The Never Ending Story
Hittade Den oändliga historien i ett slarvigt DVD-ställ på Konsum när jag skulle köpa mat. Och ikväll har jag återupplevt nittioen ljuva minuter av min barndom. Filmen gjordes 1984, då jag var fem år. Den dubbades till svenska. Jag såg den om och om igen hos grannflickan Camilla som hade en videobandspelare (det var inte så vanligt att man hade det 1985). Camillas mamma var ofta borta, eller så var hon konstigt dåsig och låg halvslumrande på soffan, med fottigt hår och med en inpyrd, sötsliskig doft som en sloknde aura omkring sig.
En gång minns jag att Camilla bjöd mig på middag hos sig. Mamman var inte hemma och Camilla öppnade rutinerat en konservburk innehållandes sådana där persikohalvor i sockerlag. Kanske var det i slutet på månaden, just innan löning. Annars brukade vi dricka kall oboy och äta skogaholmslimpa med ett tjockt lager extrasaltat bregott och herrgårdsost på när vi såg filmen. Jag var hopplöst förälskad i hjälten och vem kan klandra mig:
Mannen som höll mitt sexåriga hjärta i sin hand. Atreju - alltså vilket namn!
Ikväll upptäckte mitt vuxna jag att det är en fin, men kanske aningens cheezy-amerikansk, barnfilm. Vår hjälte Atreju/Bastian ska rädda sagovärlden Fantasien från det hotande Ingentinget.
Filmen bjuder på många insikter och kloka visdomsord:
Denna Morla (och hens alterego) har legat i träda i ett sorgeträsk, utan sällskap, i tusentals år och ger intryck av total uppgivenhet. Dessutom har hen utvecklat allergi mot ungdom (vitalitet och livsmod). Scenen med Morla satte ord på hur jag mådde lite kort förra vintern, och hur jag känt det under längre perioder flera gånger tidigare i livet.
Fina ord från den hundlika flygande lyckodraken Falkor. Jag minns att jag ingenting önskade mer än att äga en egen Falkor att flyga runt och erövra världen tillsamans med.
En barnfilm i min smak. Alla de barn jag älskar och bryr mig om skall få denna film av mig på sin sjuårsdag. När man är sju år är man redo för - och behöver - denna fantastiska historia som handlar om att aldrig sluta fantisera, drömma och önska, att lite på sig själv och att aldrig förlora barnet inom sig.
Detta är den stygga vargen som vår hjälte stöter på i slutet av sitt äventyr.
Stygga vargen fortsätter: "Det är den mänskliga fantasins värld. Varje del, varje varelse är en liten del av människornas drömmar och förhoppningar. Därför har det inga gränser"
Stygga vargen: "För att människorna börjar förlora hoppet och glömma sina drömmar. Så ingentinget blir starkare!".
Vår hjälte: "Vad är ingentinget?"
Stygga vargen: "Det är tomheten som blir kvar. Det är den förtvivlan som förgör vår värld"
I slutet av detta möte berättar stygga vargen att han hela tiden varit ute efter att döda Atreju (som utsetts till Fantasiens hopp) eftersom han, vargen, vill att Ingentinget skall överta världen. Han säger att människor utan hopp är lätta att styra över och han planerar att ta makten i Ingentinget.
Men självklart är slutet gott och allting gott.
Mitt sexåriga jag ville vara kejsarinnan - fager som en docka, oskuldsfull och hårt sminkad.
Undrar förresten vad som hände med grannflickan Camilla. Jag minns att hon var tvungen att flytta till sin mormor och försvann spårlöst, just innan min egen familj flyttade till ett annat bostadsområde i staden och jag började i första klass och därmed förlorade första lilla biten av mitt Fantasien.
En gång minns jag att Camilla bjöd mig på middag hos sig. Mamman var inte hemma och Camilla öppnade rutinerat en konservburk innehållandes sådana där persikohalvor i sockerlag. Kanske var det i slutet på månaden, just innan löning. Annars brukade vi dricka kall oboy och äta skogaholmslimpa med ett tjockt lager extrasaltat bregott och herrgårdsost på när vi såg filmen. Jag var hopplöst förälskad i hjälten och vem kan klandra mig:
Mannen som höll mitt sexåriga hjärta i sin hand. Atreju - alltså vilket namn!
Ikväll upptäckte mitt vuxna jag att det är en fin, men kanske aningens cheezy-amerikansk, barnfilm. Vår hjälte Atreju/Bastian ska rädda sagovärlden Fantasien från det hotande Ingentinget.
Filmen bjuder på många insikter och kloka visdomsord:
Denna Morla (och hens alterego) har legat i träda i ett sorgeträsk, utan sällskap, i tusentals år och ger intryck av total uppgivenhet. Dessutom har hen utvecklat allergi mot ungdom (vitalitet och livsmod). Scenen med Morla satte ord på hur jag mådde lite kort förra vintern, och hur jag känt det under längre perioder flera gånger tidigare i livet.
Fina ord från den hundlika flygande lyckodraken Falkor. Jag minns att jag ingenting önskade mer än att äga en egen Falkor att flyga runt och erövra världen tillsamans med.
En barnfilm i min smak. Alla de barn jag älskar och bryr mig om skall få denna film av mig på sin sjuårsdag. När man är sju år är man redo för - och behöver - denna fantastiska historia som handlar om att aldrig sluta fantisera, drömma och önska, att lite på sig själv och att aldrig förlora barnet inom sig.
Detta är den stygga vargen som vår hjälte stöter på i slutet av sitt äventyr.
Stygga vargen fortsätter: "Det är den mänskliga fantasins värld. Varje del, varje varelse är en liten del av människornas drömmar och förhoppningar. Därför har det inga gränser"
Stygga vargen: "För att människorna börjar förlora hoppet och glömma sina drömmar. Så ingentinget blir starkare!".
Vår hjälte: "Vad är ingentinget?"
Stygga vargen: "Det är tomheten som blir kvar. Det är den förtvivlan som förgör vår värld"
I slutet av detta möte berättar stygga vargen att han hela tiden varit ute efter att döda Atreju (som utsetts till Fantasiens hopp) eftersom han, vargen, vill att Ingentinget skall överta världen. Han säger att människor utan hopp är lätta att styra över och han planerar att ta makten i Ingentinget.
Men självklart är slutet gott och allting gott.
Mitt sexåriga jag ville vara kejsarinnan - fager som en docka, oskuldsfull och hårt sminkad.
Undrar förresten vad som hände med grannflickan Camilla. Jag minns att hon var tvungen att flytta till sin mormor och försvann spårlöst, just innan min egen familj flyttade till ett annat bostadsområde i staden och jag började i första klass och därmed förlorade första lilla biten av mitt Fantasien.
Kommentarer
Trackback
