IKEA
Jag gillar det blågula Kampradimperiet. När jag var liten, och vi besökte IKEA i kungens kurva, brukade jag låtsas att jag bodde i demonstrationsrummen. Att det var vårt perfekta vardagsrum som visades upp. I bland fantiserade jag om hur det skulle vara att bli kvar i det gigantiska varuhuset när folket gått hem, lamporna slocknat och tystnaden lagt sig som en slöja av ödslig bortglömdhet över soffa och matsalsbord. Jag föreställde mig hur jag då skulle ha alternerat mellan felfritt bäddade skyltdocke-karriärmänniskors och charmigt tilltufsade skyltdocke-tonåringars sängar. Men så tänkte jag att det nog skulle vara ganska kusligt ändå - att tillbringa natten där alldeles ensam - stora ytor, inringad av förvaringsmöblers tornande siluetter.
Också i dag tycker jag om att föreställa mig att jag hör hemma i de designade låtsasrummen. Att jag är en sådan genomtänkt och ordningsam människa som lever i ett exempel. En sådan person som har de stilfulla månadsmagasinen prydligt placerade lite lagom uttänkt slarvigt på ett praktiskt litet hyllplan under vardagsrumsbordet. Och att mysfilten ligger nonchalant (men ack så välplacerad) slängd över fåtöljkarmen. Men vårt hem - jag själv för den delen - är inget utställningsobjekt direkt.
Hela mitt liv har varit aningens oöverlagt - från själva min tillblivelse fram till i dag. Men det gör inget.
Också i dag tycker jag om att föreställa mig att jag hör hemma i de designade låtsasrummen. Att jag är en sådan genomtänkt och ordningsam människa som lever i ett exempel. En sådan person som har de stilfulla månadsmagasinen prydligt placerade lite lagom uttänkt slarvigt på ett praktiskt litet hyllplan under vardagsrumsbordet. Och att mysfilten ligger nonchalant (men ack så välplacerad) slängd över fåtöljkarmen. Men vårt hem - jag själv för den delen - är inget utställningsobjekt direkt.
Hela mitt liv har varit aningens oöverlagt - från själva min tillblivelse fram till i dag. Men det gör inget.
Kommentarer
Trackback
