Lennart
På midsommaraftonen satt jag på torget i det lilla kvarterscentrumet och väntade på F, vi skulle fara till Rimbo och fira. Då träffade jag Lennart. Lennart är åttiosex år, skorrande smålänning, med utstående öron och flottiga, märkesbrillor som ständigt hasar ned på näsan. Lennart är mer än normalt social. Efter fyrtiofem minuters samtalande hade jag tagit del av en spännande livshistoria. Sedan den dagen stannar vi ofta och pratar en stund i centrum. Lennart är som ett torg-lejon.
Yrkesskadad som jag är, har jag lagt märke till att han är lite hygienmässigt eftersatt och ofta bär på en ICA-kasse innehållandes endast Findus frysta färdigrätter. Fast Lennart verkar fullständigt tillfreds med sitt liv.
Lennart förfalskade faderns identitetshandlingar när han var sexton år och mönstrade på till sjöss. Lennart har sett stora delar av världen. Under andra världskriget befann Lennart sig på en fartyg som torpederades och han förolyckades så tillvida att hans högra arm blev demolerad, vilket resulterade i att underarmen antog en något konkav form. Men han tycker att den aningens skålformade underarmen passat utmärkt för vackra kvinnohuvuden i varje hamn.
I dag skulle jag och Bale fika på kvarterscaféet och då träffade vi Lennart, så vi slog oss ned vid hans bord. Han drack en slät kopp kaffe med någon form av mazarin till dopp. Hans sociala aktier föll en aning då han förutsatte att min, sex år yngre, syster var min dotter! Men han har en vinnande personlighet, så det lilla missförståndet var kvickt förlåtet och glömt (eller?).
Lennart känner många i centrumet och de känner honom litegrann. Ingrid, en pigg nittioåring, slog sig ned vid vårt bord. Ingrid, som är sjukt lik vår tjugo år yngre mormor, berättade att stadsdelen vi bor i var skog, blåbär, på trettiotalet. Jag kunde se henne framför mig, då på trettiotalet - ett livligt flickebarn med jungfruligt flätat och uppbundet hår, bomullsknästrumpor i vita lackskor - springandes på ännu ej exploaterade ängar, plockandes sju sorters icke-urbana blommor.
Lennart liksom raggade lite på Ingrid, men hon har bara upplevt en kärlek i livet och det tycker hon är alldeles nog. Lennart sade, med glimten i ögat, att Ingrid är en torr-tant som, trots att de känt varandra i flera år, inte följt honom hem än. På Ingrids hundraårsskiva ska Lennart bara bjuda henne på två skorpor och en kopp kaffe. Och så där gnabbades de.
Lennart berättade att han inte tror att det är bra att bli änka/änkling efter att ha levt tillsammans med sin älskade i en herrans massa år, eftersom en del "di bara lägger sig ned och blir feta". Lennart verkar inte särskitl förtjust i rundlagda människor. En gång när en fet karl sade åt en mor, som närde sitt barn vid bröstet, att det var äckligt att amma offentligt där på torget - då frågade Lennart, enligt egen utsaga, när den tjocka mannen själv skulle föda.
Bale - Elin - blev lika förtjust i Lennars som jag - men hon är också lika övertygad om att han kryddar sina historier en liten aning:
Som berättelsen om den gången då han, Lennart, räddade en gammal dam som höll på att bli av med sitt kontokort till en oärlig yngling som utgav sig för att vara polis. Då sade Lennart till den oärliga ynglingen att han skulle ge tillbaka kortet, annars skulle han, Lennart, som hade en pistol, skjuta honom.
Eller den gången då han skrämde bort hela fyra fromma omvändare från Jehovas vittnen, från bostadshuset för gott - enbart genom att be dem komma in till honom en i taget. Många hjältedåd utförs i grannskapet, av Lennart.
Tänk om alla fick åldras som Ingrid och Lennart...
Yrkesskadad som jag är, har jag lagt märke till att han är lite hygienmässigt eftersatt och ofta bär på en ICA-kasse innehållandes endast Findus frysta färdigrätter. Fast Lennart verkar fullständigt tillfreds med sitt liv.
Lennart förfalskade faderns identitetshandlingar när han var sexton år och mönstrade på till sjöss. Lennart har sett stora delar av världen. Under andra världskriget befann Lennart sig på en fartyg som torpederades och han förolyckades så tillvida att hans högra arm blev demolerad, vilket resulterade i att underarmen antog en något konkav form. Men han tycker att den aningens skålformade underarmen passat utmärkt för vackra kvinnohuvuden i varje hamn.
I dag skulle jag och Bale fika på kvarterscaféet och då träffade vi Lennart, så vi slog oss ned vid hans bord. Han drack en slät kopp kaffe med någon form av mazarin till dopp. Hans sociala aktier föll en aning då han förutsatte att min, sex år yngre, syster var min dotter! Men han har en vinnande personlighet, så det lilla missförståndet var kvickt förlåtet och glömt (eller?).
Lennart känner många i centrumet och de känner honom litegrann. Ingrid, en pigg nittioåring, slog sig ned vid vårt bord. Ingrid, som är sjukt lik vår tjugo år yngre mormor, berättade att stadsdelen vi bor i var skog, blåbär, på trettiotalet. Jag kunde se henne framför mig, då på trettiotalet - ett livligt flickebarn med jungfruligt flätat och uppbundet hår, bomullsknästrumpor i vita lackskor - springandes på ännu ej exploaterade ängar, plockandes sju sorters icke-urbana blommor.
Lennart liksom raggade lite på Ingrid, men hon har bara upplevt en kärlek i livet och det tycker hon är alldeles nog. Lennart sade, med glimten i ögat, att Ingrid är en torr-tant som, trots att de känt varandra i flera år, inte följt honom hem än. På Ingrids hundraårsskiva ska Lennart bara bjuda henne på två skorpor och en kopp kaffe. Och så där gnabbades de.
Lennart berättade att han inte tror att det är bra att bli änka/änkling efter att ha levt tillsammans med sin älskade i en herrans massa år, eftersom en del "di bara lägger sig ned och blir feta". Lennart verkar inte särskitl förtjust i rundlagda människor. En gång när en fet karl sade åt en mor, som närde sitt barn vid bröstet, att det var äckligt att amma offentligt där på torget - då frågade Lennart, enligt egen utsaga, när den tjocka mannen själv skulle föda.
Bale - Elin - blev lika förtjust i Lennars som jag - men hon är också lika övertygad om att han kryddar sina historier en liten aning:
Som berättelsen om den gången då han, Lennart, räddade en gammal dam som höll på att bli av med sitt kontokort till en oärlig yngling som utgav sig för att vara polis. Då sade Lennart till den oärliga ynglingen att han skulle ge tillbaka kortet, annars skulle han, Lennart, som hade en pistol, skjuta honom.
Eller den gången då han skrämde bort hela fyra fromma omvändare från Jehovas vittnen, från bostadshuset för gott - enbart genom att be dem komma in till honom en i taget. Många hjältedåd utförs i grannskapet, av Lennart.
Tänk om alla fick åldras som Ingrid och Lennart...
Kommentarer
Trackback
