Sorg
Nu är jag och F "tillbaka" efter tre oerhört smärtsamma sorgedagar. Vi fann vår älskade Chicki död vid stora vägens dikeskant på lördagens förmiddag. F flyttade hennes livlösa lilla lekamen omsorgsfullt till "hennes" låda och sedan for vi och begravde henne i utkanten av ett vackert fält en mil utanför stadskärnan. Det är en tröst att vi hittade henne och slapp oroa oss/hoppas i veckor, månader...Det är en tröst att hon var så intakt - så oförstörd och fridfull. Det är en tröst att hon måste ha dött omgående - på en bråkdels sekund - och utan våndor. Det är en tröst att hon fick lämna livet så som hon krävde att få leva det - ute i det fria, vilda. Det är en tröst att hon fick två fina år, värdig en charmig (och krävande) "problemkatt", tillsammans med två hängivna "slavar".
Chicki stod verkligen i centrum i vårt hem, faktiskt så till den milda grad att jag och F liksom gled lite isär i vår totala besatthet av kattens "behov". Vi lät till och med gäster lida för hennes skull. Sist var det Bale som fick huttra sig till sömns i flera nätter, eftersom missen skulle ha "fri accsess", ut i det fria. Och vi utsatte oss för fara för den fria tillgänglighetens skull - vi hade ju mycket väl kunnat få oväntat nattbesök genom den gläntande altandörren. Men det var allt för Chicki.
Och nu har vi varandra lite mer, jag och F.
Sedan kom sorgen över valresultatet. Knappast oväntat, ändå så overkligt. Hur kunde ett klart främlingsfientligt parti få plats i vår riksdag? I det land som i nästan sju decennier kunnat stoltsera med en välfärd för alla. I det land vars politik präglats av ambitioner om solidaritet, jämlikhet och rättvisa (åtminstone till för fyra år sedan). Jag misstänker att det är den fyra år långa borgarpolitiken (som ökat klyftorna mellan människor och gjort de utsatta mer utsatta) som har bäddat för ett rasistiskt partis inträde i vårt parlament! För när fattiga människor blir fattigare (och mer förtvivlade) och rikare människor blir rikare (och räddare om sina tillgångar) är det lätt hänt att man ser sig om efter en syndabock...
I går demonstrerade jag, liksom många tusen till runtom i landet, mot rasismen (häruppe i norrlande protesterade vi även lite mot högern i allmänhet=-). Och när jag stod där på det lilla bruna sextiotalssocialistika torget kände jag mig stolt - stolt över att jag flyttat uppåt och blivit norrlänning, och stolt över att vi norrlänningar röstat rött, för att vi fortfarande förstår innebörden av ord som människovärde och medmänskilghet. Vi var alla stolta - trots allt! Sedan kom jag på att det nästan var lite regionalistiskt (typ nationalisitiskt) i någon bemärkelse, att stå där och jubla över den norrländska godheten och bua åt sörlänningarnas ondska. Och då lade jag ner de separatistiska tankarna och började fundera på vår stora uppgift; att organisera oss och sprida kärlekens budskap vidare, neråt. I dag gick jag med i V.
I går kom Torgnys Minnen på posten. Nu står den och väntar i bokhyllan. Får se när jag vågar läsa den. Som alltid lika rädd för att den ska vara sämre än den förra.
Röda Julianne, efter röda aktioner
Chicki stod verkligen i centrum i vårt hem, faktiskt så till den milda grad att jag och F liksom gled lite isär i vår totala besatthet av kattens "behov". Vi lät till och med gäster lida för hennes skull. Sist var det Bale som fick huttra sig till sömns i flera nätter, eftersom missen skulle ha "fri accsess", ut i det fria. Och vi utsatte oss för fara för den fria tillgänglighetens skull - vi hade ju mycket väl kunnat få oväntat nattbesök genom den gläntande altandörren. Men det var allt för Chicki.
Och nu har vi varandra lite mer, jag och F.
Sedan kom sorgen över valresultatet. Knappast oväntat, ändå så overkligt. Hur kunde ett klart främlingsfientligt parti få plats i vår riksdag? I det land som i nästan sju decennier kunnat stoltsera med en välfärd för alla. I det land vars politik präglats av ambitioner om solidaritet, jämlikhet och rättvisa (åtminstone till för fyra år sedan). Jag misstänker att det är den fyra år långa borgarpolitiken (som ökat klyftorna mellan människor och gjort de utsatta mer utsatta) som har bäddat för ett rasistiskt partis inträde i vårt parlament! För när fattiga människor blir fattigare (och mer förtvivlade) och rikare människor blir rikare (och räddare om sina tillgångar) är det lätt hänt att man ser sig om efter en syndabock...
I går demonstrerade jag, liksom många tusen till runtom i landet, mot rasismen (häruppe i norrlande protesterade vi även lite mot högern i allmänhet=-). Och när jag stod där på det lilla bruna sextiotalssocialistika torget kände jag mig stolt - stolt över att jag flyttat uppåt och blivit norrlänning, och stolt över att vi norrlänningar röstat rött, för att vi fortfarande förstår innebörden av ord som människovärde och medmänskilghet. Vi var alla stolta - trots allt! Sedan kom jag på att det nästan var lite regionalistiskt (typ nationalisitiskt) i någon bemärkelse, att stå där och jubla över den norrländska godheten och bua åt sörlänningarnas ondska. Och då lade jag ner de separatistiska tankarna och började fundera på vår stora uppgift; att organisera oss och sprida kärlekens budskap vidare, neråt. I dag gick jag med i V.
I går kom Torgnys Minnen på posten. Nu står den och väntar i bokhyllan. Får se när jag vågar läsa den. Som alltid lika rädd för att den ska vara sämre än den förra.
Röda Julianne, efter röda aktioner
Kommentarer
Trackback
