och ångesten var som att andas genom ett sådant där jättetunt sugrör.
Jag var 21 år gammal år 2000 och tillsammans med en många år äldre, dålig man. Han hade spelproblem och ibland misstänkte jag att han höll på med någon form av skumraskaffärer. Ett tag gömde han en diamantring i mitt låsbara vintrinskåp, så mycket vet jag. Han var inte särskilt snäll och jag var blottad och sårbar, en flicka söndrig inuti och ur funktion. Han sårade och söndrade mig än mer på in- och utsidan.
Det året hamnade jag i alla problem en vuxen människa kan hamna i. Och det var destruktivt på alla sätt och vis...Jag vet hur det känns att vara barskrapad, att känna sig hungrig och förvirrad. Jag vet hur det är att känna sig jagad, att rädas posten, att vara skräckslagen för dörrklockan, att veja för blickar. Och jag känner betydelsen av sann ensamhet, isolering - tomhet. Den val-lösa tillvaron känner jag till.
Skammen är jag bekant med. Den outhärdliga, kroniska skammen som kröker ryggen, grumlar blicken - den skam som gnager, bankar och slår - förlamar och förslavar. Min skam gick, och går, hand i hand med en sorts förvriden stolthet. Då menar jag inte den stolthet som uppstår när man vunnit ett fint pris för enaståede prestationer - nej, jag syftar på den stolthet som gör det omöjligt att be om hjälp, när man verkligen behöver det. Den stoltheten.
Någon, sittandes på en högre stol, provocerade, klassificerade och diagnostiserade mig och mitt lidande, då år 2000. Jag fick lära mig den känslomässiga innebörden av hjälplös, hopplös - värdelös - och agerade naturligtvis därefter. Men genom en allmän telefon, belägen i änden av en lång korridor, utbyttes ömsinta ord och smiddes ljus framtid.
Hopp slog rot och växte. Sedan, år 2001, flyttade jag åttio mil norrut. Det obestridligt bästa jag någonsin gjort i mitt liv, flykt eller ej. Sedan började jag fixa, reparera de praktiska, de relationella och de känslomässiga skadorna jag ådragit mig och andra genom att leva. Och jag jobbar fortfarande på det. Det är ett vidunderligt åtagande, detta att vara människa.
Jag har allting, och alla människor som passerat min väg, att tacka för den jag är idag.
Det var en svår tid i mitt liv, till följd av en olycklig kombination av personliga tragedier och dåliga val. Ett och ett halvt år tidigare hade jag förlorat min mor till kräftan. Den sorgen var kanske ovanligt svår, eftersom jag inte omfamnade den, utan slog den ifrån mig - bepansrade mig med bedövande hat. Jag kunde inte förlåta mamma för att hon, några år innan hon dog, lämnade mig och mina systrar för sina drömmar. Jag kunde inte förlåta henne för min ensamhet. Jag kunde inte förlåta henne för att hon lämnat jorden innan vi hunnit finna vägen tillbaka. Min armering var blott slarviga bandage och smärtan byttes till oro och oron blev till ångest och ångesten var som att andas genom ett sådant där jättetunt sugrör.
Jag var 21 år gammal år 2000 och tillsammans med en många år äldre, dålig man. Han hade spelproblem och ibland misstänkte jag att han höll på med någon form av skumraskaffärer. Ett tag gömde han en diamantring i mitt låsbara vintrinskåp, så mycket vet jag. Han var inte särskilt snäll och jag var blottad och sårbar, en flicka söndrig inuti och ur funktion. Han sårade och söndrade mig än mer på in- och utsidan.
Det året hamnade jag i alla problem en vuxen människa kan hamna i. Och det var destruktivt på alla sätt och vis...Jag vet hur det känns att vara barskrapad, att känna sig hungrig och förvirrad. Jag vet hur det är att känna sig jagad, att rädas posten, att vara skräckslagen för dörrklockan, att veja för blickar. Och jag känner betydelsen av sann ensamhet, isolering - tomhet. Den val-lösa tillvaron känner jag till.
Skammen är jag bekant med. Den outhärdliga, kroniska skammen som kröker ryggen, grumlar blicken - den skam som gnager, bankar och slår - förlamar och förslavar. Min skam gick, och går, hand i hand med en sorts förvriden stolthet. Då menar jag inte den stolthet som uppstår när man vunnit ett fint pris för enaståede prestationer - nej, jag syftar på den stolthet som gör det omöjligt att be om hjälp, när man verkligen behöver det. Den stoltheten.
Någon, sittandes på en högre stol, provocerade, klassificerade och diagnostiserade mig och mitt lidande, då år 2000. Jag fick lära mig den känslomässiga innebörden av hjälplös, hopplös - värdelös - och agerade naturligtvis därefter. Men genom en allmän telefon, belägen i änden av en lång korridor, utbyttes ömsinta ord och smiddes ljus framtid.
Hopp slog rot och växte. Sedan, år 2001, flyttade jag åttio mil norrut. Det obestridligt bästa jag någonsin gjort i mitt liv, flykt eller ej. Sedan började jag fixa, reparera de praktiska, de relationella och de känslomässiga skadorna jag ådragit mig och andra genom att leva. Och jag jobbar fortfarande på det. Det är ett vidunderligt åtagande, detta att vara människa.
Jag har allting, och alla människor som passerat min väg, att tacka för den jag är idag.
Tågbiljetten
Hittade idag ett ställe kallat Fyndlagret. Och fynd fanns där i mängder! Välbevarad femtiotalsinteriör för småpengar, spännande oljemålningar, krimskramisgt såväl som stilfullt porslinsgods och böcker - massor av böcker. Jag köpte tre böcker jag redan avvekrat, men inte äger alls eller i inbunden form. Jag är sådan, håller mig till det jag känner till och tycker om. Vissa godingar/klassiker har jag läst både två och tre gånger. Ibland finner jag någon ny författare att lägga på favoritlistan och då läser jag allt han eller hon skapat. Det där första urvalet av ny favorit brukar gå till som så att jag står vid en pockethylla och väljer det mest intressanta/färggranna omslaget eller den mest tilltalande titeln. Ibland blir det rätt, men lika ofta blir det fel och då har det inte kostat mer än under hundralappen, bortkastad tid och eventuellt lite besvikelse. I bland föjer jag andras rekommendationer - om det inte gäller Marklund, Läckberg eller någon illa skriven misslyckad-barndom-biografi förstås. (Svåra bandomar får jag ändå, varje dag anar jag dess skuggor i uredningar och beräkningar. Det är väl en himla tur att någon kommit på att det_aldrig_är_för_sent_att_få_en_lycklig_barndom.)
I ett av dagens fynd (20 kr) fann jag ett annat fynd, en SJ-tågbiljett, som satte sprätt på fantasin. Vem har ägt detta färdbevis och använt det som bokmärke? Vem åkte X 2000, i ekonomiklass, från Stockholms central till Sundsvall klockan 19.55 den 22 februari år 2000? Vem satt där i vagn 6, plats 2, denna tisdagkväll och såg landskapet svischa förbi och förändras från grått till vitt, från platt till vågigt, från stimmigt till rofyllt? Vem klev av i Sundsvall den natten? Och vem slutade läsa ett sådant litterärt mästerverk redan på sidan 256?
På baksidan av biljetten får vi en liten inblick i personens månatliga utgifter. Och med hjälp av den ledtråden föreställer jag mig en familjemor på väg hem till norrland från en konferens, eller ett shoppingäventyr i huvudstaden. En kvinna som ängslas lite över ekonomin och funderar över hur det ska bli när räkningarna girigeras om en vecka - nu när hon haft spenderarpantalongerna på under den gångna storstadshelgen?
Boken som innehöll biljetten såldes kanske till loppisen när familjen rensade skräp inför flytten till radhuset. Flytten som blev nödvändig efter den tredje ungen, sladdisen som kom elva år efter den senaste. Eller kanske var det försäljning i samband med den tragiska skiljsmässan som inträffade med anledning av hustruns patologiska shoppande, eller till följd av uppdagandet av det faktum att hon under flera år haft en hemlig latin-älskare som heter Juan och bor i Stockholm.
Vem tror du att det var? Det är bra att låta tankarna vandra ibland. Det väcker kreativiteten.
I ett av dagens fynd (20 kr) fann jag ett annat fynd, en SJ-tågbiljett, som satte sprätt på fantasin. Vem har ägt detta färdbevis och använt det som bokmärke? Vem åkte X 2000, i ekonomiklass, från Stockholms central till Sundsvall klockan 19.55 den 22 februari år 2000? Vem satt där i vagn 6, plats 2, denna tisdagkväll och såg landskapet svischa förbi och förändras från grått till vitt, från platt till vågigt, från stimmigt till rofyllt? Vem klev av i Sundsvall den natten? Och vem slutade läsa ett sådant litterärt mästerverk redan på sidan 256?
På baksidan av biljetten får vi en liten inblick i personens månatliga utgifter. Och med hjälp av den ledtråden föreställer jag mig en familjemor på väg hem till norrland från en konferens, eller ett shoppingäventyr i huvudstaden. En kvinna som ängslas lite över ekonomin och funderar över hur det ska bli när räkningarna girigeras om en vecka - nu när hon haft spenderarpantalongerna på under den gångna storstadshelgen?
Boken som innehöll biljetten såldes kanske till loppisen när familjen rensade skräp inför flytten till radhuset. Flytten som blev nödvändig efter den tredje ungen, sladdisen som kom elva år efter den senaste. Eller kanske var det försäljning i samband med den tragiska skiljsmässan som inträffade med anledning av hustruns patologiska shoppande, eller till följd av uppdagandet av det faktum att hon under flera år haft en hemlig latin-älskare som heter Juan och bor i Stockholm.
Vem tror du att det var? Det är bra att låta tankarna vandra ibland. Det väcker kreativiteten.
komplementet
För att liksom balansera upp mitt radikala vänsterförfarande, leker jag femtiotalsfru ibland. Jag gillar att ägna mig åt små privata rollspel på fritiden. Fly en stund från den ofta grå vardagen. Detta skådespel innebär att jag: lagar ambitiös husmanskost och hittar på nya exotiska recept, stryker våra kläder omsorgsfullt och bakar gifflar. Gifflar i mängder. Och det är avkopplande, arbetet med händerna.
Just de här innehåller mandelmassa och äpple.
Just de här innehåller mandelmassa och äpple.
Årets bästa månad
Nu är den underbara hösten här! Och det på riktigt. Solen skiner men orkar inte värma. Frosten biter tag i det sorglöst optimistiska sommargräset. Luften känns frisk. Det ryker ånga när man andas.
Kameran i min nya flashiga telefon fungerar okej som dokumenterare.
Över sidsjön låg morgondimman som en rök...
Vid norrsidan hade dagen ännu inte vaknat...
Älskade, underbara oktober!
Kameran i min nya flashiga telefon fungerar okej som dokumenterare.
Över sidsjön låg morgondimman som en rök...
Vid norrsidan hade dagen ännu inte vaknat...
Älskade, underbara oktober!
Röda skolan
En morgon i förra veckan väcktes jag av telefonen. Det var en chef på socialtjänsten här i stan. Han verkade vara i desperat behov av arbetskraft och hade gärna sett mig i tjänst från och med dagen därpå, om jag inte just då befunnit mig i Umeå för att genomföra intervjuer med socialtjänstfolk, med anledning av den lilla D-uppsatsen. Så, på måndag kan ni say hello to socialsekreterare Linda på mottagningsenheten.
Umeå universitet i mitt hjärta! En/flera aktivist/er hade klistrat fast små lappar med tänkvärda budskap på dörrposterna till åtminstone två ingångar till centrala byggnader på campus. Jag anar att vi hade kunnat hitta fler subtila meddelanden om vi tagit oss tid att låte blickarna söka. Tillsammans bildade de, tillsynes oansenliga anslagen, en helhet som bekänner universitetets - eller åtminstone en/flera student/ers (slipsnisse-to-be-studenter exkluderade förstås) - färg.
F berättar att det ryktas om att universitetetspersoner på sjuttiotalet "samarbetade" med ryska underrättelsetjänsten och att vissa professorer och forskare därför granskades av svensa säkerhetspolisen. Kanska driver han med mig, maken. Men det skulle inte förvåna mig om det är sant. Umeå universitet har alltid haft en tydlig vänsterprofil.
MEN - det är väl förenligt med högre utbildning och intelltektualitet i allmänhet, att tänka: samhällsstrukturer, gemensamt ansvar, och långsiktiga lösningar som gynnar flest möjliga människor? Jag tror inte att det samhälle kan överleva i längden, som inte sätter kollektiva intressen framför individuella. I en värld av egoister växer orättvisorna och nöden och döden. Och slutligen är konflikterna, krigen, åtskilliga och fullständigt förödande. Alltså - insikten om de sambanden är inte kvantfysik direkt.
På ingången till Universum, bredvid bankomaten...
I ögonhöjd på dörrposten till humhuset. Ingången mittemot Lindellhallen.
Undret Stevie
Promenerade under ensidiga lönnträdsalléer som förärats tusen nyanser i guld och rött - lyssnandes till den lokala radiostationen som spelade Stevie Wonder. You are the sunshine of my life. Jag blir så glad! Det är någonting med hans musik, även i de låtar som bär stänk av svärta, som väcker ett innerligt välbehag hos mig. Jag antar att det är själen i soulen, som gör det.
Jag har inte varit på så värst många konserter i mitt liv, men Stevie har jag hört och sett lajv. Han spelade på stadion i Stockholm för några år sedan och morfar, som arbetade extra i spärrarna, sneakade in mig och min moster genom de gnisslande snurrgrindarna.
Stevie framförde alla sina hopplöst sönderspelade hitlåtar, alltjämt svajandes på platsen. Det såg ut som att han var fastnitad i scengolvet och att han därför kunde slappna av och vagga. Nej, han liksom kroppssurfade lite på musikens vågor bara.
Någon gång efter rungande applådsalvor, kanke efter I just called to say I love you, eller Isn't she lovely, sade han: "Thank you, Schwizerland". Och då tänkte jag att det nog måste vara ganska trist att resa runt i världen utan att kunna se sig omkring.
Lite onödigt vetande:
Stevie, eller Steveland, som är hans fullständiga namn, föddes i Michigan 13 maj 1950.
Steveland började sjunga och spela instrument i kyrkan från tidig ålder. Han behärskade särskilt piano, congas och munspel tidigt. Vid tretton års ålder hade Little Stevie Wonder , som han kallades, sin första stora hit med Fingertips.
1970-talet var Stevies glansperiod då han gav ut några av sina mest populära låtar: "Higher Ground", "You are the Sunshine of my Life", "Superstition", "You Haven't Done Nothin", "Sir Duke", och "As". Det finns ofta politiska (regimkritiska) budskap i hans musik från den där tiden.
På åttiotalat blev han mer kommersiell (och tappade omdömet litegrann) vilket bland annat resulterade i I just called to sat I love U. Sedan åttiotalet har han inte gjort så mycket ny musik. Kanske har han försörjt sig på royalties (vet inte hur det stavas - uttalas: rojaltis).
2006 spelade och sjöng han tillsammans med Andrea Bocelli på dennes skiva Amore.
Han uppträdde under flera tillfällen till stöd för Barack Obama under dennes presidentvalskampanj.
2009 framträdde han på Michael Jacksons begravning där han sjöng sin tidiga 1970-talsballad "Never Dreamed You'd Leave in Summer".
Världstenoren Luciano Pavarotti lär ha omtalat Stevie som "ett stort musikaliskt geni".
Ja, jag blir i alla fall hemskt glad och lycklig av hans musik!
Jag har inte varit på så värst många konserter i mitt liv, men Stevie har jag hört och sett lajv. Han spelade på stadion i Stockholm för några år sedan och morfar, som arbetade extra i spärrarna, sneakade in mig och min moster genom de gnisslande snurrgrindarna.
Stevie framförde alla sina hopplöst sönderspelade hitlåtar, alltjämt svajandes på platsen. Det såg ut som att han var fastnitad i scengolvet och att han därför kunde slappna av och vagga. Nej, han liksom kroppssurfade lite på musikens vågor bara.
Någon gång efter rungande applådsalvor, kanke efter I just called to say I love you, eller Isn't she lovely, sade han: "Thank you, Schwizerland". Och då tänkte jag att det nog måste vara ganska trist att resa runt i världen utan att kunna se sig omkring.
Lite onödigt vetande:
Stevie, eller Steveland, som är hans fullständiga namn, föddes i Michigan 13 maj 1950.
Steveland började sjunga och spela instrument i kyrkan från tidig ålder. Han behärskade särskilt piano, congas och munspel tidigt. Vid tretton års ålder hade Little Stevie Wonder , som han kallades, sin första stora hit med Fingertips.
1970-talet var Stevies glansperiod då han gav ut några av sina mest populära låtar: "Higher Ground", "You are the Sunshine of my Life", "Superstition", "You Haven't Done Nothin", "Sir Duke", och "As". Det finns ofta politiska (regimkritiska) budskap i hans musik från den där tiden.
På åttiotalat blev han mer kommersiell (och tappade omdömet litegrann) vilket bland annat resulterade i I just called to sat I love U. Sedan åttiotalet har han inte gjort så mycket ny musik. Kanske har han försörjt sig på royalties (vet inte hur det stavas - uttalas: rojaltis).
2006 spelade och sjöng han tillsammans med Andrea Bocelli på dennes skiva Amore.
Han uppträdde under flera tillfällen till stöd för Barack Obama under dennes presidentvalskampanj.
2009 framträdde han på Michael Jacksons begravning där han sjöng sin tidiga 1970-talsballad "Never Dreamed You'd Leave in Summer".
Världstenoren Luciano Pavarotti lär ha omtalat Stevie som "ett stort musikaliskt geni".
Ja, jag blir i alla fall hemskt glad och lycklig av hans musik!
Religiösa funderingar
Visst syns det som att det lilla trädet stänker guld på det ännu frodigt gröna gräset?
Sådan skönhet. Det är nästan så att jag vågar tro att det är detta Gud (eller, åtminstone psalm-författaren) menar med lust och fägring stor. Och att det är hösten som är naturens klimax, det skådespel hela resterande året syftar till. Men det känns inte rätt, kanske eftersom jag, liksom de flesta andra i västvärlden, drillats att älska ungdom. Att det nyskapade ungdomliga är det eftersträvansvärda, och meningen med hela skapelsen. Fast hösten är ändå vackrast!
Jag såg ett ångestframkallande avsnitt av Vetenskapens värld, där det förkunnades att alltsammans utvecklas från ordning till kaos. Enligt vetenskapen föds, åldras och dör precis allting - skoningslöst och oåterkalleligt. Och i universum uppstår inga nya stjärnor, de slocknar en efter en och tänds aldrig igen. Om miljoner år är hela kosmos ett enda stort svart hål. Människokroppen, hus och byggnader, asfalterade vägar - är i begynnelsen nytt, men åldras och förtärs från första dagen. Ett gediget underhåll kan förlänga livsängden för material avsevärt, men tillsist måste asfalten bytas ut och hus rivas. Tillslut måste människan - rynking, insjunken och förmodligen kraftigt medicinerad - dra sitt sista väsande andetag.
Men jag tänker - lite hoppfullt - att förekomsten av årstidsväxlingar motbevisar den där kaosteorin. Naturen föds på nytt varje vår, knoppas, mognar, blommar, förökar sig, vissnar, blir till näring och växtkraft inför nästa vår. Är det då omöjligt att det föds nya stjärnor gågon gång någonstans? Är det då omöjligt att människolivet, eller själva essensen av det som är en människa - vad det nu är - också är cykliskt, att själen föds på nytt? Fast rent vetenskapligt kanske vår reproduktion är cykeln, pånyttfödelsen, "årstiderna". Man föds, blir könsmogen, förökar sig, åldras och dör. Men, nej, det orkar jag inte tro, för jag vill leva kvar i villfarelsen om min egen förträfflighet, i övertygelsen om att det finns ett egenvärde i att bara leva. Så är det nog att vara människa, att drömma och hoppas.
Nä, nu ska jag göra kycklinggryta med äpple och rosmarin. Den är go'.
Skärgårdskryssning
Igår kväll kryssade jag och F några timmar på en båt som tog oss runt Alnön. En utmärkt skärgårdsbuffé serverades och kvällen bjöd på fin underhållning och vacker havsutsikt. Ett sådant lagomt fredagsnöje för två trettioplussare som inget hellre vill än att äta gott och njuta av lugnet.
Solnedgången
Och vi gillar att åka båt. Havsbrisen. Den öppna friheten.
Egentligen gillar jag fjällen mer - frestas av känslan av att ha nått "slutet" - dimhöljda snöbeklädda berg - naturens murar mot havet. Gränsen mot avgrunden, gillar jag att tänka - att bakom bergskammarna är intet - som att intet, inte också det - bestod av atomer och molekyler. Det mest paradisiska på jorden är när alltet upplevs ha en ände. När kosmos besegrats, tämjts att rymmas i ett människosinne. Det öppna och ofamnade havet ter sig lite väl oöverskådligt, oändligt och okontrollerat för min smak...
Fast i sund, fjärdar, vikar och längst hjärtskärande vackra skärgårdar går det verkligen an. Havet.
Visst blir det fint med lite blått filter..
Allt blir mycket bättre med blått filter
På vägen ut ur sundet passerade vi fabriken jag drömmer om. Fabriken jag nästan skulle vilja arbeta i - just by the look of its face. Se tidigare inägg.
Solnedgången
Och vi gillar att åka båt. Havsbrisen. Den öppna friheten.
Egentligen gillar jag fjällen mer - frestas av känslan av att ha nått "slutet" - dimhöljda snöbeklädda berg - naturens murar mot havet. Gränsen mot avgrunden, gillar jag att tänka - att bakom bergskammarna är intet - som att intet, inte också det - bestod av atomer och molekyler. Det mest paradisiska på jorden är när alltet upplevs ha en ände. När kosmos besegrats, tämjts att rymmas i ett människosinne. Det öppna och ofamnade havet ter sig lite väl oöverskådligt, oändligt och okontrollerat för min smak...
Fast i sund, fjärdar, vikar och längst hjärtskärande vackra skärgårdar går det verkligen an. Havet.
Visst blir det fint med lite blått filter..
Allt blir mycket bättre med blått filter
På vägen ut ur sundet passerade vi fabriken jag drömmer om. Fabriken jag nästan skulle vilja arbeta i - just by the look of its face. Se tidigare inägg.
Ortvikens pappersbruk
Men det är så vackert, Ortvikens pappersbruk! Inuti arbetar 870 människor med att förvandla norrländska granar till papper. Undrar hur de gör. Kanske trycker de på sådana där ödesdigra gröna och röda kanppar, som skurkarna i bondfilmerna. Här produceras i alla fall tonvis med papper varje år. Papper att trycka viktiga tidningsnotiser på, att nedteckna minnesvärda sagor och berättelser på, att måla vackra akvareller på, att torka sig i ändan med. Jag vet inte vad slags papper man tillverkar, men jag är fullkomligt fängslad av fabriken - av dess ståtliga exteriör åtminstone.
The Never Ending Story
Hittade Den oändliga historien i ett slarvigt DVD-ställ på Konsum när jag skulle köpa mat. Och ikväll har jag återupplevt nittioen ljuva minuter av min barndom. Filmen gjordes 1984, då jag var fem år. Den dubbades till svenska. Jag såg den om och om igen hos grannflickan Camilla som hade en videobandspelare (det var inte så vanligt att man hade det 1985). Camillas mamma var ofta borta, eller så var hon konstigt dåsig och låg halvslumrande på soffan, med fottigt hår och med en inpyrd, sötsliskig doft som en sloknde aura omkring sig.
En gång minns jag att Camilla bjöd mig på middag hos sig. Mamman var inte hemma och Camilla öppnade rutinerat en konservburk innehållandes sådana där persikohalvor i sockerlag. Kanske var det i slutet på månaden, just innan löning. Annars brukade vi dricka kall oboy och äta skogaholmslimpa med ett tjockt lager extrasaltat bregott och herrgårdsost på när vi såg filmen. Jag var hopplöst förälskad i hjälten och vem kan klandra mig:
Mannen som höll mitt sexåriga hjärta i sin hand. Atreju - alltså vilket namn!
Ikväll upptäckte mitt vuxna jag att det är en fin, men kanske aningens cheezy-amerikansk, barnfilm. Vår hjälte Atreju/Bastian ska rädda sagovärlden Fantasien från det hotande Ingentinget.
Filmen bjuder på många insikter och kloka visdomsord:
Denna Morla (och hens alterego) har legat i träda i ett sorgeträsk, utan sällskap, i tusentals år och ger intryck av total uppgivenhet. Dessutom har hen utvecklat allergi mot ungdom (vitalitet och livsmod). Scenen med Morla satte ord på hur jag mådde lite kort förra vintern, och hur jag känt det under längre perioder flera gånger tidigare i livet.
Fina ord från den hundlika flygande lyckodraken Falkor. Jag minns att jag ingenting önskade mer än att äga en egen Falkor att flyga runt och erövra världen tillsamans med.
En barnfilm i min smak. Alla de barn jag älskar och bryr mig om skall få denna film av mig på sin sjuårsdag. När man är sju år är man redo för - och behöver - denna fantastiska historia som handlar om att aldrig sluta fantisera, drömma och önska, att lite på sig själv och att aldrig förlora barnet inom sig.
Detta är den stygga vargen som vår hjälte stöter på i slutet av sitt äventyr.
Stygga vargen fortsätter: "Det är den mänskliga fantasins värld. Varje del, varje varelse är en liten del av människornas drömmar och förhoppningar. Därför har det inga gränser"
Stygga vargen: "För att människorna börjar förlora hoppet och glömma sina drömmar. Så ingentinget blir starkare!".
Vår hjälte: "Vad är ingentinget?"
Stygga vargen: "Det är tomheten som blir kvar. Det är den förtvivlan som förgör vår värld"
I slutet av detta möte berättar stygga vargen att han hela tiden varit ute efter att döda Atreju (som utsetts till Fantasiens hopp) eftersom han, vargen, vill att Ingentinget skall överta världen. Han säger att människor utan hopp är lätta att styra över och han planerar att ta makten i Ingentinget.
Men självklart är slutet gott och allting gott.
Mitt sexåriga jag ville vara kejsarinnan - fager som en docka, oskuldsfull och hårt sminkad.
Undrar förresten vad som hände med grannflickan Camilla. Jag minns att hon var tvungen att flytta till sin mormor och försvann spårlöst, just innan min egen familj flyttade till ett annat bostadsområde i staden och jag började i första klass och därmed förlorade första lilla biten av mitt Fantasien.
En gång minns jag att Camilla bjöd mig på middag hos sig. Mamman var inte hemma och Camilla öppnade rutinerat en konservburk innehållandes sådana där persikohalvor i sockerlag. Kanske var det i slutet på månaden, just innan löning. Annars brukade vi dricka kall oboy och äta skogaholmslimpa med ett tjockt lager extrasaltat bregott och herrgårdsost på när vi såg filmen. Jag var hopplöst förälskad i hjälten och vem kan klandra mig:
Mannen som höll mitt sexåriga hjärta i sin hand. Atreju - alltså vilket namn!
Ikväll upptäckte mitt vuxna jag att det är en fin, men kanske aningens cheezy-amerikansk, barnfilm. Vår hjälte Atreju/Bastian ska rädda sagovärlden Fantasien från det hotande Ingentinget.
Filmen bjuder på många insikter och kloka visdomsord:
Denna Morla (och hens alterego) har legat i träda i ett sorgeträsk, utan sällskap, i tusentals år och ger intryck av total uppgivenhet. Dessutom har hen utvecklat allergi mot ungdom (vitalitet och livsmod). Scenen med Morla satte ord på hur jag mådde lite kort förra vintern, och hur jag känt det under längre perioder flera gånger tidigare i livet.
Fina ord från den hundlika flygande lyckodraken Falkor. Jag minns att jag ingenting önskade mer än att äga en egen Falkor att flyga runt och erövra världen tillsamans med.
En barnfilm i min smak. Alla de barn jag älskar och bryr mig om skall få denna film av mig på sin sjuårsdag. När man är sju år är man redo för - och behöver - denna fantastiska historia som handlar om att aldrig sluta fantisera, drömma och önska, att lite på sig själv och att aldrig förlora barnet inom sig.
Detta är den stygga vargen som vår hjälte stöter på i slutet av sitt äventyr.
Stygga vargen fortsätter: "Det är den mänskliga fantasins värld. Varje del, varje varelse är en liten del av människornas drömmar och förhoppningar. Därför har det inga gränser"
Stygga vargen: "För att människorna börjar förlora hoppet och glömma sina drömmar. Så ingentinget blir starkare!".
Vår hjälte: "Vad är ingentinget?"
Stygga vargen: "Det är tomheten som blir kvar. Det är den förtvivlan som förgör vår värld"
I slutet av detta möte berättar stygga vargen att han hela tiden varit ute efter att döda Atreju (som utsetts till Fantasiens hopp) eftersom han, vargen, vill att Ingentinget skall överta världen. Han säger att människor utan hopp är lätta att styra över och han planerar att ta makten i Ingentinget.
Men självklart är slutet gott och allting gott.
Mitt sexåriga jag ville vara kejsarinnan - fager som en docka, oskuldsfull och hårt sminkad.
Undrar förresten vad som hände med grannflickan Camilla. Jag minns att hon var tvungen att flytta till sin mormor och försvann spårlöst, just innan min egen familj flyttade till ett annat bostadsområde i staden och jag började i första klass och därmed förlorade första lilla biten av mitt Fantasien.
Systersonens första födelsedag
I helgen var jag hos pappa i Rimbo och firade Oscars allra första födelsedag. Det var trevligt och födelsedagsbarnet sprang runt och socialiserade med alla.
Innan gästerna kom skulle Ida baka en tårta. Det var tänkt att den skulle se ut som en nallebjörn, men det projektet förkastades med hänvisning till svårighetsgraden i kombination med begränsad tid (vi systrar har en tendens att göra upp storartade planer som sedan får ge vika för verkligheten). Sedan skulle den likna en groda, men det satte jag stopp för när Ida duschade, för då lade jag - som var stressad och febrigt nervös eftersom gästerna skulle komma alldeles strax - på marsipantäcket, innan de runda grodögonen - som stasats ut ur en sockerkaka - lagts på. Ja, ja - till slut blev det ett glatt ansikte av tårtan i alla fall.
Farfar körde sitt ruskiga gulla-med-bebis-trick, som går ut på att han (som har skägg och ser rätt muskig ut) kommer riktigt nära och säger bu-bu-bu-wa-wa-wa. Farfar visar kärlek på sitt vis. Oscar klarade det galant.
Jag var neurotiskt ihärdig med med kameran, så till den milda grad att mina coola och fullständigt samlade yngre systrar tyckte jag blev tröttsam. Och ändå blev det inga vidare bra bilder...
Födelsedagsbarnet
Jag måste säga att den inte riktigt stämmer överens med hur jag hade föreställt mig att den skulle bli. Men charmig är den ju och man kan riktigt se hur moderskärleken knådats in i marsipanen och sockerpastan.
Kolla Moster Elins tittut
Lite presenter
Vi har alla bestämt oss för att vår lilla älskling är musikalisk och därför fick han ett häftigt trumset av pappa och en cylofon av mig och Fredrik.
Härlig bild på fridfull familjesituation. Pappa kittlar dottersonen, under kärleksfull betraktan av den ena Mostern. Barnets föräldrar vilar utslagna i bakgrunden.
Innan gästerna kom skulle Ida baka en tårta. Det var tänkt att den skulle se ut som en nallebjörn, men det projektet förkastades med hänvisning till svårighetsgraden i kombination med begränsad tid (vi systrar har en tendens att göra upp storartade planer som sedan får ge vika för verkligheten). Sedan skulle den likna en groda, men det satte jag stopp för när Ida duschade, för då lade jag - som var stressad och febrigt nervös eftersom gästerna skulle komma alldeles strax - på marsipantäcket, innan de runda grodögonen - som stasats ut ur en sockerkaka - lagts på. Ja, ja - till slut blev det ett glatt ansikte av tårtan i alla fall.
Farfar körde sitt ruskiga gulla-med-bebis-trick, som går ut på att han (som har skägg och ser rätt muskig ut) kommer riktigt nära och säger bu-bu-bu-wa-wa-wa. Farfar visar kärlek på sitt vis. Oscar klarade det galant.
Jag var neurotiskt ihärdig med med kameran, så till den milda grad att mina coola och fullständigt samlade yngre systrar tyckte jag blev tröttsam. Och ändå blev det inga vidare bra bilder...
Födelsedagsbarnet
Jag måste säga att den inte riktigt stämmer överens med hur jag hade föreställt mig att den skulle bli. Men charmig är den ju och man kan riktigt se hur moderskärleken knådats in i marsipanen och sockerpastan.
Kolla Moster Elins tittut
Lite presenter
Vi har alla bestämt oss för att vår lilla älskling är musikalisk och därför fick han ett häftigt trumset av pappa och en cylofon av mig och Fredrik.
Härlig bild på fridfull familjesituation. Pappa kittlar dottersonen, under kärleksfull betraktan av den ena Mostern. Barnets föräldrar vilar utslagna i bakgrunden.
Hjärtat
I dag tog vi lite ledigt och gick ned på stan. Solen sken som i värsta augusti och de korvskinnstajta jeansen klibbade ilsket mot benen under promenaden. Men solen sken och byggnderna var som alltid vackra.
Vi besökta kulturmagasinet i hamnen. Den stora byggnaden inrymmer både museum och stadsbibliotek. Museet hade sådana utställningar jag älskar och fängslas av. Jag fann mig totalt uppslukad av stora montrar med sparade och bevarade folkhemspinaler, från artonhudrasextiotalet och hundra år framåt. Jag älskar arbetarklasshistoria - berättelsen om de människor vars enda tillgång var, och är, den egna kroppen. De människor som haft, och har, med sig lunchmaten i plåtburk. De mnniskor som fått, och får, betalt efter stämpelkort. De människor som har vridit,och vrider, på kronorna och örena för att få dem att räcka till mat och till hyra. De människor som blivit, och blir, knotiga och ledbrutna vid trettio års ålder. Jag älskar oss är är så omåttligt, gråtfärdigt, stolt över att bära arvet. Hm...Finns det något som kallas för arbetarklassromantik, eller kanske arbetarism, nä - det heter ju socialism.
Sedan blev jag medlem på stadsbiblioteket och vi lånade några filmer direkt, bland annat Bo Widebergs: Ådalen 31. Filmen handlar om det som hände i det lilla samhället Ådalen 1931, då ett arbetarklassuppror slutade i tragedi, men samtidigt blev upprinningen till det nästan sjuttioåriga socialdemokratiska samhällsbyggandet i Sverige. Filmen fulländade det socialistiska temat för dagen. Och när vi sett den tänkte jag på vad som håller på att ske med vår fina välfärd nu. Nu när borgarklassens lakejer lurat till sig oigenomtänkta röster, med hjälp av simpel plånbokspolitik. Nu när alla (även de svagaste i samhället) förväntas ta ansvar över sin egen lycka, när det inte längre är gemensam sak. Nu när socialarbetare är välfärdens dörrvakter, snarare än dess väktare.
Åt vänster lutar hjärtat i den mänskliga kroppen. Och hjärtat har alltid varit symbolen för mellanmänsklig kärlek.
Brittsommar
Jag var hela vardagsveckan i Umeå. Det är ingen tvekan om att Ume är min nuvarande hemstad, det ställe dit mina rötter - om än finlemmade, och innan de rycktes upp, enbart grunt förankrade - för tillfället riktar sin trånande längtan. Det är till Ume känner mest kärlek just nu. Men av erfarenhet vet jag att rötter kan planteras om. Människor har sagt att jag är så modig (underförstått: galen, trasig, rotlös, "resande", tattare) som kan flytta långt, totalt byta sammanhang, bara sådär tillsynes oigenomtänkt och utan märkbar vånda. De allra flesta stannar nog där de är uppvuxna, eller åtminstone i samma region, eller återvänder åtminstone dit efter avsutade studier, kärleksaffärer och/eller storstadskarriärer. Kanske är det för att de gillar trygghet.
För mig har det aldrig varit en big deal att förflytta mig dit vinden blåser för tillfället. Undrar om det beror på att jag helt enkelt inte känt mig trygg och riktigt hemma någonstans någonsin och därför ständigt söker hjärtats hemvist. Äh, det låter så dramatiskt och dessutom har jag känt mig hemma på fler än en plats, men liksom "vuxit ur" stället och varit tvungen att gå vidare! Jag är nog bara lite ombytlig och äventyrlig. Ja, det låter snyggt.
Unmeå då: Vännerna. In-law-familjen. Universitetet. Det var som att komma hem när jag kom in i skolan nu sist. Och det kändes så naturligt att vara tillbaka på institutionen, tjatandes och looking efter gratistjänster. Magisteruppsatsen kan bli succé! Det verkar som att såväl ämnes- som metodval är "spot on", och i enlighet med resten av institutionens intressen. Känner mig taggad!
I dag promenerade jag och Fredrik vid en sjö som heter Sidsjön. Där var vackert och min favoritårstid är på allvar på väg. Dagen var varm, men klar.
För mig har det aldrig varit en big deal att förflytta mig dit vinden blåser för tillfället. Undrar om det beror på att jag helt enkelt inte känt mig trygg och riktigt hemma någonstans någonsin och därför ständigt söker hjärtats hemvist. Äh, det låter så dramatiskt och dessutom har jag känt mig hemma på fler än en plats, men liksom "vuxit ur" stället och varit tvungen att gå vidare! Jag är nog bara lite ombytlig och äventyrlig. Ja, det låter snyggt.
Unmeå då: Vännerna. In-law-familjen. Universitetet. Det var som att komma hem när jag kom in i skolan nu sist. Och det kändes så naturligt att vara tillbaka på institutionen, tjatandes och looking efter gratistjänster. Magisteruppsatsen kan bli succé! Det verkar som att såväl ämnes- som metodval är "spot on", och i enlighet med resten av institutionens intressen. Känner mig taggad!
I dag promenerade jag och Fredrik vid en sjö som heter Sidsjön. Där var vackert och min favoritårstid är på allvar på väg. Dagen var varm, men klar.
Artonhundratalsromantik
Den här bilden skulle mycket väl kunna vara tagen någon gång under artonhundratalets andra hälft. Om jag lyckats retuschera bort Volvosarna hade du säkert köpt att jag scannat in ett urgammalt fotografi. Bilden är tagen i dag. Jag tror inte att mycket har förndrats här i Vängåvans park sedan år 1886, då fontänen (som här dessvärre inte kan skådas i sin helhet) uppfördes efter ritningar av en kvinna (!) vid namn Sofia Gisberg.
För mitt inre öga klipper jag in ståtliga sågverksbaroner på söndagspromenad, iklädda kritstrecksrandiga pressvecksbyxor, väst och fracköverdel, vita tyghandskar och med cylinderhattarna på svaj (när borgarklassen demonstrerar sitt välstånd görs det ju efter adliga ideal). Under armen har sågverksbaronerna vackra vitklädda damer. Stroppiga qvinnor med små huvudbonader fastnålade i höga svinryggar, kaméer i spetsskylda dekolltage, damer som skymmer sin gräddvita hy under volangprydda solparasoll.
Önskar jag tordats knäppa fler och bättre bilder. Men det är faktiskt lite genant att inför allmänheten - så uppenbart begeistrad och upphetsad - fotografera ett föremål, ett objekt som för den inbitne sundsvallaren förmodligen avfärdas som en intetsägande detalj i vardagsfonden. Och det är förargligt att verka alltför angelägen. Iver är aldrig cool. Just i min hetsiga strävan efter att föreviga en tingest eller upplevelse på bild, då känner jag mig väldigt sårbar.
Hösten
Hösten är fuktig, fruktig och befriande krispigt ren. Hösten är nystarten, efter stillastående och trist sommar. Och jag älskar årstiden; övergången, avskedet och det pånyttfödda energiska vardagslivet. Jag är en genuin höstmänniska. Ändå tycker jag att den är lite väl grå ibland.
Officiellt har jag (tillsammans med en kollega) börjat skriva D-uppsats, det alster som, som färdigställd produkt - enastående, nydanade och fullkomligt världsomvälvande - kommer att resultera i en magisterexamen i socialt arbete. Vad det nu innebär för framtiden. Vi vilar oss lite och börjar säkert skriva alldeles snart...
Officiellt har jag (tillsammans med en kollega) börjat skriva D-uppsats, det alster som, som färdigställd produkt - enastående, nydanade och fullkomligt världsomvälvande - kommer att resultera i en magisterexamen i socialt arbete. Vad det nu innebär för framtiden. Vi vilar oss lite och börjar säkert skriva alldeles snart...
Over-the-top-party (i miniatyr)
Innan jag flyttade uppöver kastade jag och systrarna ett litet over-the-top-party i lilla ettan i Sollentuna. Teman för dagen var överklätt, sofistikerat beteende och utsökta (?) bakverk. Alla tre skulle bära sina finaste kläder, baka och medtaga sin bästa tårta, OCH bete sig som en dam. Samtliga over-the-top-kategorier betygsattes, värderades stenhårt på en tiogradig poängskala. Bale vann den sammantagna tävlingen, eftersom hennes tårta var vacker och för att hon är så skötsam. Jag ock Bidi har ju (o)roliga personlighetsstörningar, och därför formidabla förågor att krydda till den mest formella och avsett stillsamma tillställning...
Ett litet jordgubbsportpurri (som borde givit mig extrapoäng i tårt-gamet; kategorin utförande)
Idas muffins var inte vackra, men smakade ljuvligt. Bales satsiga moussetårta samkade mest grädda och min fina minttårta smakade underbart.
Bidi vann klänning-tävlingen. Helt förtjänt! Bilder på mig i min utstyrsel gör sig inte här.
Föräldraplikten kallar, hur over-the-top det än är....
(Jag fattar inte varför bilderna bara gick att fixa hit i miniatyr. Ett tag tänkte jag att det kanske beror på att de laddats via min nya mini-dator, att allt liksom blir mini med den, sedan insåg jag det ologiska i det (eller?).)
Ett litet jordgubbsportpurri (som borde givit mig extrapoäng i tårt-gamet; kategorin utförande)
Idas muffins var inte vackra, men smakade ljuvligt. Bales satsiga moussetårta samkade mest grädda och min fina minttårta smakade underbart.
Bidi vann klänning-tävlingen. Helt förtjänt! Bilder på mig i min utstyrsel gör sig inte här.
Föräldraplikten kallar, hur over-the-top det än är....
(Jag fattar inte varför bilderna bara gick att fixa hit i miniatyr. Ett tag tänkte jag att det kanske beror på att de laddats via min nya mini-dator, att allt liksom blir mini med den, sedan insåg jag det ologiska i det (eller?).)
Flyttfåglar
Nu bor vi mitt i landet, tillika i norrland, och lugnet infinner sig...
Kollerktivtrafiken
En vanlig dag är pendeltåget överfullt till den milda grad att en äldre dam - hänsynslöst lämnad stående, inpackad mellan många - får en svimmningsattack. Jag förstår inte hur stockholmarna står ut med folkmassan. Ett ständigt kaotiskt myller av, av slumpen sammanförda, enskilda individer - inlemmade i varsin kapsel av undvikande anonymitet.
En vanlig sommardag, utan vare sig jacka eller sjal, sitter jag på en sådan långdistans-Blåbuss och kyls ned av AC:n. Utvecklar långsamt nackspärr av AC:n, helt maktlös och frusen.
En vanlig dag funderar jag över de där inspelade rösterna som exempelvis med jämna intervall förkunnar hur lång tid det återstår tills tåget kommer - eller, väl ombord på tåget/bussen - deklarerar nästa stopp. Undrar om röstägarna spelat in hela orden eller om de bara läst in alfabetet, som sedan samplats ihop till ortsnamn och stationer (nä, misstänker att det skulle låta skumt, kanske som baklängestalande döv person). Tantrösten som talar i hela tunnelbanesystemet låter som en sträng mellanstadiefröken, med skarp blick över nedhasade glasögon - bestämd, resolut konstaterande. Men just i Alvik låter hon lite förvånad, eller nyfiken kanske. Nästa station, Alvik? Undrar varför.
I bussarna är rösten en yngre kvinnas. Kanske är hon, när hon inte spelar in ord eller kanske bara bokstäver, en mild sjuksyter med vippande blond hästsvans och sjukhusblå tunika? I bland, sällan, dyker en manlig röst upp, men det är mest när man varnas för passerande tåg på pendeltågsstationen. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Tre mekaniska upprepningar, innan det rasslande åbäket svischar förbi. Jag förstår inte hur stockholmarna står ut med ljudnivån på vardagslivet här.
Ja, en stor del av livet i huvudstaden går ut på att transportera sig fram och tillbaka mellan olika grådaskiga gator och torg. Man är ständigt passagerare och det är nog lätt hänt att livet passerar i en smutsgrå kavalkad av väntetider, signalfel, oönskade folkansamlingar, AC-problematik och så vidare.
Vi flyttar. Inte enbart på grund av kollektivtrafiken förstås.
En vanlig sommardag, utan vare sig jacka eller sjal, sitter jag på en sådan långdistans-Blåbuss och kyls ned av AC:n. Utvecklar långsamt nackspärr av AC:n, helt maktlös och frusen.
En vanlig dag funderar jag över de där inspelade rösterna som exempelvis med jämna intervall förkunnar hur lång tid det återstår tills tåget kommer - eller, väl ombord på tåget/bussen - deklarerar nästa stopp. Undrar om röstägarna spelat in hela orden eller om de bara läst in alfabetet, som sedan samplats ihop till ortsnamn och stationer (nä, misstänker att det skulle låta skumt, kanske som baklängestalande döv person). Tantrösten som talar i hela tunnelbanesystemet låter som en sträng mellanstadiefröken, med skarp blick över nedhasade glasögon - bestämd, resolut konstaterande. Men just i Alvik låter hon lite förvånad, eller nyfiken kanske. Nästa station, Alvik? Undrar varför.
I bussarna är rösten en yngre kvinnas. Kanske är hon, när hon inte spelar in ord eller kanske bara bokstäver, en mild sjuksyter med vippande blond hästsvans och sjukhusblå tunika? I bland, sällan, dyker en manlig röst upp, men det är mest när man varnas för passerande tåg på pendeltågsstationen. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Tre mekaniska upprepningar, innan det rasslande åbäket svischar förbi. Jag förstår inte hur stockholmarna står ut med ljudnivån på vardagslivet här.
Ja, en stor del av livet i huvudstaden går ut på att transportera sig fram och tillbaka mellan olika grådaskiga gator och torg. Man är ständigt passagerare och det är nog lätt hänt att livet passerar i en smutsgrå kavalkad av väntetider, signalfel, oönskade folkansamlingar, AC-problematik och så vidare.
Vi flyttar. Inte enbart på grund av kollektivtrafiken förstås.
Gardenparty
Ogitron glad hemma i Märsta.
Igår var det gardenparty med anledning av pappa och Katarinas bröllop, samt födelsedagar och inflyttning. Femtio pers fick plats i ett cirkustält. God mat förtärdes. Och tårta. Jag sjöng och tappade bort texten i alla låtarna, bortsett från i Cranberries-sången (Cranberries sitter i benmärgen - har nogsamt nötts in under melankoliska tonår). Men det gick nog ganska bra.
Farbror Lennart och jag ordvitsade på ämnet fekalier. Man kan säga att vi ordfekaliserade - det var sofistikerat skitsnack helt enkelt. Det var hemskt kul, tyckte vi.
Sedan låg jag och raljerade med Elin och Henri i llisstugan och somnade tydligen mitt i en uppskruvad konversation. Det var också lite kul.
Jag och yngsta systern är verkligen inte lika varandra på en fläck. Utseendemässigt, that is.
Pappa grillade kött. Inser nu att jag inte har någon bild på hans vackra hustru Katarina, men det får bli nästa gång.
Oscar överförtjust i sina nya Converse. Eller?
Bale i den mörka och kyliga augustinatten som skrämde hem folk redan vid midnatt. Mörkret och kylan skrämde alltså, inte Bale. Fast man skulle kunna tro det...
Lennart
På midsommaraftonen satt jag på torget i det lilla kvarterscentrumet och väntade på F, vi skulle fara till Rimbo och fira. Då träffade jag Lennart. Lennart är åttiosex år, skorrande smålänning, med utstående öron och flottiga, märkesbrillor som ständigt hasar ned på näsan. Lennart är mer än normalt social. Efter fyrtiofem minuters samtalande hade jag tagit del av en spännande livshistoria. Sedan den dagen stannar vi ofta och pratar en stund i centrum. Lennart är som ett torg-lejon.
Yrkesskadad som jag är, har jag lagt märke till att han är lite hygienmässigt eftersatt och ofta bär på en ICA-kasse innehållandes endast Findus frysta färdigrätter. Fast Lennart verkar fullständigt tillfreds med sitt liv.
Lennart förfalskade faderns identitetshandlingar när han var sexton år och mönstrade på till sjöss. Lennart har sett stora delar av världen. Under andra världskriget befann Lennart sig på en fartyg som torpederades och han förolyckades så tillvida att hans högra arm blev demolerad, vilket resulterade i att underarmen antog en något konkav form. Men han tycker att den aningens skålformade underarmen passat utmärkt för vackra kvinnohuvuden i varje hamn.
I dag skulle jag och Bale fika på kvarterscaféet och då träffade vi Lennart, så vi slog oss ned vid hans bord. Han drack en slät kopp kaffe med någon form av mazarin till dopp. Hans sociala aktier föll en aning då han förutsatte att min, sex år yngre, syster var min dotter! Men han har en vinnande personlighet, så det lilla missförståndet var kvickt förlåtet och glömt (eller?).
Lennart känner många i centrumet och de känner honom litegrann. Ingrid, en pigg nittioåring, slog sig ned vid vårt bord. Ingrid, som är sjukt lik vår tjugo år yngre mormor, berättade att stadsdelen vi bor i var skog, blåbär, på trettiotalet. Jag kunde se henne framför mig, då på trettiotalet - ett livligt flickebarn med jungfruligt flätat och uppbundet hår, bomullsknästrumpor i vita lackskor - springandes på ännu ej exploaterade ängar, plockandes sju sorters icke-urbana blommor.
Lennart liksom raggade lite på Ingrid, men hon har bara upplevt en kärlek i livet och det tycker hon är alldeles nog. Lennart sade, med glimten i ögat, att Ingrid är en torr-tant som, trots att de känt varandra i flera år, inte följt honom hem än. På Ingrids hundraårsskiva ska Lennart bara bjuda henne på två skorpor och en kopp kaffe. Och så där gnabbades de.
Lennart berättade att han inte tror att det är bra att bli änka/änkling efter att ha levt tillsammans med sin älskade i en herrans massa år, eftersom en del "di bara lägger sig ned och blir feta". Lennart verkar inte särskitl förtjust i rundlagda människor. En gång när en fet karl sade åt en mor, som närde sitt barn vid bröstet, att det var äckligt att amma offentligt där på torget - då frågade Lennart, enligt egen utsaga, när den tjocka mannen själv skulle föda.
Bale - Elin - blev lika förtjust i Lennars som jag - men hon är också lika övertygad om att han kryddar sina historier en liten aning:
Som berättelsen om den gången då han, Lennart, räddade en gammal dam som höll på att bli av med sitt kontokort till en oärlig yngling som utgav sig för att vara polis. Då sade Lennart till den oärliga ynglingen att han skulle ge tillbaka kortet, annars skulle han, Lennart, som hade en pistol, skjuta honom.
Eller den gången då han skrämde bort hela fyra fromma omvändare från Jehovas vittnen, från bostadshuset för gott - enbart genom att be dem komma in till honom en i taget. Många hjältedåd utförs i grannskapet, av Lennart.
Tänk om alla fick åldras som Ingrid och Lennart...
Yrkesskadad som jag är, har jag lagt märke till att han är lite hygienmässigt eftersatt och ofta bär på en ICA-kasse innehållandes endast Findus frysta färdigrätter. Fast Lennart verkar fullständigt tillfreds med sitt liv.
Lennart förfalskade faderns identitetshandlingar när han var sexton år och mönstrade på till sjöss. Lennart har sett stora delar av världen. Under andra världskriget befann Lennart sig på en fartyg som torpederades och han förolyckades så tillvida att hans högra arm blev demolerad, vilket resulterade i att underarmen antog en något konkav form. Men han tycker att den aningens skålformade underarmen passat utmärkt för vackra kvinnohuvuden i varje hamn.
I dag skulle jag och Bale fika på kvarterscaféet och då träffade vi Lennart, så vi slog oss ned vid hans bord. Han drack en slät kopp kaffe med någon form av mazarin till dopp. Hans sociala aktier föll en aning då han förutsatte att min, sex år yngre, syster var min dotter! Men han har en vinnande personlighet, så det lilla missförståndet var kvickt förlåtet och glömt (eller?).
Lennart känner många i centrumet och de känner honom litegrann. Ingrid, en pigg nittioåring, slog sig ned vid vårt bord. Ingrid, som är sjukt lik vår tjugo år yngre mormor, berättade att stadsdelen vi bor i var skog, blåbär, på trettiotalet. Jag kunde se henne framför mig, då på trettiotalet - ett livligt flickebarn med jungfruligt flätat och uppbundet hår, bomullsknästrumpor i vita lackskor - springandes på ännu ej exploaterade ängar, plockandes sju sorters icke-urbana blommor.
Lennart liksom raggade lite på Ingrid, men hon har bara upplevt en kärlek i livet och det tycker hon är alldeles nog. Lennart sade, med glimten i ögat, att Ingrid är en torr-tant som, trots att de känt varandra i flera år, inte följt honom hem än. På Ingrids hundraårsskiva ska Lennart bara bjuda henne på två skorpor och en kopp kaffe. Och så där gnabbades de.
Lennart berättade att han inte tror att det är bra att bli änka/änkling efter att ha levt tillsammans med sin älskade i en herrans massa år, eftersom en del "di bara lägger sig ned och blir feta". Lennart verkar inte särskitl förtjust i rundlagda människor. En gång när en fet karl sade åt en mor, som närde sitt barn vid bröstet, att det var äckligt att amma offentligt där på torget - då frågade Lennart, enligt egen utsaga, när den tjocka mannen själv skulle föda.
Bale - Elin - blev lika förtjust i Lennars som jag - men hon är också lika övertygad om att han kryddar sina historier en liten aning:
Som berättelsen om den gången då han, Lennart, räddade en gammal dam som höll på att bli av med sitt kontokort till en oärlig yngling som utgav sig för att vara polis. Då sade Lennart till den oärliga ynglingen att han skulle ge tillbaka kortet, annars skulle han, Lennart, som hade en pistol, skjuta honom.
Eller den gången då han skrämde bort hela fyra fromma omvändare från Jehovas vittnen, från bostadshuset för gott - enbart genom att be dem komma in till honom en i taget. Många hjältedåd utförs i grannskapet, av Lennart.
Tänk om alla fick åldras som Ingrid och Lennart...
