Gungstolen
Har trånat efter en gungstol i hela mitt liv. Du vet, en sådan stor och snirklig vit en. Och nu fann jag den, på Fyndlagret förstås. Så sket jag i att shabby chic känns allt annat än chic (det går nog an om jag inte anammar stilen fullt ut) och ringde F som fick bära den på ryggen de tre hundra metrarna hem. Fyndlagret är verkligen ett fyndlager.
Den skenförsedda karmstolen kommer att passa alldeles perfekt i vår nya lägenhet som vi, om allt går vägen, tecknar kontrakt på imorgon. Det är en drömlya - stor, ljus, med öppen spis, men ändå mysigt skrymslig. Nyrenoverad och med en massa bekvämlighetsvitvaror.
Och nu är planerna i full gång. Vi ska köpa en massa nya och secondhandmöbler och textilier. Jag känner mig så lycklig, som alltid när jag ska spendera. Tavlor ska vi köpa också, stora oljemålningar och kanske en spegel i guldram. Sedan ska matsalsväggen prydas med tallrikar i olika former och med olika mönster och färger i dekoren. Jag vet inte vad jag vill, men förmodligen något som förmedlar anor. Att jag ärvt något av mina bönder och arbetare till förfäder. Fast det har jag ju inte. Inte en pinal finns det. Kanske äger mormor någon anskrämlig samling kopparatteraljer och en och annan jugendvas. Annars finns intet. Det är som att arvet, det förflutna - brukats, nötts och kasserats av valkiga och vårdslösa händer. Och nu känner jag mig märkligt lottlös, rotlös. Man vill ju som ha ett materiellt ursprung, kanske.
Men det absolut bästa med det permanenta boendet är att växtbeståndet skall få återhämta sig. Jag längtar efter att få vårda gröna vänner igen. I dagsläget har jag bara ett fåtal kvar (det är inte lätt att spara på blommor när man befinner sig på resande fot i möblerade och temporära andrahandslägenheter). Innan vi lämnade Umeå hade jag femtio olika sorter. Vissa, som den gigantiska Kungscissusen, hade jag drivit upp från stickling (stulet skott) och vårdat i nästan tio år. Det var en stor förlust. Men jag ska plocka avkommor av mina absoluta favoriter som jag, inte helt oigenomtänkt, placerat på platser jag har access till.
Vi blir alltså kvar här, kanske ett bra tag. Jag har till och med börjat tycka seriöst mycket om en av mina arbetskamrater. Hon är vacker, lättsam, och liksom smittande positiv. Och själva jobbet liksom växer på en.
