senblommning

En morgon i förra veckan väcktes jag av telefonen. Det var en chef på socialtjänsten här i stan. Han verkade vara i desperat behov av arbetskraft och hade gärna sett mig i tjänst från och med dagen därpå, om jag inte just då befunnit mig i Umeå för att genomföra intervjuer med socialtjänstfolk, med anledning av den lilla D-uppsatsen. Så, på måndag kan ni say hello to socialsekreterare Linda på mottagningsenheten.

Umeå universitet i mitt hjärta! En/flera aktivist/er hade klistrat fast små lappar med tänkvärda budskap på dörrposterna till åtminstone två ingångar till centrala byggnader på campus. Jag anar att vi hade kunnat hitta fler subtila meddelanden om vi tagit oss tid att låte blickarna söka. Tillsammans bildade de, tillsynes oansenliga anslagen, en helhet som bekänner universitetets - eller åtminstone en/flera student/ers (slipsnisse-to-be-studenter exkluderade förstås) - färg.

F berättar att det ryktas om att universitetetspersoner på sjuttiotalet "samarbetade" med ryska underrättelsetjänsten och att vissa professorer och forskare därför granskades av svensa säkerhetspolisen. Kanska driver han med mig, maken. Men det skulle inte förvåna mig om det är sant. Umeå universitet har alltid haft en tydlig vänsterprofil.

MEN - det är väl förenligt med högre utbildning och intelltektualitet i allmänhet, att tänka: samhällsstrukturer, gemensamt ansvar, och långsiktiga lösningar som gynnar flest möjliga människor? Jag tror inte att det samhälle kan överleva i längden, som inte sätter kollektiva intressen framför individuella. I en värld av egoister växer orättvisorna och nöden och döden. Och slutligen är konflikterna, krigen, åtskilliga och fullständigt förödande. Alltså - insikten om de sambanden är inte kvantfysik direkt.



På ingången till Universum, bredvid bankomaten...


I ögonhöjd på dörrposten till humhuset. Ingången mittemot Lindellhallen.