Fåglarna i stora hallen
Nej, talgoxen är inte fri. När jag intog min middagsmacka på "flygplatscafét" slog hon sig ned och kvittrade lite sorgset på räcket bara någon meter från där jag satt. Jag vet att det låter osannolikt men det är faktiskt sant. Kanske hade hon förtroende för mig och bad om hjälp. Men jag hann knappt reagera innan hon hade flugit sin kos för att återigen pröva de gigantiska glasväggarnas genomsläpplighet.
Sedan upptäckte jag att det fanns ännu en liten fågel i den stora hallen. Stundtals möttes de upp, satt tillsammans och kvittrade lite uppgivet. Kanske ältade de möjliga förklaringar till och lösningar på den trängda situationen.
Nu är de två i alla fall. Två som går samma dystra öde till mötes. Men två kan dela sorgen och det känns ju lite som en tröst - men förmodligen inte för dem. Jag blev tvungen att inse att en räddningsaktion i det gigantiska utrymmet vore ett hopplöst företag.
Jag vet inte hur det kommer sig, men det gör mig så ledsen att de är instängda.
Sedan upptäckte jag att det fanns ännu en liten fågel i den stora hallen. Stundtals möttes de upp, satt tillsammans och kvittrade lite uppgivet. Kanske ältade de möjliga förklaringar till och lösningar på den trängda situationen.
Nu är de två i alla fall. Två som går samma dystra öde till mötes. Men två kan dela sorgen och det känns ju lite som en tröst - men förmodligen inte för dem. Jag blev tvungen att inse att en räddningsaktion i det gigantiska utrymmet vore ett hopplöst företag.
Jag vet inte hur det kommer sig, men det gör mig så ledsen att de är instängda.
Kommentarer
Trackback
