Kollerktivtrafiken
En vanlig dag är pendeltåget överfullt till den milda grad att en äldre dam - hänsynslöst lämnad stående, inpackad mellan många - får en svimmningsattack. Jag förstår inte hur stockholmarna står ut med folkmassan. Ett ständigt kaotiskt myller av, av slumpen sammanförda, enskilda individer - inlemmade i varsin kapsel av undvikande anonymitet.
En vanlig sommardag, utan vare sig jacka eller sjal, sitter jag på en sådan långdistans-Blåbuss och kyls ned av AC:n. Utvecklar långsamt nackspärr av AC:n, helt maktlös och frusen.
En vanlig dag funderar jag över de där inspelade rösterna som exempelvis med jämna intervall förkunnar hur lång tid det återstår tills tåget kommer - eller, väl ombord på tåget/bussen - deklarerar nästa stopp. Undrar om röstägarna spelat in hela orden eller om de bara läst in alfabetet, som sedan samplats ihop till ortsnamn och stationer (nä, misstänker att det skulle låta skumt, kanske som baklängestalande döv person). Tantrösten som talar i hela tunnelbanesystemet låter som en sträng mellanstadiefröken, med skarp blick över nedhasade glasögon - bestämd, resolut konstaterande. Men just i Alvik låter hon lite förvånad, eller nyfiken kanske. Nästa station, Alvik? Undrar varför.
I bussarna är rösten en yngre kvinnas. Kanske är hon, när hon inte spelar in ord eller kanske bara bokstäver, en mild sjuksyter med vippande blond hästsvans och sjukhusblå tunika? I bland, sällan, dyker en manlig röst upp, men det är mest när man varnas för passerande tåg på pendeltågsstationen. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Tre mekaniska upprepningar, innan det rasslande åbäket svischar förbi. Jag förstår inte hur stockholmarna står ut med ljudnivån på vardagslivet här.
Ja, en stor del av livet i huvudstaden går ut på att transportera sig fram och tillbaka mellan olika grådaskiga gator och torg. Man är ständigt passagerare och det är nog lätt hänt att livet passerar i en smutsgrå kavalkad av väntetider, signalfel, oönskade folkansamlingar, AC-problematik och så vidare.
Vi flyttar. Inte enbart på grund av kollektivtrafiken förstås.
En vanlig sommardag, utan vare sig jacka eller sjal, sitter jag på en sådan långdistans-Blåbuss och kyls ned av AC:n. Utvecklar långsamt nackspärr av AC:n, helt maktlös och frusen.
En vanlig dag funderar jag över de där inspelade rösterna som exempelvis med jämna intervall förkunnar hur lång tid det återstår tills tåget kommer - eller, väl ombord på tåget/bussen - deklarerar nästa stopp. Undrar om röstägarna spelat in hela orden eller om de bara läst in alfabetet, som sedan samplats ihop till ortsnamn och stationer (nä, misstänker att det skulle låta skumt, kanske som baklängestalande döv person). Tantrösten som talar i hela tunnelbanesystemet låter som en sträng mellanstadiefröken, med skarp blick över nedhasade glasögon - bestämd, resolut konstaterande. Men just i Alvik låter hon lite förvånad, eller nyfiken kanske. Nästa station, Alvik? Undrar varför.
I bussarna är rösten en yngre kvinnas. Kanske är hon, när hon inte spelar in ord eller kanske bara bokstäver, en mild sjuksyter med vippande blond hästsvans och sjukhusblå tunika? I bland, sällan, dyker en manlig röst upp, men det är mest när man varnas för passerande tåg på pendeltågsstationen. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Tre mekaniska upprepningar, innan det rasslande åbäket svischar förbi. Jag förstår inte hur stockholmarna står ut med ljudnivån på vardagslivet här.
Ja, en stor del av livet i huvudstaden går ut på att transportera sig fram och tillbaka mellan olika grådaskiga gator och torg. Man är ständigt passagerare och det är nog lätt hänt att livet passerar i en smutsgrå kavalkad av väntetider, signalfel, oönskade folkansamlingar, AC-problematik och så vidare.
Vi flyttar. Inte enbart på grund av kollektivtrafiken förstås.
Kommentarer
Trackback
