senblommning

Jag var hela vardagsveckan i Umeå. Det är ingen tvekan om att Ume är min nuvarande hemstad, det ställe dit mina rötter - om än finlemmade, och innan de rycktes upp, enbart grunt förankrade - för tillfället riktar sin trånande längtan. Det är till Ume känner mest kärlek just nu. Men av erfarenhet vet jag att rötter kan planteras om. Människor har sagt att jag är så modig (underförstått: galen, trasig, rotlös, "resande", tattare)  som kan flytta långt, totalt byta sammanhang, bara sådär tillsynes oigenomtänkt och utan märkbar vånda. De allra flesta stannar nog där de är uppvuxna, eller åtminstone i samma region, eller återvänder åtminstone dit efter avsutade studier, kärleksaffärer och/eller storstadskarriärer. Kanske är det för att de gillar trygghet.

För mig har det aldrig varit en big deal att förflytta mig dit vinden blåser för tillfället. Undrar om det beror på att jag helt enkelt inte känt mig trygg och riktigt hemma någonstans någonsin och därför ständigt söker hjärtats hemvist. Äh, det låter så dramatiskt och dessutom har jag känt mig hemma på fler än en plats, men liksom "vuxit ur" stället och varit tvungen att gå vidare! Jag är nog bara lite ombytlig och äventyrlig. Ja, det låter snyggt.

Unmeå då: Vännerna. In-law-familjen. Universitetet. Det var som att komma hem när jag kom in i skolan nu sist. Och det kändes så naturligt att vara tillbaka på institutionen, tjatandes och looking efter gratistjänster. Magisteruppsatsen kan bli succé! Det verkar som att såväl ämnes- som metodval är "spot on", och i enlighet med resten av institutionens intressen. Känner mig taggad!

I dag promenerade jag och Fredrik vid en sjö som heter Sidsjön. Där var vackert och min favoritårstid är på allvar på väg. Dagen var varm, men klar.