Julbord
Idag blev vi bjudna på julbord av den snälla kommunen. I en gammal fabriksbyggnad (som idag inhyser en restaurang - ha ha, äääälskar Sundsvall), i det som tidigare måste varit lunchmatsalen för grova industriarbetare, hade det dukats upp härligt kallskuret (lax, massor av sillsorter, ägghalvor fyllda med majonnäs och räkor, skinka etc) och lite tråkigare varmrätter (gummilika storköksköttbullar, kletig Jansonns frestelse etc). Jag tycker man kunde skippa allt varmt, sådant man egentligen äter året om, på julbordet och i stället verkligen fokusera på det kalla - utveckla, förfina, förädla det kalla standardbeståndet. Fast traditioner (synonymer: nedärvd sed, vana)är svåra att modifiera och inte många vill ha tapas eller sushi på julbordet, med den simpla motiveringen att det aldrig funnits där - inte hör hemma där. På det hela taget var det ett mycket bra julbord. Och gratis är alltid väldigt gott.
Denna prakt, detta överflöd av läckerheter (?) har någon, förmodligen en kvinna född någon gång på fyrtiotalet, slitit hårt för att åstadkomma. Och sedan pillrar gästerna med maten. Någon oförskämd unge gillar bara potatisen, här längst till höger i bild, och en jävla otacksam svärdotter smakar enbart lite på laxen, här mitt/söder i bild. Och när juljippot är överstökat och gästerna återvänt till sina privata ekorrhjul, måste fyrtiotalist-kvinnan äta julmatsrester fram till trettondagen - tills hon spyr. Nu är det fyrtiotalist-kvinnans "Prime time", hennes tur att simultant vara dotter, mamma, svärmor, mormor, farmor, gammelmormor och gammelfarmor och det naturliga familjenavet - den person hela den brokiga familjen samlas omkring, för att umgås och peta i den traditionsenliga förtäringen.
Jag gillar verkligen mina arbetskamrater. Gruppen består av en fin sammansättning olika individer som kompletterar varandra, skapar en intressant dynamik. Vet du, jag är så glad för det här jobbet! Vem hade kunnat ana att det skulle bli så här. Inte jag i alla fall. Under utbildningen var jag så fullständigt inriktad på att jag skulle arbeta som enhetschef inom äldreomsorgen, eller åtminstone inom äldreomsorgen. Under inga som helst omständigheter kunde jag tänka mig att arbeta med ekonomiskt bistånd (det verkade så strikt, formellt - fyrkantigt). Men så blev det och jobbet har visat sig vara både varierande, fritt, inte alls så inrutat (det är inte mer fyrkantigt än man tillåter det vara) och personligt utvecklande. Ibland har livet, ödet, slumpen en benägenhet att välja åt en, och kanske blir det som bäst då - då när man inte valt. Det finaste är att jag i min profession har makt att hjälpa människor i usatthet och nöd. Pengar är ju rent avgörande för vår överlevnad i det kapitalistiska konsumtionssamhället.
Denna prakt, detta överflöd av läckerheter (?) har någon, förmodligen en kvinna född någon gång på fyrtiotalet, slitit hårt för att åstadkomma. Och sedan pillrar gästerna med maten. Någon oförskämd unge gillar bara potatisen, här längst till höger i bild, och en jävla otacksam svärdotter smakar enbart lite på laxen, här mitt/söder i bild. Och när juljippot är överstökat och gästerna återvänt till sina privata ekorrhjul, måste fyrtiotalist-kvinnan äta julmatsrester fram till trettondagen - tills hon spyr. Nu är det fyrtiotalist-kvinnans "Prime time", hennes tur att simultant vara dotter, mamma, svärmor, mormor, farmor, gammelmormor och gammelfarmor och det naturliga familjenavet - den person hela den brokiga familjen samlas omkring, för att umgås och peta i den traditionsenliga förtäringen.
Jag gillar verkligen mina arbetskamrater. Gruppen består av en fin sammansättning olika individer som kompletterar varandra, skapar en intressant dynamik. Vet du, jag är så glad för det här jobbet! Vem hade kunnat ana att det skulle bli så här. Inte jag i alla fall. Under utbildningen var jag så fullständigt inriktad på att jag skulle arbeta som enhetschef inom äldreomsorgen, eller åtminstone inom äldreomsorgen. Under inga som helst omständigheter kunde jag tänka mig att arbeta med ekonomiskt bistånd (det verkade så strikt, formellt - fyrkantigt). Men så blev det och jobbet har visat sig vara både varierande, fritt, inte alls så inrutat (det är inte mer fyrkantigt än man tillåter det vara) och personligt utvecklande. Ibland har livet, ödet, slumpen en benägenhet att välja åt en, och kanske blir det som bäst då - då när man inte valt. Det finaste är att jag i min profession har makt att hjälpa människor i usatthet och nöd. Pengar är ju rent avgörande för vår överlevnad i det kapitalistiska konsumtionssamhället.
Det ljuva åttiotalet
Så lycklig över denna skärm som jag hittade på Fyndlagret idag! Tror det fanns en exakt likadan på min avdelning på dagis!
Och kolla hur fin foten blev till en lite mer neutral skärm!
Dessa sjuttiotalsdetaljer är just vad vi behöver för att minnas våra barndomar på åttiotalet (saker och ting byttes inte ut i samma takt som idag och sjuttiotalsinredningen fanns kvar en bra bit in på åttiotalet - åtminståne på de kommunala institutionerna).
Det tidiga ÅTTIOTALET!
Då när det fanns två kanaler på teve (Kanal 1 och Tv 2) och en liten blinkande triangel i högra hörnet på tevebilden signalerade att ett annat program började i grannkanalen.
Då när tv-spel var vita streck som fördes upp och ned på skärmen med hjälp av en joystick, vita streck som spelade en vit prick mellan sig. Det var tennis.
Då när smågodis expedierades över kioskdisk och förvarades i små papperspåsar med färgglada prickar på.
Inte många snarror fick plats i det här lilla kuvertet. Och uttrycket "Barn-fetma", var för allmänheten okänt.
Då när bävernylånet i overallen nöttes i baken innan den slängdes bort. Hade man ingen pulka nära till hands kanade man på rumppan i kälkbackar som hade skräckinjagande namn som Mördar- eller Slaktarbacken.
Då när det fanns en mataffär som hette Domus och som var försedd med precis allt man kunde behöva. Domus hade ett evighetstecken, en blåvit liggande åtta, som emblem och producerade och saluförde ett märke som hette BlåVitt.
Blåvitt var enkelt och alla varor inom konceptet såg, som synes, likadana ut. Blåvita var de. Särksilt minns jag halvliterglasspaketet med blåvitt kartongomslag, vars ändar skars av och blev till små rektangulära bägare med vanilj eller chokladglass.
Den största GB-glassen hette Storstrut och den var verkligen gigantisk, vaniljglass doppad i mörk choklad. Den bamsingen valde jag bara när jag liksom inte skämdes för mig, när jag var tillsammans med mormor exempelvis. Min favorit var ändå Tip-toppen, mums, den där fluffiga nougatdanken i mitten och sega rispuffar under ljus choklad! När jag ville spara lite på betalarens tillgångar valde jag Nogger eller GB-sandwich istället och var det riktig budget så blev det en Vaniljpuck (som egentligen var till för småglin att mumsa ansiktet i). Undrar vart Lakritspucken håller hus? Kanske kom den senare. Planschen är från 1980.
Orange
Kolla tavlan vi fyndade på Fyndlagret! Älskar den! Att någon sytt den. Att den väcker ljuva, halvt suddiga, förnimmeler från min barndom. Minnen från mysgula och institutionsgröna dagis- och skolkorridorer. Enda problemet med detta konstverk är att det är svårplacerat. Om jag känner mig själv rätt så slutar det - lite tragiskt får man väl säga i det här fallet - med att jag inreder hela vardagsrummet så att det matchar tavlan.
Denna orange ger en känsla av gardinerna i aulan på högstadieskolan. Det där vävda ull/kanvastyget som var så populärt på sjuttiotalet (och som hängde kvar i 20 år i skolan). I taket på aulan dinglade gigantiska, runda rislampor - som enorma kinapuffar doppade i mjölk. Golvet var fiskbensmönstrad parkett. Det var en vacker lokal, salen där vi samlades för att höra vuxna berätta om hur dåligt det var att ägna sig åt hasch och osyddat sex.
I dag är Hagalundsskolan nedlagd, står gapande tom och öde. Övergiven och sviken är hon, av elever som blev kunder och valde icke-kommunala alternativ som lockat med behändiga lap-toppar, lättförtjänta betyg, pommes frites till lunch var dag - mot betalning av stinn skolpenningpung (pengar den enskilde inte ser, men som sannerligen står högt i kurs) och dessutom ofta till det dyrare priset av en framtid av okunskap.
Vi är unika i världen, med det att vi pumpar in mångmiljonbelopp av våra gemensamma tillgångar, till vilken riskkapitalist som helst som vill leka skola och tjäna storkovan på värnlösa barns behov av kunskap. Vi håller på att outbilda en hel generation. Ja, eller en del av den generationen. Den delen som inte vet att de ska välja (och därför inte har ett val) och som blir kvar i den tyvärr alltmer urholkade kommunala skolan. Eller den delen som inte har förmåga eller förutsättningar att välja "rätt" och därför väljer fria skolor som frestar med meningslös bling-bling (som "säljer"), men som drivs av profithungriga entreprenörer som dessvärre inte kan erbjuda eleverna några vettiga lärdomar. Sedan finns det ju så klart de barn (föräldrar) som har alla möjligheter att välja "rätt" skola. De barnen går det säkert bra för. Kasnke utgör denna grupp ungefär 30 % av alla barn i Sverge.
Av någon anledning kommer jag att tänka på detta välkända poem:
Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
Nils Ferlin, Infall, 1933.
Se programserien: "Världens bästa skitskola", i URplay.
En tanke på morgonkvisten
I bland känner jag mig som barbapappa inklämd i en slimmad catsuit, ploppade upp i min hjärna när jag halkade på den glashala och snöpudrade vägen till jobbet i morse. Kanske berodde det på den åtsmitande jackan, kanske på yrkesrollen. Kanske var det lite av bådadera. Vissa kostymer är svåra att bära.
Oneliner
Det finns så många sätt att komma, men bara ett enda sätt att gå.
Stefan Sundström
Stefan Sundström
Såg Stefan Sundström i en dokumentär som hette: "Undvik räta vinklar" och kom på att jag glömt hur mycket jag älskar honom! Måste återuppta dyrkan. Oturligt att han just nu har sabbatsår.
Stefan har anammat det hållbara existerandet och lever lite som ett snällt troll i ett hus vid skogens slut, med solceller på taket, frigående höns och tomat- och tobaksodlingar i trädgården. Nu frågar du dig: men vad är det egentligen för skillnad mellan Steffe och Shirly Maclaine? Båda lever de långsiktigt med alternativa energikällor och självförsörjning på tomten, samtidigt som de profiterar duktigt på sin politiska/andliga övertygelse och sin (priviligerade) livsstil. Men det finns en avgörande skillnad mellan dessa två - Stefan tjänar inga pengar på sina skivor (senaste plattan inbringade åtta tusen kronor i reda pengar) och han framför sina, minst sagt, kontroversiella proggvisor på bibliotek, på fackföreningssammankomster, på torg och på små visfestivaler (trots att han hans populäritet inte är helt obetydlig) - för att gå runt, för att överleva - men främst för att väcka tankar, opinion - ja, till och med revolution! Och mitt i allt verkar han prestigelös och ödmjuk och godhjärtad.
Sedan har Stefan skrivit en bok om hur man odlar biodynamiskt och lever hållbart (vilken säkert inte heller resulterade i några större realiserbara tillgångar för honom). Det känns att själva budskapet är viktigast för Stefan och inte att tjäna pengar på att förmedla det. Han är tydligt och genuint passionerad för saken - en sann idealist! Därmed tillhör han, beklagansvärt nog, en utrotningshotad art, i denna värld av individuella val och jagiska massfixeringar vid egentligen värdelös lappri. Polerad fysionomi, materiell rang, högriskfonder i asien - sådan skit.
Stefan i dynghögen
Stefan har anammat det hållbara existerandet och lever lite som ett snällt troll i ett hus vid skogens slut, med solceller på taket, frigående höns och tomat- och tobaksodlingar i trädgården. Nu frågar du dig: men vad är det egentligen för skillnad mellan Steffe och Shirly Maclaine? Båda lever de långsiktigt med alternativa energikällor och självförsörjning på tomten, samtidigt som de profiterar duktigt på sin politiska/andliga övertygelse och sin (priviligerade) livsstil. Men det finns en avgörande skillnad mellan dessa två - Stefan tjänar inga pengar på sina skivor (senaste plattan inbringade åtta tusen kronor i reda pengar) och han framför sina, minst sagt, kontroversiella proggvisor på bibliotek, på fackföreningssammankomster, på torg och på små visfestivaler (trots att han hans populäritet inte är helt obetydlig) - för att gå runt, för att överleva - men främst för att väcka tankar, opinion - ja, till och med revolution! Och mitt i allt verkar han prestigelös och ödmjuk och godhjärtad.
Sedan har Stefan skrivit en bok om hur man odlar biodynamiskt och lever hållbart (vilken säkert inte heller resulterade i några större realiserbara tillgångar för honom). Det känns att själva budskapet är viktigast för Stefan och inte att tjäna pengar på att förmedla det. Han är tydligt och genuint passionerad för saken - en sann idealist! Därmed tillhör han, beklagansvärt nog, en utrotningshotad art, i denna värld av individuella val och jagiska massfixeringar vid egentligen värdelös lappri. Polerad fysionomi, materiell rang, högriskfonder i asien - sådan skit.
Stefan i dynghögen
Tyvärr
Igår såg jag Uppdrag granskning, eller UG som Janne J, lite hybriskt, kallar det. FN, UD, JO - många betydelsefulla samhällsinstanser heter sina initialer - nu också UG. "UG - den sista kontrollfunktionen, den lilla människans yttersta skyddsnät - your saviour in the nöd". Kanske är det sant - massmedia brukar ju kallas Den tredje makten (vilka de andra två är har jag ingen aning om, ha ha).
Till saken. I gårdagens avsnitt visades ett reportage om förlösta kvinnor som, på grund av okunskap och nonchalans inom förlossningsvården, tyvärr spruckit från slidan hela vägen till daimkrysset. Följderna av denna skada verkar tyvärr vara fruktansvärt fyskskt och psykiskt smärtsamma för de drabbade. Kvinnors specifika medicinska åkommor är tyvärr ingen prioritet inom sjukvården direkt och de stackars kvinnor som tyvärr fått sina underliv totaldemolerade till följd av brister i kunskap och rutiner omkring hur ett barn skall födas fram på mest skonsamma sätt, blir avfärdade med att de inte ska klaga så mycket.
Vilken tur att deras män, som kanske förvägras sexuellt umgänge med anledning av den genitala situationen, har möjlighet att hitta en annan kvinna att förlusta sig med. Annat vore det om detta var ett problem som, om än indirekt, drabbade karlar. Då skulle det lyftas upp - barnmorskor, sköterskor och läkare skulle utbildas och rutiner skulle ändras i ett nafs.
Inom sjukvården förhåller det sig så att personer med externt känsorgan får all tillbörlig hjälp de behöver när de drabbats av sjukdomar eller skador, medan den andra halvan av befolkningen, vars medicinska problematik och symtom avviker från det normala, tyvärr blir avfärdade som överkänsliga och gnälliga och hänvisas till värktabletter och döden i värsta fall. Tyvärr. Vet du, när jag tänker på det här, då blir jag verkligen ASFÖRBANNAD!
Till saken. I gårdagens avsnitt visades ett reportage om förlösta kvinnor som, på grund av okunskap och nonchalans inom förlossningsvården, tyvärr spruckit från slidan hela vägen till daimkrysset. Följderna av denna skada verkar tyvärr vara fruktansvärt fyskskt och psykiskt smärtsamma för de drabbade. Kvinnors specifika medicinska åkommor är tyvärr ingen prioritet inom sjukvården direkt och de stackars kvinnor som tyvärr fått sina underliv totaldemolerade till följd av brister i kunskap och rutiner omkring hur ett barn skall födas fram på mest skonsamma sätt, blir avfärdade med att de inte ska klaga så mycket.
Vilken tur att deras män, som kanske förvägras sexuellt umgänge med anledning av den genitala situationen, har möjlighet att hitta en annan kvinna att förlusta sig med. Annat vore det om detta var ett problem som, om än indirekt, drabbade karlar. Då skulle det lyftas upp - barnmorskor, sköterskor och läkare skulle utbildas och rutiner skulle ändras i ett nafs.
Inom sjukvården förhåller det sig så att personer med externt känsorgan får all tillbörlig hjälp de behöver när de drabbats av sjukdomar eller skador, medan den andra halvan av befolkningen, vars medicinska problematik och symtom avviker från det normala, tyvärr blir avfärdade som överkänsliga och gnälliga och hänvisas till värktabletter och döden i värsta fall. Tyvärr. Vet du, när jag tänker på det här, då blir jag verkligen ASFÖRBANNAD!
Första snön no. 2
Ja, i dag faller den, den första första snön 2011. De första vita flingorna tumlar ymnigt från skyn. Ett tätt duggregn i frusen form, målar världen vit. Luften är fyllig och innehållsrik, lik en riklig ryamatta. Såg de förmodligen sista gässen flyga söderut i ett unisont V. De såg ut att ha bråttom - som att de överrumplats av ett faktum de försökt förtränga in i det sista. Till skillnad från gässen älskar jag köldens, rimfrostens och tystnadens tid - då när allt står stilla, vilar, väntar. Det är något djupt poetiskt över vintern.
Tallrikar
Titta vilka fina tallrikar mina besök på Fyndlagret renderat! Allt för under 200 riksdaler. Nu börjar jag fundera på att täcka en hel vägg med gamla tallrikar, typ från en meter över golvet till taket. I Umeå har vi åtta fina stjärnholmtallrikar också. Sedan måste jag kolla Myrorna, Kupan och Erikshjälpen.
After work
Först shoppade jag loss, två klänningsliknande kreationer, en helsvart - men ytterst originell - blus med rosett i midjan, en typ lusekofta light och ett knippe plastpärlehalsband på second hand. Sedan mötte jag upp arbetskamraterna på lite efter-jobbet. De personer jag tris bäst med i arbetsgruppen och tillika hade till bords är antigen gravida eller nykterister, så det blev en liter vatten till maten som för övrigt inte imponerade särskilt på mig (maten alltså - stadens vatten sägs vara ett av det bästa i Europa). Viltfärsbiffen, vars presentation var av det mest ambitiösa slaget, kändes torr och smakade simpel slaggproduktsfärs och potatismoset påminde misstänkt om frystorkat halvfabrikat. Och sedan är det trist när det ligger så förbannat lite mat på tallriken - på sin höjd en petít kött- och potatismos-ö på en spegelblank rödvinssås-sjö. Jag blev inte mätt och förmodligen blev inte de gravida kvinnorna det heller. Men, men tryffeln jag beställde till dessert var utsökt.
Sällskapet var, som väntat, av bästa slaget. Vi pratade bland annat frikort, det vill säga snygga och sexiga män som även den mest lyckligt gifta får vetomarkera. Någon hade (inte helt oväntat) Brad Pitt, en annan Bruce Springsteen (mer av en bubblare på den gängse frikortslistan, tror jag), en tredje skulle inte säga nej om Johnny Depp erbjöd sig. Jag tänker mig Mads Mikkelsen, Owen Wilson eller Rolf Lassgård. Det är lite lustigt att ett gäng råttiga socialsekreterare ägnar sig åt sådant trams.
Sedan pratade några religion, vilket är lite av en BIG no no i sociala sammanhang som syftar till ett lättsamt och trevigt umgänge. Men vi lyckades hålla diskussionen mellan slumpteoretiker och övermaktstroende på en lagom nivå, tycker jag. Kanske var det lite på väg att spåra ur när vi otrogna raljerande på ämnet Det eviga livet och förkunnade att det mest troligt bara blir svart en dag och sedan kalasar larverna på kroppen mycket långsamt, tills det bara är benen kvar och då suger maskarna märgen ur dem också (fast det här med benen och märgsugarna lade jag till nu i efterhand- för att liksom förhöja provokations- och underhållningsnivån). Det var en mycket lyckad eftermiddag och kväll.
Sällskapet var, som väntat, av bästa slaget. Vi pratade bland annat frikort, det vill säga snygga och sexiga män som även den mest lyckligt gifta får vetomarkera. Någon hade (inte helt oväntat) Brad Pitt, en annan Bruce Springsteen (mer av en bubblare på den gängse frikortslistan, tror jag), en tredje skulle inte säga nej om Johnny Depp erbjöd sig. Jag tänker mig Mads Mikkelsen, Owen Wilson eller Rolf Lassgård. Det är lite lustigt att ett gäng råttiga socialsekreterare ägnar sig åt sådant trams.
Sedan pratade några religion, vilket är lite av en BIG no no i sociala sammanhang som syftar till ett lättsamt och trevigt umgänge. Men vi lyckades hålla diskussionen mellan slumpteoretiker och övermaktstroende på en lagom nivå, tycker jag. Kanske var det lite på väg att spåra ur när vi otrogna raljerande på ämnet Det eviga livet och förkunnade att det mest troligt bara blir svart en dag och sedan kalasar larverna på kroppen mycket långsamt, tills det bara är benen kvar och då suger maskarna märgen ur dem också (fast det här med benen och märgsugarna lade jag till nu i efterhand- för att liksom förhöja provokations- och underhållningsnivån). Det var en mycket lyckad eftermiddag och kväll.
Kasterna
Den enskilde måste ta eget ansvar
sade den privilegierade till den enskilde
- och försummade därmed sitt ansvar.
Hårt arbete ger resultat
sade den privilegierade till den enskilde
- och avnjöt sina förmåner.
Och sedan åtrådde den enskilde förmånerna
- tog eget ansvar
- arbetade hårt
- nötte lemmar krokiga
och dog
Umeå vs Sundsvall
Vi kände att vi älskar Umeå. Snirkliga sekelskiftsbyggnader i trä och nakna björkalléer. Novemberälven som en skåra av kvicksilver genom staden.
En stund kändes det som att vi ville flytta hem igen. Till umeå, till vänsteridealen och möjligheten till finkultur. Men så kom vi tillbaka till det nuvarande hemmet och lät oss förtrollas av magiska juldekorationer i den regnfuktiga stenstaden. Och det är inte långt till Umeå.
Bästaste lörda'n
Svärfar har nyss fyllt sextio år, så vi for upp hit till Umeå för att fira honom idag. Som vanligt blev vi bjudna på utsökt förtäring och mysigt umgänge. Hela min in-law-familj betår av exceptionellt varma och öppna människor och i våra möten råder alltid en atmosfär av kärlek.
Mesta delen av eftermiddagen och kvällen tillbringade jag och F i förrådet/garaget där vi lekte med grabbarna! De är verkligen vår glädje, de pojkarna! Man tröttnar aldrig på att latja med dem, eller på att sätta kreativiteten på sin spets när man försöker svara på, minst sagt knepiga, frågor (hur säger man pannkaka på ryska?). Äldsten är kanske ett geni. Han kan stora delar av gångertabellen och är inte heller helt obevandrad i bokstävernas värld - bara fem år gammal! I dag skulle vi bokstavera allas namn och när jag frågade vilken bokstav mitt namn börjar på, sade äldsten: M. Nej, sade jag, det börjar ju på L - L som i LLLLiiiinda. Nej, sade äldsten, M som i Mmmmoster Linda. Det värmde mitt hjärta, även om tituleringen inte har någonting med familjärt kärleksbetygande att göra. Pojkarna tror verkligen att vi heter Moster Linda och Morbror Fredrik. Som dubbelnamn. Det är underhållande.
Jag har någon sorts thing för att figurera på bild tillsammans med familjemedlemmar jag inte träffar varje dag. Planen är alltid densamma, typ: familjeporträtt-light, att sedan placera i bokhyllan att minnas åt. Dessvärre blir det aldrig riktigt som jag tänkt mig. Ofta på grund av att medposerarna inte känner sig lika engagerade i uppdraget.
Om det är någon som tar detta med gruppbild på lika stort allvar som jag, så är det yngsten. Han vill verkligen att det ska bli åtminstone an bra bild...Äldsten har en helt annan agenda.
Här börjar också jag tappa fokus, men yngsten är plikttrogen alltjämt.
Jag avgudar mina syskonpojkar! Det är hemskt att alla tre nu bor så jävla långt bort. Oggis i Stockholm och pojkarna i Umeå. Och mitt mellan sitter jag och saknar dem alla tre.
Mesta delen av eftermiddagen och kvällen tillbringade jag och F i förrådet/garaget där vi lekte med grabbarna! De är verkligen vår glädje, de pojkarna! Man tröttnar aldrig på att latja med dem, eller på att sätta kreativiteten på sin spets när man försöker svara på, minst sagt knepiga, frågor (hur säger man pannkaka på ryska?). Äldsten är kanske ett geni. Han kan stora delar av gångertabellen och är inte heller helt obevandrad i bokstävernas värld - bara fem år gammal! I dag skulle vi bokstavera allas namn och när jag frågade vilken bokstav mitt namn börjar på, sade äldsten: M. Nej, sade jag, det börjar ju på L - L som i LLLLiiiinda. Nej, sade äldsten, M som i Mmmmoster Linda. Det värmde mitt hjärta, även om tituleringen inte har någonting med familjärt kärleksbetygande att göra. Pojkarna tror verkligen att vi heter Moster Linda och Morbror Fredrik. Som dubbelnamn. Det är underhållande.
Jag har någon sorts thing för att figurera på bild tillsammans med familjemedlemmar jag inte träffar varje dag. Planen är alltid densamma, typ: familjeporträtt-light, att sedan placera i bokhyllan att minnas åt. Dessvärre blir det aldrig riktigt som jag tänkt mig. Ofta på grund av att medposerarna inte känner sig lika engagerade i uppdraget.
Om det är någon som tar detta med gruppbild på lika stort allvar som jag, så är det yngsten. Han vill verkligen att det ska bli åtminstone an bra bild...Äldsten har en helt annan agenda.
Här börjar också jag tappa fokus, men yngsten är plikttrogen alltjämt.
Jag avgudar mina syskonpojkar! Det är hemskt att alla tre nu bor så jävla långt bort. Oggis i Stockholm och pojkarna i Umeå. Och mitt mellan sitter jag och saknar dem alla tre.
Gungstolen
Har trånat efter en gungstol i hela mitt liv. Du vet, en sådan stor och snirklig vit en. Och nu fann jag den, på Fyndlagret förstås. Så sket jag i att shabby chic känns allt annat än chic (det går nog an om jag inte anammar stilen fullt ut) och ringde F som fick bära den på ryggen de tre hundra metrarna hem. Fyndlagret är verkligen ett fyndlager.
Den skenförsedda karmstolen kommer att passa alldeles perfekt i vår nya lägenhet som vi, om allt går vägen, tecknar kontrakt på imorgon. Det är en drömlya - stor, ljus, med öppen spis, men ändå mysigt skrymslig. Nyrenoverad och med en massa bekvämlighetsvitvaror.
Och nu är planerna i full gång. Vi ska köpa en massa nya och secondhandmöbler och textilier. Jag känner mig så lycklig, som alltid när jag ska spendera. Tavlor ska vi köpa också, stora oljemålningar och kanske en spegel i guldram. Sedan ska matsalsväggen prydas med tallrikar i olika former och med olika mönster och färger i dekoren. Jag vet inte vad jag vill, men förmodligen något som förmedlar anor. Att jag ärvt något av mina bönder och arbetare till förfäder. Fast det har jag ju inte. Inte en pinal finns det. Kanske äger mormor någon anskrämlig samling kopparatteraljer och en och annan jugendvas. Annars finns intet. Det är som att arvet, det förflutna - brukats, nötts och kasserats av valkiga och vårdslösa händer. Och nu känner jag mig märkligt lottlös, rotlös. Man vill ju som ha ett materiellt ursprung, kanske.
Men det absolut bästa med det permanenta boendet är att växtbeståndet skall få återhämta sig. Jag längtar efter att få vårda gröna vänner igen. I dagsläget har jag bara ett fåtal kvar (det är inte lätt att spara på blommor när man befinner sig på resande fot i möblerade och temporära andrahandslägenheter). Innan vi lämnade Umeå hade jag femtio olika sorter. Vissa, som den gigantiska Kungscissusen, hade jag drivit upp från stickling (stulet skott) och vårdat i nästan tio år. Det var en stor förlust. Men jag ska plocka avkommor av mina absoluta favoriter som jag, inte helt oigenomtänkt, placerat på platser jag har access till.
Vi blir alltså kvar här, kanske ett bra tag. Jag har till och med börjat tycka seriöst mycket om en av mina arbetskamrater. Hon är vacker, lättsam, och liksom smittande positiv. Och själva jobbet liksom växer på en.
Tråkiga vykort?
Efter ännu ett besök på fyndlagret blev jag ägare till en mycket efterlängtad bakbok, som jag varit ute efter i flera år. Sedan blev det ett sant bonusklipp i form av en bok som heter Tråikga vykort och är ett litet dokument över en tid då Sverige blomstrade och då många svenska småsamällen ville uppnå lite kontinental lyskraft. En tid då en ny Konsumbutik, en vägkosrning eller en fabrik betydde att man var på väg mot den stora världen. Så stolt var man över sina pompösa och MODERNA byggnader och över den nya infrastrukturen, att man förärade dem egna vykort. I färg. Jag tycker de är hemskt fina, jag - vykorten från den svenska välfärdens absoluta höjdpunkt, 1950 och 60-talen.
Nedan följer unika tidsdokument från mina "hemtrakter".
Umeå. Kallas bågenhusen. Inte mycket har förändrats sedan bilden togs för kanske femtiofem år sedan. Längst till höger i bild finns i dag busstationen. Om man går in emellan bågenhusen hamnar man på Rådhusesplanaden som leder till:
Rådhustorget, som ligger mitt på Kungsgatan. Tempo har bytts mot Åhléns och tanterna har inte längre beige kappor i syntetmaterial och baskrar över gråkrulliga hårsvall. Annars är det samma lika.
Här är NUS. Norrlands universitetssjukhus.
Och här har vi min moderstad - Solna. Inte mycket ser annorlunda ut i dag. Kanske har det tillkommit något höghus eller två.
Och sist, men inte minst, min älskade inlandsstad: Lycksele. Här har en hel del förändrats. Den stora gräsmattan är utbytt mot betongsten och det finns en fontän nästan mitt på torget. Fontänen är en stor marmorkula som snurrar mot ett stenblock, med hjälp av vattenkraft. Även när det är minus 40 gradet snurrar kulan och då ångar vattnet av värme. Faktum är att den kulan figurerar på nästan alla nutidens vykort från Lycksele.
När bilden togs hade inte badhuset kommit till. Det skulle i sådant fall synas längst bak i bild, liksom bakom den andra gräsmattan.
Nedan följer unika tidsdokument från mina "hemtrakter".
Umeå. Kallas bågenhusen. Inte mycket har förändrats sedan bilden togs för kanske femtiofem år sedan. Längst till höger i bild finns i dag busstationen. Om man går in emellan bågenhusen hamnar man på Rådhusesplanaden som leder till:
Rådhustorget, som ligger mitt på Kungsgatan. Tempo har bytts mot Åhléns och tanterna har inte längre beige kappor i syntetmaterial och baskrar över gråkrulliga hårsvall. Annars är det samma lika.
Här är NUS. Norrlands universitetssjukhus.
Och här har vi min moderstad - Solna. Inte mycket ser annorlunda ut i dag. Kanske har det tillkommit något höghus eller två.
Och sist, men inte minst, min älskade inlandsstad: Lycksele. Här har en hel del förändrats. Den stora gräsmattan är utbytt mot betongsten och det finns en fontän nästan mitt på torget. Fontänen är en stor marmorkula som snurrar mot ett stenblock, med hjälp av vattenkraft. Även när det är minus 40 gradet snurrar kulan och då ångar vattnet av värme. Faktum är att den kulan figurerar på nästan alla nutidens vykort från Lycksele.
När bilden togs hade inte badhuset kommit till. Det skulle i sådant fall synas längst bak i bild, liksom bakom den andra gräsmattan.
De nya Gudarna
Idag var det halv arbetsdag med anledning av morgondagens högtid (?) alla helgons afton. Min dyrbara extraledighet slösades på Oprah-show.
Jag blir alltid lika upprörd av den där plastiga amerikaniteten. Nu sitter den kvinnliga förebilden för den amerikanska (orealistiska) drömmen, tillsammans med Shirly McLaine, och pratar andlighet, UFON och om att vi står inför en ny begynnelse i slutet av år 2012. Det kommer att gå bra dock, jordens undergång, åtminstone för den som väljer att öppna sig för andligheten, och som blir ett med universum, typ. Shirly är tydligen synsk också och nu har hon skrivit en bok om alltihop (big surprise).
Shirly får det garanterat fint, inkarnerad till fulländning, i den nya världen, eftersom hon har så god karma. Shirly lever nämligen i ett hus i New Mexico, som försörjer sig själv med ström och grönsaker. På gården fladdrar ett gigantiskt vindkraftverk och på hustaket suger elalstrande celler åt sig av det myckna solljuset. Dessutom odlas Shirlys årliga grönsaksförbrukning i trädgården (säkert av illelaga immigranter från Mexico). Jag har ingenting emot omsorg om moder jord - tvärtom är jag förtjust i så kallat långsiktigt tänkande. Inte heller motsätter jag mig spiritualitet som företeelse - jag tror att den tjänar ett viktigt syfte i vår tillrättalagda och tämligen innehållslösa tillvaro - mysticismen, tron, skänker mening och mål till många människors liv, som den gjort i alla tider. Det jag opponerar mig mot är hur andligheten liksom kommersialiseras - att folk som anser sig vara "upphöjda" på ett eller annat vis - profiterar (säljer böcker, spådomar, talismaner etc) på andras sökande. Det är inte okej.
Desutom är det inte alla som har förutsättningar att unna sig den karma Shirly och Oprah kan kosta på sig. Inte alla har ekonomiska och/eller praktiska resurser att slå upp vindturbiner på tomten, eller odla sina grödor året om i rabatten. Inte alla kan vara helt igenom fromma och tacksamma och goda hela tiden. Ibland är vi gnälliga och otacksamm och jävliga - och det med rätta! Då är det inte okej att de som många betraktar som religiösa (?) förebilder och som har alla förutsättningar, sitter i teve och, på ett snejkigt sätt, berättar hur livet bör levas - åtminstone om man vill se fram emot en evinnerlig dans på saliga ängder. Är det nya paradiset förunnat några få lyckligt lottade kapitalister (som tillägnat sig ett gudfruktigt beteende för kompensera glidandet på räkmackan)? Det är inte riktigt juste. 
Här ses Shirlys anspråkslösa boning
IKEA
Jag gillar det blågula Kampradimperiet. När jag var liten, och vi besökte IKEA i kungens kurva, brukade jag låtsas att jag bodde i demonstrationsrummen. Att det var vårt perfekta vardagsrum som visades upp. I bland fantiserade jag om hur det skulle vara att bli kvar i det gigantiska varuhuset när folket gått hem, lamporna slocknat och tystnaden lagt sig som en slöja av ödslig bortglömdhet över soffa och matsalsbord. Jag föreställde mig hur jag då skulle ha alternerat mellan felfritt bäddade skyltdocke-karriärmänniskors och charmigt tilltufsade skyltdocke-tonåringars sängar. Men så tänkte jag att det nog skulle vara ganska kusligt ändå - att tillbringa natten där alldeles ensam - stora ytor, inringad av förvaringsmöblers tornande siluetter.
Också i dag tycker jag om att föreställa mig att jag hör hemma i de designade låtsasrummen. Att jag är en sådan genomtänkt och ordningsam människa som lever i ett exempel. En sådan person som har de stilfulla månadsmagasinen prydligt placerade lite lagom uttänkt slarvigt på ett praktiskt litet hyllplan under vardagsrumsbordet. Och att mysfilten ligger nonchalant (men ack så välplacerad) slängd över fåtöljkarmen. Men vårt hem - jag själv för den delen - är inget utställningsobjekt direkt.
Hela mitt liv har varit aningens oöverlagt - från själva min tillblivelse fram till i dag. Men det gör inget.
Också i dag tycker jag om att föreställa mig att jag hör hemma i de designade låtsasrummen. Att jag är en sådan genomtänkt och ordningsam människa som lever i ett exempel. En sådan person som har de stilfulla månadsmagasinen prydligt placerade lite lagom uttänkt slarvigt på ett praktiskt litet hyllplan under vardagsrumsbordet. Och att mysfilten ligger nonchalant (men ack så välplacerad) slängd över fåtöljkarmen. Men vårt hem - jag själv för den delen - är inget utställningsobjekt direkt.
Hela mitt liv har varit aningens oöverlagt - från själva min tillblivelse fram till i dag. Men det gör inget.
Ämnet för D-uppsatsen
Indisk legend om tre blinda män som var och en skulle beskriva en elefant
Den första mannen, som kände på snabeln, sade: ”Det känns som en orm”.
Den andre mannen, som försökte omfamna det stora djurets ena ben, hävdade att det var ett träd.
Och den tredje mannen som kände på elefantens sida, sade:” Nej, jag tror det är en vägg.”
Var och en hade rätt på sitt sätt, men ingen av dem kan förstå eller beskriva hela elefanten.
Vi är alla blinda och känner bara på den kroppsdel vi tilldelats att fokusera på. Det blir aldrig hela elefanter.
Två tungor
http://www.youtube.com/watch?v=CK6sQno7WOk
Jag innbillar mig att denna underbert vackra Fred Åkerström-visa (här tolkad av Sofia Karlsson) ökar min förståelse för hur det kan vara att vara beroende av gift som skiljer från livet och verkligheten, som sliter från kärleken och det verkligt goda i tillvaron. Det ljuvliga och lömska giftet - så underbart och så förrädiskt, förödande. Kluvenheten. Att slitas mellan det vardagliga, det normala och accepterade och den förtjusande intensiteten i "underbart är kort".
Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.
Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.
Två tungor har mitt hjärta,
hör på det lika väl.
Bli hos mig och gå från mig,
och fräls mig från mig själv.
Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.
Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din
Allting gott i livet kan bli till ondo. Det mesta får en bitter eftersmak, överdoserat. Som min halsbränna i morse, efter en myskväll med mängder av snask. Cornelis uttrycker det såhär: "Ty om man dricker det utan sans, förlorar det all sin forna glans - och man får kvar en tom flaska - och bittra tårar och aska". Egentligen gäller det nog allt, men framför allt själva livet, tiden. Allting vi givits till låns bör hanteras med varsamhet.
Jag innbillar mig att denna underbert vackra Fred Åkerström-visa (här tolkad av Sofia Karlsson) ökar min förståelse för hur det kan vara att vara beroende av gift som skiljer från livet och verkligheten, som sliter från kärleken och det verkligt goda i tillvaron. Det ljuvliga och lömska giftet - så underbart och så förrädiskt, förödande. Kluvenheten. Att slitas mellan det vardagliga, det normala och accepterade och den förtjusande intensiteten i "underbart är kort".
Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.
Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.
Två tungor har mitt hjärta,
hör på det lika väl.
Bli hos mig och gå från mig,
och fräls mig från mig själv.
Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.
Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din
Allting gott i livet kan bli till ondo. Det mesta får en bitter eftersmak, överdoserat. Som min halsbränna i morse, efter en myskväll med mängder av snask. Cornelis uttrycker det såhär: "Ty om man dricker det utan sans, förlorar det all sin forna glans - och man får kvar en tom flaska - och bittra tårar och aska". Egentligen gäller det nog allt, men framför allt själva livet, tiden. Allting vi givits till låns bör hanteras med varsamhet.
SKAMMEN
Det är svårt att vara ny. En millíon saker att lära sig och hålla reda på. Alltid lika smärtsamt obekvämt innan man funnit sig till rätta i arbetsgruppen och i den nya tillvaron. Någon kväll har jag gråtit mig till sömns, eftersom jag känner mig så dum och korkad och olärd och till råga på allt förhållandevis och obefogat högavlönad (ja, jag förhandlade till mig lite mer än ingångslön). Det är skammen över att jag inte lär mig tillräckligt fort. Över att inte prestera tillräckligt. Över att inte leva upp till (de egna) kraven. Över att känna sig som en börda och inte som en tillgång.
Och plötsligt erinrar jag mig just hur det kändes när jag var skolbarn och utreddes och utvecklades (?) En trappa upp, hos speciallärarinnan S (som var snäll, det bör understrykas). Skammen, nästan förnedringen, när namnen på dem som skulle till En trappa upp, ropades upp inför hela klassen. Speciallärarinnan S hade hårdinplastade läskort med hundratals tryckta ord, som skulle läsas upp i en jämn och stakningsfri följd. Ord som var för sig, varsamt intagna, utgjorde en bild, en innebörd - men som under press inte ville ta någon som helst form. Det var, och är, rädslan för att göra fel och det patologiska kontrollbegäret som liksom paralyserar min förmåga att registrera och bearbeta inkommande information och katalysera den till insikter och helheter. Jag var nog över tio år gammal innan jag läste från kortet utan att haka upp mig. Kanske fixade jag det aldrig riktigt. Kanske skulle jag inta klara kortet heller idag - och det skulle indikera: inlärningssvårigheter, eller något sådant. Eller så är jag bara ny på jobbet och frustrerad. Ja, ja. Jag har bara varit där i två veckor...Men jag hoppas att det känns bättre snart. Att jag skaffar mig kontroll över läget.
Jag lyssnar mycket på Allan Edwall nu. Älskar hans träffsäkra och dovt humoristiska satir. Edwalls folkmusikinspirerade visor skildrar ofta samhället ur den lilla, fattiga och utslagna människans synvinkel.
En skitbralåt (som inte får missuppfattas som ett uttryck för förakt för människor med alkoholmissbruk, eller uppgivenhet inför alkoholproblematik, utan måste förstås som djuplodande kritik mot det kapitalistiska etablisemanget), går så här:
Rehabilitering
Goddagen på dig socialinspektris.
Jag är en orehabiliterad kis.
Var god att begagna din status och makt
att ge mig med tillvaron någon kontakt.
Jag tackar och bockar för tvåhundra spänn
ej mycket det botar, det har jag på känn,
men gesten var vänlig, så tack du ändå
och allt vad man önskar kan man aldrig få.
Goddagen på dig du systemexpedit.
Från det sociala jag skyndat mig hit.
Jag önskar mitt vårdnadsbidrag bruka opp
till gagn för din kassa, till tröst för min kropp.
Jag tackar och bockar för ditt fluidum
för kortvarig lycka och delirium.
Hav tack för din service och praktiska stöd
till oss konsumenter av flytande nöd.
Goddagen på dig du konstapel och snut.
Här ser du en gosse som du sett förut.
Förlåt att jag fläckar vår prydliga stad.
Om du vet nåt bättre, så blir jag glad.
Jag tackar och bockar för din assistans
att stadigt mig lämpa uti ambulans
och forsla mig hän emot närmsta akut
där dom känner till mina brister fördjupt.
Sedan går den ett varv till och slutar med:
Goddagen du prydlige entreprenör
som entreprenerar vad friden berör.
Säg, har du en låda att vila uti
som passar min bräckliga anatomi.
Av hela min skrumplever tackar jag er
för slutemballaget av präktig fanér.
En drucken lekamen med helnykter själ
nu säger till alla sitt tack och farväl.
Och plötsligt erinrar jag mig just hur det kändes när jag var skolbarn och utreddes och utvecklades (?) En trappa upp, hos speciallärarinnan S (som var snäll, det bör understrykas). Skammen, nästan förnedringen, när namnen på dem som skulle till En trappa upp, ropades upp inför hela klassen. Speciallärarinnan S hade hårdinplastade läskort med hundratals tryckta ord, som skulle läsas upp i en jämn och stakningsfri följd. Ord som var för sig, varsamt intagna, utgjorde en bild, en innebörd - men som under press inte ville ta någon som helst form. Det var, och är, rädslan för att göra fel och det patologiska kontrollbegäret som liksom paralyserar min förmåga att registrera och bearbeta inkommande information och katalysera den till insikter och helheter. Jag var nog över tio år gammal innan jag läste från kortet utan att haka upp mig. Kanske fixade jag det aldrig riktigt. Kanske skulle jag inta klara kortet heller idag - och det skulle indikera: inlärningssvårigheter, eller något sådant. Eller så är jag bara ny på jobbet och frustrerad. Ja, ja. Jag har bara varit där i två veckor...Men jag hoppas att det känns bättre snart. Att jag skaffar mig kontroll över läget.
Jag lyssnar mycket på Allan Edwall nu. Älskar hans träffsäkra och dovt humoristiska satir. Edwalls folkmusikinspirerade visor skildrar ofta samhället ur den lilla, fattiga och utslagna människans synvinkel.
En skitbralåt (som inte får missuppfattas som ett uttryck för förakt för människor med alkoholmissbruk, eller uppgivenhet inför alkoholproblematik, utan måste förstås som djuplodande kritik mot det kapitalistiska etablisemanget), går så här:
Rehabilitering
Goddagen på dig socialinspektris.
Jag är en orehabiliterad kis.
Var god att begagna din status och makt
att ge mig med tillvaron någon kontakt.
Jag tackar och bockar för tvåhundra spänn
ej mycket det botar, det har jag på känn,
men gesten var vänlig, så tack du ändå
och allt vad man önskar kan man aldrig få.
Goddagen på dig du systemexpedit.
Från det sociala jag skyndat mig hit.
Jag önskar mitt vårdnadsbidrag bruka opp
till gagn för din kassa, till tröst för min kropp.
Jag tackar och bockar för ditt fluidum
för kortvarig lycka och delirium.
Hav tack för din service och praktiska stöd
till oss konsumenter av flytande nöd.
Goddagen på dig du konstapel och snut.
Här ser du en gosse som du sett förut.
Förlåt att jag fläckar vår prydliga stad.
Om du vet nåt bättre, så blir jag glad.
Jag tackar och bockar för din assistans
att stadigt mig lämpa uti ambulans
och forsla mig hän emot närmsta akut
där dom känner till mina brister fördjupt.
Sedan går den ett varv till och slutar med:
Goddagen du prydlige entreprenör
som entreprenerar vad friden berör.
Säg, har du en låda att vila uti
som passar min bräckliga anatomi.
Av hela min skrumplever tackar jag er
för slutemballaget av präktig fanér.
En drucken lekamen med helnykter själ
nu säger till alla sitt tack och farväl.
