senblommning

I naturskyddsområdet, ett stenkast från staden - där finner jag ro.

Vi vandrade längst den knotiga stigen, där furornas rötter nötts fram av generationer fridfullhetstörstande stadsbor. Vi fick lugnet, tände en eld, fanns. Naturen - den orörda - är kanske det enda människan fullt ut förstår. Dess uttryck, nycker och väsen är nedärvt i våra gener. Därför vet vi naturen och hur vi ska förnimma dess intryck. Finns det någon bättre lisa?

Förra sommaren läste jag en kurs om trädgårds/naturterapi. Det var en mycket givande kurs som förhoppningsvis givit mig kunskap om hur jag kan förmedla naturens läkande krafter till andra. Vetenskapsmänniskor har funnit att trädgårds/naturvistelse har särskilt fina effekter för personer som drabbats av utmattningssyndrom eller depression. Jag kanske ska satsa på trädgårdsterapeut i alla fall... Ett är säkert och det är att rofyllda landskap fungerar för mig; förlöser mitt vemod, smeker mina våndor, läker mina sår.

Nä, nu är det fanimej slutflummat!

Nu ska vi se filmer och svulla på dålig mat, läskedryck och E-14-godis.