År 2000
Nu började jag fundera på vad jag hade för mig tisdagen den 22 februari år 2000 (se tidigare inlägg). Just den dagen kan jag inte minnas förstås, men det året - det första året på det nya milleniet.
Det var en svår tid i mitt liv, till följd av en olycklig kombination av personliga tragedier och dåliga val. Ett och ett halvt år tidigare hade jag förlorat min mor till kräftan. Den sorgen var kanske ovanligt svår, eftersom jag inte omfamnade den, utan slog den ifrån mig - bepansrade mig med bedövande hat. Jag kunde inte förlåta mamma för att hon, några år innan hon dog, lämnade mig och mina systrar för sina drömmar. Jag kunde inte förlåta henne för min ensamhet. Jag kunde inte förlåta henne för att hon lämnat jorden innan vi hunnit finna vägen tillbaka. Min armering var blott slarviga bandage och smärtan byttes till oro och oron blev till ångest och ångesten var som att andas genom ett sådant där jättetunt sugrör.
Jag var 21 år gammal år 2000 och tillsammans med en många år äldre, dålig man. Han hade spelproblem och ibland misstänkte jag att han höll på med någon form av skumraskaffärer. Ett tag gömde han en diamantring i mitt låsbara vintrinskåp, så mycket vet jag. Han var inte särskilt snäll och jag var blottad och sårbar, en flicka söndrig inuti och ur funktion. Han sårade och söndrade mig än mer på in- och utsidan.
Det året hamnade jag i alla problem en vuxen människa kan hamna i. Och det var destruktivt på alla sätt och vis...Jag vet hur det känns att vara barskrapad, att känna sig hungrig och förvirrad. Jag vet hur det är att känna sig jagad, att rädas posten, att vara skräckslagen för dörrklockan, att veja för blickar. Och jag känner betydelsen av sann ensamhet, isolering - tomhet. Den val-lösa tillvaron känner jag till.
Skammen är jag bekant med. Den outhärdliga, kroniska skammen som kröker ryggen, grumlar blicken - den skam som gnager, bankar och slår - förlamar och förslavar. Min skam gick, och går, hand i hand med en sorts förvriden stolthet. Då menar jag inte den stolthet som uppstår när man vunnit ett fint pris för enaståede prestationer - nej, jag syftar på den stolthet som gör det omöjligt att be om hjälp, när man verkligen behöver det. Den stoltheten.
Någon, sittandes på en högre stol, provocerade, klassificerade och diagnostiserade mig och mitt lidande, då år 2000. Jag fick lära mig den känslomässiga innebörden av hjälplös, hopplös - värdelös - och agerade naturligtvis därefter. Men genom en allmän telefon, belägen i änden av en lång korridor, utbyttes ömsinta ord och smiddes ljus framtid.
Hopp slog rot och växte. Sedan, år 2001, flyttade jag åttio mil norrut. Det obestridligt bästa jag någonsin gjort i mitt liv, flykt eller ej. Sedan började jag fixa, reparera de praktiska, de relationella och de känslomässiga skadorna jag ådragit mig och andra genom att leva. Och jag jobbar fortfarande på det. Det är ett vidunderligt åtagande, detta att vara människa.
Jag har allting, och alla människor som passerat min väg, att tacka för den jag är idag.
Det var en svår tid i mitt liv, till följd av en olycklig kombination av personliga tragedier och dåliga val. Ett och ett halvt år tidigare hade jag förlorat min mor till kräftan. Den sorgen var kanske ovanligt svår, eftersom jag inte omfamnade den, utan slog den ifrån mig - bepansrade mig med bedövande hat. Jag kunde inte förlåta mamma för att hon, några år innan hon dog, lämnade mig och mina systrar för sina drömmar. Jag kunde inte förlåta henne för min ensamhet. Jag kunde inte förlåta henne för att hon lämnat jorden innan vi hunnit finna vägen tillbaka. Min armering var blott slarviga bandage och smärtan byttes till oro och oron blev till ångest och ångesten var som att andas genom ett sådant där jättetunt sugrör.
Jag var 21 år gammal år 2000 och tillsammans med en många år äldre, dålig man. Han hade spelproblem och ibland misstänkte jag att han höll på med någon form av skumraskaffärer. Ett tag gömde han en diamantring i mitt låsbara vintrinskåp, så mycket vet jag. Han var inte särskilt snäll och jag var blottad och sårbar, en flicka söndrig inuti och ur funktion. Han sårade och söndrade mig än mer på in- och utsidan.
Det året hamnade jag i alla problem en vuxen människa kan hamna i. Och det var destruktivt på alla sätt och vis...Jag vet hur det känns att vara barskrapad, att känna sig hungrig och förvirrad. Jag vet hur det är att känna sig jagad, att rädas posten, att vara skräckslagen för dörrklockan, att veja för blickar. Och jag känner betydelsen av sann ensamhet, isolering - tomhet. Den val-lösa tillvaron känner jag till.
Skammen är jag bekant med. Den outhärdliga, kroniska skammen som kröker ryggen, grumlar blicken - den skam som gnager, bankar och slår - förlamar och förslavar. Min skam gick, och går, hand i hand med en sorts förvriden stolthet. Då menar jag inte den stolthet som uppstår när man vunnit ett fint pris för enaståede prestationer - nej, jag syftar på den stolthet som gör det omöjligt att be om hjälp, när man verkligen behöver det. Den stoltheten.
Någon, sittandes på en högre stol, provocerade, klassificerade och diagnostiserade mig och mitt lidande, då år 2000. Jag fick lära mig den känslomässiga innebörden av hjälplös, hopplös - värdelös - och agerade naturligtvis därefter. Men genom en allmän telefon, belägen i änden av en lång korridor, utbyttes ömsinta ord och smiddes ljus framtid.
Hopp slog rot och växte. Sedan, år 2001, flyttade jag åttio mil norrut. Det obestridligt bästa jag någonsin gjort i mitt liv, flykt eller ej. Sedan började jag fixa, reparera de praktiska, de relationella och de känslomässiga skadorna jag ådragit mig och andra genom att leva. Och jag jobbar fortfarande på det. Det är ett vidunderligt åtagande, detta att vara människa.
Jag har allting, och alla människor som passerat min väg, att tacka för den jag är idag.
Kommentarer
Trackback
