Julbord
Idag blev vi bjudna på julbord av den snälla kommunen. I en gammal fabriksbyggnad (som idag inhyser en restaurang - ha ha, äääälskar Sundsvall), i det som tidigare måste varit lunchmatsalen för grova industriarbetare, hade det dukats upp härligt kallskuret (lax, massor av sillsorter, ägghalvor fyllda med majonnäs och räkor, skinka etc) och lite tråkigare varmrätter (gummilika storköksköttbullar, kletig Jansonns frestelse etc). Jag tycker man kunde skippa allt varmt, sådant man egentligen äter året om, på julbordet och i stället verkligen fokusera på det kalla - utveckla, förfina, förädla det kalla standardbeståndet. Fast traditioner (synonymer: nedärvd sed, vana)är svåra att modifiera och inte många vill ha tapas eller sushi på julbordet, med den simpla motiveringen att det aldrig funnits där - inte hör hemma där. På det hela taget var det ett mycket bra julbord. Och gratis är alltid väldigt gott.
Denna prakt, detta överflöd av läckerheter (?) har någon, förmodligen en kvinna född någon gång på fyrtiotalet, slitit hårt för att åstadkomma. Och sedan pillrar gästerna med maten. Någon oförskämd unge gillar bara potatisen, här längst till höger i bild, och en jävla otacksam svärdotter smakar enbart lite på laxen, här mitt/söder i bild. Och när juljippot är överstökat och gästerna återvänt till sina privata ekorrhjul, måste fyrtiotalist-kvinnan äta julmatsrester fram till trettondagen - tills hon spyr. Nu är det fyrtiotalist-kvinnans "Prime time", hennes tur att simultant vara dotter, mamma, svärmor, mormor, farmor, gammelmormor och gammelfarmor och det naturliga familjenavet - den person hela den brokiga familjen samlas omkring, för att umgås och peta i den traditionsenliga förtäringen.
Jag gillar verkligen mina arbetskamrater. Gruppen består av en fin sammansättning olika individer som kompletterar varandra, skapar en intressant dynamik. Vet du, jag är så glad för det här jobbet! Vem hade kunnat ana att det skulle bli så här. Inte jag i alla fall. Under utbildningen var jag så fullständigt inriktad på att jag skulle arbeta som enhetschef inom äldreomsorgen, eller åtminstone inom äldreomsorgen. Under inga som helst omständigheter kunde jag tänka mig att arbeta med ekonomiskt bistånd (det verkade så strikt, formellt - fyrkantigt). Men så blev det och jobbet har visat sig vara både varierande, fritt, inte alls så inrutat (det är inte mer fyrkantigt än man tillåter det vara) och personligt utvecklande. Ibland har livet, ödet, slumpen en benägenhet att välja åt en, och kanske blir det som bäst då - då när man inte valt. Det finaste är att jag i min profession har makt att hjälpa människor i usatthet och nöd. Pengar är ju rent avgörande för vår överlevnad i det kapitalistiska konsumtionssamhället.
Denna prakt, detta överflöd av läckerheter (?) har någon, förmodligen en kvinna född någon gång på fyrtiotalet, slitit hårt för att åstadkomma. Och sedan pillrar gästerna med maten. Någon oförskämd unge gillar bara potatisen, här längst till höger i bild, och en jävla otacksam svärdotter smakar enbart lite på laxen, här mitt/söder i bild. Och när juljippot är överstökat och gästerna återvänt till sina privata ekorrhjul, måste fyrtiotalist-kvinnan äta julmatsrester fram till trettondagen - tills hon spyr. Nu är det fyrtiotalist-kvinnans "Prime time", hennes tur att simultant vara dotter, mamma, svärmor, mormor, farmor, gammelmormor och gammelfarmor och det naturliga familjenavet - den person hela den brokiga familjen samlas omkring, för att umgås och peta i den traditionsenliga förtäringen.
Jag gillar verkligen mina arbetskamrater. Gruppen består av en fin sammansättning olika individer som kompletterar varandra, skapar en intressant dynamik. Vet du, jag är så glad för det här jobbet! Vem hade kunnat ana att det skulle bli så här. Inte jag i alla fall. Under utbildningen var jag så fullständigt inriktad på att jag skulle arbeta som enhetschef inom äldreomsorgen, eller åtminstone inom äldreomsorgen. Under inga som helst omständigheter kunde jag tänka mig att arbeta med ekonomiskt bistånd (det verkade så strikt, formellt - fyrkantigt). Men så blev det och jobbet har visat sig vara både varierande, fritt, inte alls så inrutat (det är inte mer fyrkantigt än man tillåter det vara) och personligt utvecklande. Ibland har livet, ödet, slumpen en benägenhet att välja åt en, och kanske blir det som bäst då - då när man inte valt. Det finaste är att jag i min profession har makt att hjälpa människor i usatthet och nöd. Pengar är ju rent avgörande för vår överlevnad i det kapitalistiska konsumtionssamhället.
Kommentarer
Trackback
