senblommning

Visst syns det som att det lilla trädet stänker guld på det ännu frodigt gröna gräset?

Sådan skönhet. Det är nästan så att jag vågar tro att det är detta Gud (eller, åtminstone psalm-författaren) menar med lust och fägring stor. Och att det är hösten som är naturens klimax, det skådespel hela resterande året syftar till. Men det känns inte rätt, kanske eftersom jag, liksom de flesta andra i västvärlden, drillats att älska ungdom. Att det nyskapade ungdomliga är det eftersträvansvärda, och meningen med hela skapelsen. Fast hösten är ändå vackrast! 

Jag såg ett ångestframkallande avsnitt av Vetenskapens värld, där det förkunnades att alltsammans utvecklas från ordning till kaos. Enligt vetenskapen föds, åldras och dör precis allting - skoningslöst och oåterkalleligt. Och i universum uppstår inga nya stjärnor, de slocknar en efter en och tänds aldrig igen. Om miljoner år är hela kosmos ett enda stort svart hål. Människokroppen, hus och byggnader, asfalterade vägar - är i begynnelsen nytt, men åldras och förtärs från första dagen. Ett gediget underhåll kan förlänga livsängden för material avsevärt, men tillsist måste asfalten bytas ut och hus rivas. Tillslut måste människan - rynking, insjunken och förmodligen kraftigt medicinerad - dra sitt sista väsande andetag.

Men jag tänker - lite hoppfullt - att förekomsten av årstidsväxlingar motbevisar den där kaosteorin. Naturen föds på nytt varje vår, knoppas, mognar, blommar, förökar sig, vissnar, blir till näring och växtkraft inför nästa vår. Är det då omöjligt att det föds nya stjärnor gågon gång någonstans? Är det då omöjligt att människolivet, eller själva essensen av det som är en människa - vad det nu är - också är cykliskt, att själen föds på nytt?  Fast rent vetenskapligt kanske vår reproduktion är cykeln, pånyttfödelsen, "årstiderna". Man föds, blir könsmogen, förökar sig, åldras och dör. Men, nej, det orkar jag inte tro, för jag vill leva kvar i villfarelsen om min egen förträfflighet, i övertygelsen om att det finns ett egenvärde i att bara leva. Så är det nog att vara människa, att drömma och hoppas.

Nä, nu ska jag göra kycklinggryta med äpple och rosmarin. Den är go'.