senblommning

B:s härligt kitchiga fönsterbräde. Jag ska få lite av gardintyget (det är ursprungligen min svärmors).

Jag vill inte visa mig på samhället så länge jag ser ut som jag gör. Nu har jag en röd pandaring omkring ögat. Men i dag var jag och F ändå på inflyttningsfika hos hans moster som numer är inkvarterad på äldreboendet som ligger några hundra meter från där vi bor. Jag kan gå och hälsa på henne på väg till affären, eller bussen. Vi är hos henne på tre minuter om vi genar över skogspartiet och ödetomten.

Först hängde vi upp de sista kläderna i garderoberna och skruvade på en handikappsits till toaletten
(som vaktmästeren/personalen inte hade "hunnit" få dit, trots att de i tio dagar varit medvetna om att B skulle flytta in just i dag). Sedan fikade vi medhavd tårta och moccarutor.

Boendet drivs i privat regi - så man måste hålla särskild uppsikt över kvaliteten på insatserna. Jag är lite misstänksam mot privata omsorgsidkare, eftersom de faktiskt bedriver verksamheten i vinstsyfte - kallt uttryckt: de tjänar pengar på människors utsatthet. Om de kommunalt drivna äldreboendena har svårt att hålla sina snäva budgetar, och det trots sjukt låg bemanning och andra besparingar - hur ser det då ut i verksamheter där man dessutom eftersträvar att tjäna pengar? På vad mer kan man skära ned? Eller, kanske är det så att kommunen får betala väldigt mycket mer för de äldreomsorgsplatser som erbjuds av privata utförare? Hursomhelst verkar det korkat. Antingen får våra äldre "bara" lika dålig vård och omsorg inom den privata sektorn som inom den offentliga - men till ett dyrare pris för oss alla - eller så får de ännu sämre vård och omsorg till samma pris.

En gång arbetade jag på ett, utåt sätt tjusigt och exklusivt, privat äldreboende. Jag blev anställd som vårdbiträde/städare och utnyttjad som en slav. Vid ett tillfälle gick chefen förbi mitt dåtida hårt skurande och svettiga jag, pekade på en fläck på soffan där i entrén och sade: "Linda, ta bort den där fläcken."

Efter tre månader fick jag panikångestattacker och slutade. En hemsk tid i mitt liv - men på många sätt var den viktig, tiden där. Behandlingen som en andra klassens människa fungerade som en uppvaknare för mig. Det var efter de tre månaderna (och sju veckors sjukskrivning/arbetslöshet därefter) jag insåg att jag måste vidare i livet - att jag inte längre ville vara det jag uppfattade mig som - en hjälplös förbrukningsvara. Jag började plugga till undersköterska på komvux. Sedan kom jag på att inte heller det skulle bli slutmålet och började läsa 170 % - läste in stora delar av gymnasiekompetensen och sökte sedan till universitetet.

Och där är jag nu. Får se om det räcker, det kanske blir en masterexamen till slut. Jag tror att kunskap kan vara en källa till inflytande - makt att påverka sin egen och och andras situation. Kunskap bäddar för nya argument och förfinar de man hade sedan tidigare. Jag har aldrig varit särskilt bra på att "gilla läget" - för jag vill vara med och skapa det. Tyvär får inte alla vara med och skapa på många arbetsplatser (och andra arenor för den delen) idag. Somliga hanteras av andra - det är väl en sak som jag skulle vilja förändra om jag blev en sådan som initialt tillsattses för att "hantera".  

För att återgå till äldreboendefrågan måste jag säga att det är bäst för alla, för brukarna, omsorgspersonalen och resten av medborgarna om kommunerna själva bygger så många äldreboenden det behövs och anställer så många personal som fordras för att kunna erbjuda en värdig omsorg. I den här kommunen skär man ner på antalet äldreboenden ( i förhållande till den demografiaks utvecklingen och behoven) och tvingar många äldre att bo hemma in i det längsta (och bli helt eller delvis omhändertagna av sina nära och kära). Ett relativt nytt fenomen är de så kallade T-r-y-g-g-h-e-tsboendena som egentligen fyller samma funktion som de ,idag obefintliga, kommunlala servicehusen hade tidigare (lättare stöd och service). I trygghetsbranschen har de privata näringsidkarna sett sin chans att håva in storkovan på välbeställda åldringar som har råd att betala för samvaron, biblioteket, bubbelpoolen, de serverade, hemlagade måltiderna och grädden på moset, det lilla extra: möjligheten till "24-7-stöd" i vardagen - tryggheten. De andra gamfolket, de som arbetat med kroppen och därför har det sämre ställt, de får sitta i sina lägenheter och vänta på en barmhärtig (och stressad) dotter eller hemtjänstpersonal som knappt hinner koka gröten färdigt innan de måste rusa vidare till nästa. Ja, orättvisans ansikte lyser över oss överallt, i alla livets skeden.


Jag verkar gå igång på det här med äldreomsorg...