senblommning

I dag känner jag mig seg, lite borta. Helgen i inlandet har varit hård, men lika underbar! Att komma dit är som att komma hem. Atmosfären är avstannad, trygg och bekant; älven som skär samhället mitt itu, den sömniga hamburgerbaren, mackarna vars loggor lyser i mörkret, människorna (vännerna) som känns okomplicerade och enkla att umgås med.

Bussresan hem var en resa i ett lågande höstlandskap. Hösten är ändå vackrast på landsbygden, mer kraftfull och levande i sin färgkaskad. När vi närmade oss staden, kanske fem minuter innan landning, tog killen som satt i sätet framför mig på sig en knallröd, svårt medtagen, stråhat. Helt bara sådär. Jag tänkte att det kanske var en kul grej inför väntande svensexavänner på stationen, men när vi kom fram gick han bara lungt och ensamt mot lokalbusskuren. Han kanske bara hade en skruv lös alltså. Killen styrdes säkert av svåra tvångstankar. Men han och hatten förgyllde de sista minutrarna på min hemresa.