senblommning

Det som hänt i Norge är ofattbart, hemskt, frunktansvärt. Jag känner med alla drabbade och hela vår systernation!

Psykopati är synonymt med ren ondska. Gärningsmannen skall låsas in och kanske aldrig släppas ut. Jag kan förstå kvällstidningarnas suktan efter vedergällning (och efter rekord i lösnummerförsäljning), efter att hänga ut - med ansikte och namn - bespotta och förhåna den förkastliga massmördaren. Men denna blottställning kan vara bekymmersam ur åtminstone två synpunkter:

1) Först och främst får förövaren och hans hiskeliga dåd publicitet, vilket kan statuera exempel för liktänkande personer med snarlika personlighetsstörningar och våldsbenägenhet. Han kan bli en levande martyr, en förljuvad förkämpe för antimuslimska ideal. Utrymme och uppmärksamhet i media kan liknas vid ett erkännande. Och det blir ju fel det.

2) Sedan får man ju tänka på hans familj, de som älskar eller en gång älskade honom. Det är säkert svårt nog att leva med att ens son, bror eller barnbarn begått ett så vedervärdigt brott mot mänskligheten - tillräckligt känslomässigt förkrossande för att ödelägga ett helt liv - helt förutan det faktum att alla i hela världen vet att det är ens egen son, bror eller barnbarn det handlar om (om det inte så småningom blir en snyftig, och inbringande, anhörigförfattad biografi av eländet förstås)!

Min moster är samlare. I helgen fann hon en stor pappkartong full med gamla kassettband, undanskuffad i ett hörn i kolonilottstugan. Bland dessa band fann jag guldklimpar som: Pippi på rymmen, en musikkassett med Trazan och Banarne och, OCH Kalle Stropp och Grodan Boll! Åh, vilka ljuva minnen! Jag älskar Kalle Stropp, som är en lite stroppig och aningens nervöst lagd syrsa, och Grodan Boll, som är en framfusig och lite tölpig groda, som alltid har de enkla lösningarna på alla problem. I går bakade vi gigantisk jordgubbsbakelse till Grodan Bolls stämbandsgurglande, kvackiga stämma och det var som att återuppleva barndomen. Men Isa kunde inte förstå varför man var tvungen att vända_på_bandet, efter halva historien. Ja, tiderna har förändrats...



Jag gillade smurfarna också när jag var liten. Jag lyssnade bokstavligen sönder ett kasettband med berättelser om dessa blå varelser som inte är mer än fyra äpplen höga, ett band som bland annat innehöll hitlåten "Saft, saft, hallonsaft - bättre saft har ingen haft". Men varje gång det närmade sig den hopplöst ondskefulla Gargamels repliker (som lyckligtvis koncentrerats till ett stycke i historien) skrek jag panikslaget efter pappa som fick spola över den kritiska episoden. Inte konstigt att det kasettbandet slutlgiltigt och obönhörligt tuggades in familjestereons kassettdäcks snurrande och tickande käkar.

I dag sommarpratade han om musik, poesi och konstnärskap i allmänhet. Det han berättar får mig att känna att vi är själsfränder, att han förstår mig - kärnan av det som är jag. Det är väl det som kännetecknar en storartad konstnär - att denne når fram och slår an en ton av något ursprungligt och bekant hos mottagaren?

Torgny hävdar att musiken, lyriken - konsten - är en naturlig drift som finns inom alla människor och att vi inte kan undfly vår inre benägenhet för skapande. Att konsten finner oss, slår rot i vår själ och måste förlossas på ett eller annat sätt (efter förutsättningarna). På detta vis, menar Lindgren, blev avverkningssågen till ett musikinstrument. Om sågens resa från skogsredskap till musikinstrument fabulerade han. Och vi fick höra drömmen om Elin spelad på såg. Jag älskar den form hans inre drift har tagit sig - hans diktande omkring de små detaljerna i tillvaron  på ett sätt som tydligt knyter an till livets stora frågor. Han spelade allt från denna såglåt, till Fred Åkerström, till Brahms tredje sonett för piano. Och jag kunde se en tydlig stringens i hans låtval, eftersom den tillhörande berättelsen band allt samman på ett förträffligt sätt. Han är verkligen en förstklassig berättare, Torgny!

Själv lyssnar jag mycket på musik i perioder. Mest är det visor i moll, indiepop/rock i melankoliska tonarter och till och med högst banala och hopplöst sentimentala psalmer - sådana som handlar om att längta bort till en förmodad bättre värld. Musiksmaken har väl inte förändrats nämnvärt sedan jag var yngre, vilsen och angenämt olycklig - trots (eller kanske därför) att jag stundtals känt mig riktigt tillfreds. Den dystra musiken har jag för att minnas och drömma mig bort - och stundtals för att vältra mig i melodramatisk nostalgi. Jag när mig på elände och känslomässig misär - närvaron av själsligt lidande är lika nödvändigt för mig som luften jag andas. Kanske finns det inget mer kreativt för konsten i själen än just förtvivlan. Stundtals skapar jag en liksom syntetisk sorg för att stå ut med allt det fina, lyckliga och okomplicerade i livet och det är nog det som, på något vis, gör mig hel.

Mitt finaste musikminne utseplar sig i baksätet på en hyrbil - på väg uppöver och hem efter ett heldagsbesök på IKEA i Sundsvall. Jag var tvungen att ligga ned där bak för att ge plats åt det emballerade skrivbordet som låg tvärs över fotutrymmet. På radion spelades Michael Wheies senaste livekonsert - en kärleksförklaring och hyllning till hans djupa vänskap med den då framlidne Björn Aufzelius - en oerhörd saknad men också glädje. Jag minns att jag såg upp mot stjärnhimlen som svischade förbi ovanför och tänkte att sådan vänskap, kärlek, är det finaste jag vet, det dyraste i världen...