senblommning

I dag tog vi lite ledigt och gick ned på stan. Solen sken som i värsta augusti och de korvskinnstajta jeansen klibbade ilsket mot benen under promenaden. Men solen sken och byggnderna var som alltid vackra.

Vi besökta kulturmagasinet i hamnen. Den stora byggnaden inrymmer både museum och stadsbibliotek. Museet hade sådana utställningar jag älskar och fängslas av. Jag fann mig totalt uppslukad av stora montrar med sparade och bevarade folkhemspinaler, från artonhudrasextiotalet och hundra år framåt. Jag älskar arbetarklasshistoria - berättelsen om de människor vars enda tillgång var, och är, den egna kroppen. De människor som haft, och har, med sig lunchmaten i plåtburk. De mnniskor som fått, och får, betalt efter stämpelkort. De människor som har vridit,och vrider, på kronorna och örena för att få dem att räcka till mat och till hyra. De människor som blivit, och blir, knotiga och ledbrutna vid trettio års ålder. Jag älskar oss är är så omåttligt, gråtfärdigt, stolt över att bära arvet. Hm...Finns det något som kallas för arbetarklassromantik, eller kanske arbetarism, nä - det heter ju socialism.

Sedan blev jag medlem på stadsbiblioteket och vi lånade några filmer direkt, bland annat Bo Widebergs: Ådalen 31. Filmen handlar om det som hände i det lilla samhället Ådalen 1931, då ett arbetarklassuppror slutade i tragedi, men samtidigt blev upprinningen till det nästan sjuttioåriga socialdemokratiska samhällsbyggandet i Sverige. Filmen fulländade det socialistiska temat för dagen. Och när vi sett den tänkte jag på vad som håller på att ske med vår fina välfärd nu. Nu när borgarklassens lakejer lurat till sig oigenomtänkta röster, med hjälp av simpel plånbokspolitik. Nu när alla (även de svagaste i samhället) förväntas ta ansvar över sin egen lycka, när det inte längre är gemensam sak. Nu när socialarbetare är välfärdens dörrvakter, snarare än dess väktare.

Åt vänster lutar hjärtat i den mänskliga kroppen. Och hjärtat har alltid varit symbolen för mellanmänsklig kärlek.