senblommning

Det är svårt att vara ny. En millíon saker att lära sig och hålla reda på. Alltid lika smärtsamt obekvämt innan man funnit sig till rätta i arbetsgruppen och i den nya tillvaron. Någon kväll har jag gråtit mig till sömns, eftersom jag känner mig så dum och korkad och olärd och till råga på allt förhållandevis och obefogat högavlönad (ja, jag förhandlade till mig lite mer än ingångslön). Det är skammen över att jag inte lär mig tillräckligt fort. Över att inte prestera tillräckligt. Över att inte leva upp till (de egna) kraven. Över att känna sig som en börda och inte som en tillgång.

Och plötsligt erinrar jag mig just hur det kändes när jag var skolbarn och utreddes och utvecklades (?) En trappa upp, hos speciallärarinnan S (som var snäll, det bör understrykas). Skammen, nästan förnedringen, när namnen på dem som skulle till En trappa upp, ropades upp inför hela klassen. Speciallärarinnan S hade hårdinplastade läskort med hundratals tryckta ord, som skulle läsas upp i en jämn och stakningsfri följd. Ord som var för sig, varsamt intagna, utgjorde en bild, en innebörd - men som under press inte ville ta någon som helst form. Det var, och är, rädslan för att göra fel och det patologiska kontrollbegäret som liksom paralyserar min förmåga att registrera och bearbeta inkommande information och katalysera den till insikter och helheter. Jag var nog över tio år gammal innan jag läste från kortet utan att haka upp mig. Kanske fixade jag det aldrig riktigt. Kanske skulle jag inta klara kortet heller idag - och det skulle indikera: inlärningssvårigheter, eller något sådant. Eller så är jag bara ny på jobbet och frustrerad. Ja, ja. Jag har bara varit där i två veckor...Men jag hoppas att det känns bättre snart. Att jag skaffar mig kontroll över läget.

Jag lyssnar mycket på Allan Edwall nu. Älskar hans träffsäkra och dovt humoristiska satir. Edwalls folkmusikinspirerade visor skildrar ofta samhället ur den lilla, fattiga och utslagna människans synvinkel.

En skitbralåt (som inte får missuppfattas som ett uttryck för förakt för människor med alkoholmissbruk, eller uppgivenhet inför alkoholproblematik, utan måste förstås som djuplodande kritik mot det kapitalistiska etablisemanget), går så här:

Rehabilitering

Goddagen på dig socialinspektris.
Jag är en orehabiliterad kis.
Var god att begagna din status och makt
att ge mig med tillvaron någon kontakt.

Jag tackar och bockar för tvåhundra spänn
ej mycket det botar, det har jag på känn,
men gesten var vänlig, så tack du ändå
och allt vad man önskar kan man aldrig få.

Goddagen på dig du systemexpedit.
Från det sociala jag skyndat mig hit.
Jag önskar mitt vårdnadsbidrag bruka opp
till gagn för din kassa, till tröst för min kropp.

Jag tackar och bockar för ditt fluidum
för kortvarig lycka och delirium.
Hav tack för din service och praktiska stöd
till oss konsumenter av flytande nöd.

Goddagen på dig du konstapel och snut.
Här ser du en gosse som du sett förut.
Förlåt att jag fläckar vår prydliga stad.
Om du vet nåt bättre, så blir jag glad.

Jag tackar och bockar för din assistans
att stadigt mig lämpa uti ambulans
och forsla mig hän emot närmsta akut
där dom känner till mina brister fördjupt.


Sedan går den ett varv till och slutar med:


Goddagen du prydlige entreprenör
som entreprenerar vad friden berör.
Säg, har du en låda att vila uti
som passar min bräckliga anatomi.

Av hela min skrumplever tackar jag er
för slutemballaget av präktig fanér.
En drucken lekamen med helnykter själ
nu säger till alla sitt tack och farväl.