Stora bortvändarhelgen
I går upptäckte jag att mitt hår är slitet. När jag schamponerar blir det som en trasselkaka. Så jag bestämde mig för att göra en liten inpackning och värmde lite olivolja, som jag blandade med en pyréad banan och en kletig och kvlamigt doftande kräm (som skulle innehålla mängder med Aloe Vera) som svärföräldrarna införskaffat på Mallorca. Och nu stinker håret, mest av den mallorcanska krämen. Det spelar ingen roll vad jag gör, doften finns där lurande. Och jag som ska på kalas i kväll...
I går hände det mycket för jag var nere på stan...Bland annat hände en kort jeansjumpsuit med halterneckband, ett par varma strumpbyxor till och en söt blus som var nedsatt till futtiga sjuttiofem riksdaler! Sedan blev det lite alkohol till i kväll också. Slantarna på mitt konto försvinner kvickare än vanligt. Jag har ju lärt mig bli så där tråkigt sparsam nu under studentåren, men nu är det som att bägaren har runnit över och jag måste få shoppa av mig lite. Och dessutom är hälften av grejerna jag handlar presenter/material till hemgjorda presenter till andra, och då är det faktiskt lite mer legitimt, det besinningslösa handlandet.
Har lite ångest för måndag. Då börjar det vanliga livet, skolan. Samtidigt är det någonting tryggt och bekvämt med att allting är som det mest är.
Det är som att allt stannar av under sommaren och det blir lite oordning. Fönstren i studenthöghusen gapar som svarta gluggar och det är märkligt tyst i bostadsområdet. Universitetsbiblioteket har snåla öppettider och hela skolan känns bländande ljus, ren, bullerfri och öde. På stan hörs bara den lite gnälliga norrländska kustdialekten, inget skånskt skorr, inte heller några västkustliga vokaler.
Och nu är det som att allt vaknar på nytt. Den stora massan har återvänt bort, hemifrån, hit till studentstaden. Jag har inte återvänt till ursprungshemmet, på allvar, på tio år, så jag får väl räkna mig till dem som stannat hemma och till dem som aldrig for. Våra fönster gapade aldrig svarta i sommar. Och nu är resten av folket tillbaka och fyller bussarna, står och håller sig i takhandtagen och sitter på sätena, skrattandes med sina klirrande lila plastpåsar. Nu är det den stora festarhelgen - leken innan allvaret börjar.
I går hände det mycket för jag var nere på stan...Bland annat hände en kort jeansjumpsuit med halterneckband, ett par varma strumpbyxor till och en söt blus som var nedsatt till futtiga sjuttiofem riksdaler! Sedan blev det lite alkohol till i kväll också. Slantarna på mitt konto försvinner kvickare än vanligt. Jag har ju lärt mig bli så där tråkigt sparsam nu under studentåren, men nu är det som att bägaren har runnit över och jag måste få shoppa av mig lite. Och dessutom är hälften av grejerna jag handlar presenter/material till hemgjorda presenter till andra, och då är det faktiskt lite mer legitimt, det besinningslösa handlandet.
Har lite ångest för måndag. Då börjar det vanliga livet, skolan. Samtidigt är det någonting tryggt och bekvämt med att allting är som det mest är.
Det är som att allt stannar av under sommaren och det blir lite oordning. Fönstren i studenthöghusen gapar som svarta gluggar och det är märkligt tyst i bostadsområdet. Universitetsbiblioteket har snåla öppettider och hela skolan känns bländande ljus, ren, bullerfri och öde. På stan hörs bara den lite gnälliga norrländska kustdialekten, inget skånskt skorr, inte heller några västkustliga vokaler.
Och nu är det som att allt vaknar på nytt. Den stora massan har återvänt bort, hemifrån, hit till studentstaden. Jag har inte återvänt till ursprungshemmet, på allvar, på tio år, så jag får väl räkna mig till dem som stannat hemma och till dem som aldrig for. Våra fönster gapade aldrig svarta i sommar. Och nu är resten av folket tillbaka och fyller bussarna, står och håller sig i takhandtagen och sitter på sätena, skrattandes med sina klirrande lila plastpåsar. Nu är det den stora festarhelgen - leken innan allvaret börjar.
Kommentarer
Trackback
